lissegotze

I en vecka nu har jag konstant glömt bort vad jag har gjort. Jag vet knappt vad jag gjorde igår och glömmer saker som jag och mina vänner har pratat om. Jag måste anstränga mig för att veta vad jag har gjort i en vecka nu. 

Jag erkänner, jag har skrattat, jag har varit glad, men det är en fasad som puttar undan alla andra känslor. Jag har inte ens tillåtit mig själv att tänka hans namn. Det är konstigt hur man bara kan stänga av. 

Jag har umgåtts mycket med Kvicken. Bara på en vecka så har vårat band stärkts något enormt. Han är den ända jag har kvar känns det som. Jag håller mig fast i honom och jag har aldrig någonsin uppskattat hans närvaro så mycket som jag har gjort nu. Han är min andra halva precis så som Schatal är den andra halvan. Det känns konstigt att den andra halvan inte finns med mig längre men jag har inte vågar lägga någon större vikt på att känna något. 

Häromdagen (i och med att jag glömmer saker hela tiden så kommer jag inte ihåg vilken dag) så körde jag på ett rådjur också. Jag, Carro och Bella va i stallet till halv 12 på natten när jag och Bella bestämde oss för att åka hem. Jag körde först i min bil och Bella efter i sin bil. Det är cirka 10-15 min hem och mestadels landsväg. Dimman låg över ängarna och helt plötsligt ser jag rådjuret ta ett steg ut på asfalten, jag visste direkt att det var kört. Jag tittar rådjuret rakt in i ögonen och trycker ner foten på bromsen, sen hör jag en smäll. Rådjuret sprang in i sidan på min bil och jag satt i chock. Bella fick vara den ansvariga då jag brast ut i gråt och fick en lätt touch av panik. Bella hade kört på rådjuret efter mig och det dog ögonblickligen. 

Dom som känner mig vet att en av mina största rädslor är att köra på ett djur i trafiken, det var precis det jag gjorde inte ens en vecka efter att Schatal togs bort. Fruktansvärt jobbigt och det tär något Förjävligt på psyket. 

Jag vet att jag kommer att klara mig. Det är inte direkt så att jag har något annat val. Döden är ingen ny upplevelse för mig så på ett sätt var jag beredd på alla känslor som skulle komma. I och med att jag vet hur smärtan tränger dig in i min kropp så kunde jag bara stänga av allt, det är skönare så. Jag vet inte om jag någonsin kommer att trycka på på knappen och ta itu med dom riktiga känslorna. Jag tror att det här fungerar, jag tror att jag en dag kommer att dö lite inombords.