his name was fluffy

Historien om Fluffy.
 
Igår satt jag och några tjejkompisar uppe på våning 1 i Vallentuna centrum för att ha en trevlig stund tillsammans med mat och dryck. Klockan plingar halv 10 och vi har tidigare sett den här svarta katten cirkulera vid trappan under oss med en väldigt busig blick, om inte annat "jakt-blicken". I rätt ögonblick ser vi katten attackera en liten fågelunge som knappt lärt sig flyga, katten kastar runt lilla fågelungen 3 gånger tills en man springer ner och hämtar upp honom, han har nu skrikit för livet, pipt så att hela vallentuna skulle kunna ha hört. Mannen droppar av lilla fågelungen vid oss och vi ser hur han andas tungt och snabbt, vi i gruppen kommer överrens om att vi måste försöka få han att överleva. 
Jag börjar ringa runt massa nummer som viltjouren,Lilla vilthuset, Skansen, Djurambulansen m.m men den ända som svarar är Djurambulansen, hon visste tyvärr väldigt lite om fåglar men bad oss ta med han hem och vaka över honom, sagt och gjort, nu har vi med oss lilla Fluffy hem till Jocko. 
 
En skokartong med blött hundfoder och en skål med vatten i skulle bli Fluffys lilla hus i ett par få timmar framöver. Han såg ut att trivas men man såg att han var chockad och ibland försökte han i panik försöka flyga men ena vingen tillät han inte. Vid klockan 23:40 märker vi att han börjar öppna näbben, det ser ut som om att han kippar efter luft,jag smsar 118800 och frågar vad det betyder. "Hej, när en fågel öppnar näbben "kippar" den egentligen inte efter luft utan det är ett tecken på smärta". 
Det är vid det här laget vi inser att våran älskade Fluffy inte kommer klara sig och vi ringer Djurambulansen igen och hon bestämmer sig för att komma och hämta honom. Vi misstänkte att han inte skulle klara sig för resan var 45 min lång för Djurambulansen och mycket rätt, han dog i Bellas händer när Djurambulansen kom till platsen. 
 
Det var ett mycket sorligt farväl och vi begravde honom i hagen vid cirka 01:15 snåret, och där får han vila i frid. 
 
Dikten vi skrev till Fluffy
Vi satt på våning ett, och käkade grillspett, där satt den svarta katten, som springer runt om natten. Han hade fått span, på ett litet barn, han tog ett grip, vi hörde ett litet pip. Vi kände en mammaroll, vi tog han i hand som en liten boll. Hem vi gick, med dig vi fick, vi döpte dig Fluffy, men du var inte så kraftig. Vi tog dig inte förgivet, med du kämpade för livet, vi ringde några samtal bort, men din resa den blev alldeles för kort. 
We love you Fluffy. 
 


Lite knasig händelse ändå i och med att jag skrev ett blogginlägg bara timmarna innan det hände om att "Djuren kommer alltid först", vi kämpade verkligen för det lilla livet och fy satan vad det kändes bra att faktiskt ta hand om ett sånt litet djur som en fågel. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0