lissegotze

När man jobbar i ett traditionellt stall som jag gör så är det svårt att kombinera med min egna hästsyn, dvs, en sådan naturlig sådan som möjligt. 

Allt jag står för och tycker att jag är säker i sätts hela tiden på prov. Eller egentligen inte, det svåraste är att umgås med hästar som jag får strikta regler om hur jag ska umgås med. Jag är livrädd för att göra fel när det kommer till de jag arbetar för, men å andra sidan så är jag säker på min sak. 

Det svåra med det hela är att jag inte bara tar ut hästarna utan jag går också med några av dom. Men jag får inte umgås med dom som jag helst hade velat, löst. Jag tycker personligen att man lär känna en häst mycket bättre när man har den lös med sig i en inhägnad. 

I och med att det inte är mina hästar så är säkerheten ett måste. Men vi har väldigt olika syn på säkerhet. Säkerhet för mig är inte att på något sätt orsaka hästen smärta vid något tillfälle utan snarare bygga en relation på en harmonisk kommunikation. En häst som hela tiden kontrolleras är inte en säker häst, en häst som får vara med och umgås på dennes villkor (och mina) blir en säker häst. 

Jag tycker mig känna hästarna helt okej efter dessa månader men skenet bedrar. Jag känner inte en häst som jag jämnt och ständigt måste hålla i grimskaftet på och som mestadels av tiden är monotomisk. Det här är hästar som är lärda på ett sett och som mestadels av tiden "går snällt med en". Men ibland så kickar det in. Dom kan verkligen flippa sönder och där står jag och inser hur viktigt det är att låta hästen få visa känslor NÄR DEN VILL. 

Ingentingen är någonsin hästens fel och jag fattar inte varför folk tror att dom kan umgås med en häst med hjälp av våld. Du kommer aldrig kunna umgås med en häst fullt ut om du tror att hästen är 100% säker för att den går med kedja under hakan och är "snäll", den är inte snäll, den har ont eller är rädd för smärta. 

Alltså, dessa hästar får verkligen flipp, och i och med att dom jämnt och ständigt håller inne sina känslor så blir det fruktansvärt svårt för mig att få kontakt med hästen när det sker emellanåt. 

Jag har liksom inte lärt mig hästens alla sätt för att den aldrig har visat dom förut, därav så går hela situationen såå snabbt, hinner knappt tänka. 

Jag blir själv lite monotomisk i en sådan här miljö, det är inte en trevlig känsla. 

Men min viktigaste lärdom utav detta är att jag nu vet till 100% att det tar tid att lära känna en individ. Många mönster är extremt lika på dessa hästar och det är faktiskt en skrämmande tanke att inse att det är såhär marijoteten av hästar lever. 

Nej, tacka fan för Kvicken när jag känner mig lost, han visar alltid vägen tillbaka till harmoni ❤️