lissegotze

Kvicken skrittade på ute i skogen med öronen glatt lyhörda framåt. Han kändes genuint glad och som om att han trivdes. Jag satt och njöt över att vi äntligen kommit ut i skogen. Men tanken slog mig. Tänk vad lätt det hade varit att förstöra Kvicken helt och hållet? Tänkt vad lätt det hade varit att bryta ner honom? 

Jag kände hur en känsla av obehag började krypa fram. Tänk om inte Kvicken var hos mig? Tänk om någon annan hade honom? Tänk om någon annan tog sig friheten till att förstöra honom totalt genom att bryta ner honom dag för dag? Han hade varit ett lätt byte för alla hästmänniskor då han har vissa tendenser som att nafsa efter en osv... 

Jag satt där uppe och tänkte på hur glad jag faktiskt är att han är hos mig. Jag vet att jag aldrig skulle göra något för att försöka kontrollera honom/ förändra honom till en häst som inte skulle våga känna tillslut. Jag inser mer och mer för varje dag hur lätt det faktiskt är att kontrollera en häst, dom som säger annat har ingen kunskap. 

Mitt hjärta brister när jag tänker på hur mycket vi kontrollerar våra hästar. Det är nästan som om att folk är rädda för att hästarna ska skada sig för att dom kostar pengar, inte för att dom älskar dom. Man kontrollerar vartenda steg hästen tar, men alltså... Det är lite som med barn, man kan bara kontrollera till en viss gräns innan det går totalt åt den motsatta riktningen, att kompromissa kommer man längst på. 

Kvicken måste få vara den hästen som han är. Det kommer dagar när jag har lite svårt att hantera vissa saker men vet ni vad, då avlägsnar jag mig från situationen. Blir jag ledsen för att mina mänskliga känslor tar över så är det bättre att jag går hem och funderar på hur jag kan lösa situationen. Mycket beror på vart du har din sinnesstämning just i den stunden. Men det viktigaste av allt är att alltid försöka förstå hästen och inte förmänskliga den. Låt hästen få vara en häst så kommer iallfall din häst att vara lycklig, och är hästen lycklig, så är jag lycklig ❤️