lissegotze

Jag har faktiskt en rimlig förklaring till varför bloggandet inte är på sin bästa sida just nu, det är kort och gott för att jag håller på att ta in massa nya intryck. 

För tillfället håller jag på att lägga ihop fler pusselbitar än innan. Jag försöker att studera hästarna mycket i hagen men ibland blir allting bara en stor sörja.

 

Efter att Schatal somnade in så har jag tyvärr utvecklat en försvarmekansim i min hjärna som går ut på att jag kopplar bort det som blir för jobbigt för mig. Det innebär att jag skjuter undan allting och inte tänker på de sakerna som eventuellt blir jobbiga för mig. Som jag har förklarat i ett annat inlägg så har min hjärna kokat över för att jag inte riktigt är säker på hur jag ska komma vidare i min hästhantering. Jag har några grundprinciper men jag känner att jag måste bli bättre på att läsa av olika hästar vilket för mig är jobbigt, det betyder enormt mycket för mig att göra hästen rättvisa. 

 

Jag påminns gång på gång hur mycket det faktiskt finns att lära, min kunskap sviker mig ibland och det får mig att känna att jag måste börja om på ruta ett igen. Det viktigaste för mig är att den hästen jag umgås med ska vilja umgås med mig tillbaka. Som ni vet är inte Kvicken den hästen som söker sig till människor helt naturligt medans Pojken och Ceasar är nyfikna på allt som har med människor att göra. Eftersom att Kvicken är min häst så sårar det mig ibland att han inte vill vara med mig, men jag vet på samma gång att det inte är något personligt just mot mig utan, han är egentligen så mot alla. 

 

Mina lyckligaste stunder är när han kommer till mig frivilligt och vill umgås. Det ger mig en sådan otrolig lycka att bara få sätta på honom grimman i hagen och någonstans då vet jag att han faktiskt vill komma med mig. Han är inte den hästen som alltid låter sig närmas, men det börjar bli bättre igen. Vi har periodvis en helt fantastisk kommunikation men så kommer dom ynka dagarna när allting känns som bortblåst. Så fort jag närmar mig honom så går han iväg, så fort jag försöker sätta på grimman så går han iväg, så fort jag sträcker fram handen så går han iväg, det är dom dagarna som ibland sätter stopp i mitt huvud, vad ska jag göra? 

 

Det sista jag vill göra är att tvinga honom att umgås med mig. En relation mellan häst och människa ska bygga på en gemenskap där båda parterna får vara med att påverka och känna. Jag vet inte vad ni andra har för hästar men har ni en häst som ibland inte vill umgås så vet ni vad jag pratar om. Jag vet att jag inte är tillräckligt intressant för honom men jag börjar också fundera på vart min roll är i det hela. Kanske är det så att flocken i sig är extremt bra så¨att jag inte tillför något? Kanske behöver han inte mig just nu? Men jag vill ju ändå någonstans att han ska vilja umgås med mig för att det är kul och för att jag tillför något. 

 

Dom senaste dagarna har vi kunnat umgås iallfall, han har kommit fram frivilligt och låtit mig sätta på grimman och ta ut honom från hagen. Vi har umgåtts lite i stallet eller bara på "ridbanan" (som igår fick belysning yey) och jag försöker verkligen få honom att bli lite lekfull. Allting behöver inte alltid vara allvarligt, istället för att fokusera på att hästen ska gå dit du går osv, bara let loose. Spring som en galning, testa nya grejer, lägg upp en liten sockerbit och se om hästen tycker att det är kul eller något, va lite kreativ helt enkelt. 

 

Igår när vi umgicks fick jag ett samtal precis när vi skulle börja göra  någonting, jag släppte han lös och så gick jag själv runt och fokuserade på samtalet i stället. Var väl totalt bortkopplad från Kvicken i 15 min och under den tiden gick han och gjorde sin grej helt enkelt. Gick och betade lite, checkade läget i hörnen osv. Men så fort jag la på så kom han faktiskt till mig. När mitt fokus var på honom så blev hans fokus på mig. Han tycker inte om att bli borstad, jag tror/vet att han är en av dom hästarna som har väldigt svårt med att man rör vid honom. Jag fick borsta cirka 3 tag på ryggen på honom sedan vände han upp baken mot mig och markerade med bakhoven att det inte kändes okej. Det var en väldigt drastisk sak att göra men antagligen så missade jag hans signaler innan och var då inte beredd på att han skulle göra så. Hade jag däremot varit mer uppmärksam så hade jag kunnat förutspå att han inte var okej med det och slutat, men som sagt, jag är lite borta nuförtiden... Vilket jag iof inte rekommenderar att vara när man umgås med hästar. 

I vilket fall som så föste jag undan honom för att markera tillbaka att jag inte uppskattar det där och efter det kunde vi umgås precis som vanligt igen. 

 

Jag har iallfall kommit till en slutsats att hästar inte alltid umgås med varanda under den tiden dom är tillsammans. En går iväg och betar, en annan står och sover och en annan kanske står och dricker vatten. En sak som är klar dock är att hästar alltid vet vart dom har varandra, även fast dom inte står med varandra så har dom koll, det måste dom har för att kunna märka potentiella hot. Ibland tror jag att det krockar med vad vi människor gör, vi kräver oftast full fokus när vi är med hästar och kan bli lite lätt irriterade när dom väljer att hitta på något annat. Det är förståerligt med tanke på att vi lever inom en tidsram på 24/h och oftast har 50 olika saker uppbokade varje dag som vi ska göra, hästarna lever dock i nuet och det är dax att vi också börjar göra det med dom. 

 

Så med allt det här jag skriver så har jag ingen aning om vad min slutsats blir, ni får helt enkelt fria tyglar på hur ni vill ta denna texten. Jag kände bara att jag ville dela med mig lite utav vad som försiggår i mitt huvud och i nästa inlägg har jag förhoppningsvis mer bukt på mina tankar!

 

Ha en bra helg!