lissegotze -

Schatal

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget, min hjärna är tom men ändå en stor röra.

Igår fick min finaste kille somna in. Han blev aldrig bra. Det började med hälta i vänsterfram, sedan vänsterbak och nu för tre dagar sedan även högerbak. Jag tog in dom sent i måndagsnatt och han kunde knappt gå, han kämpade för att röra sig framåt. Han hade så fruktansvärt ont. Jag har aldrig känt sådan smärta förut, jag kollade på honom och brast ut i gråt, han kämpade verkligen. Dagen efter fick han gå på metacam (smärtstillande), då kunde han röra sig någorlunda. För två dagar sedan fick jag då reda på att han skulle få somna in på torsdag (igår), ett beslut som hans ägare tog.

Det går inte att förbereda sig på att aldrig mer få se sin bästavän vid liv. I onsdagsnatt klockan 12 var sista gången jag såg honom. Det var då jag sa hejdå. Jag satt med honom i boxen och berättade för honom hur mycket jag älskar honom, om och om igen. Han stod lugnt och åt på sitt hö, ibland la han huvudet mot min axel och gav ifrån ett lätt puff.

Torsdag förmiddag fick han somna in. Jag kunde inte vara med honom, jag kunde inte se min bästavän försvinna mitt framför mina ögon. Han fick somna in i hagen där han känner sig trygg. Janne min halvpappa var vid hans sida hela tiden, jag klarade inte av det.

Jag bär runt på smärta och saknad nu. Jag upprepar för mig själv det jag tyckte höra han säga när jag lämnade och sa hejdå till honom i onsdagsnatt"Han sa, det här är inte sista gången vi ses, han sa, det här är inte sista gången vi ses", om och om igen. En röst som inte kom ifrån mig själv, utan en röst som kändes som hans egna. Det är rätt Schatal, vi kommer att ses igen. När vet jag inte, men jag vet att våran tid bara är över i detta liv.

I all sorg och smärta känner jag också en enorm tacksamhet och kärlek till honom. Jag är så tacksam över att han kom in i mitt liv och vände hela mitt liv upp och ner, på ett positivt sätt. Jag älskar verkligen honom med varenda del av mitt hjärta.

Det kommer att vara jobbigt framöver, jag kommer att känna tomhet stundvis och smärta stundvis. Jag har förlorat många under dom 20 åren jag har levt, men döden är alltid lika skrämmande. Just nu är jag tom, det var mycket som hände igår, hela mitt liv är förändrat. Jag måste bearbeta det här i min takt nu.

I slutändan så är min tacksamhet och kärlek till honom det starkaste jag någonsin känt. Schatal, Schatal, Schatal.... förevigt vid min sida.

Han har aldrig varit så vacker som han var i onsdags när vi tog några sista bilder...