lissegotze

I och med att jag har haft Kvicken under många år nu (närmare 9 år) så känner jag någonstans att att jag ibland glömmer bort att titta efter en extra gång. Det blir nästan lite så att jag känner att jag redan kan han ut och in vilket inte alltid riktigt stämmer. Jag kan med händerna på hjärtat säga att jag förstår honom mer än jag förstår någon annan häst, det handlar liksom inte bara om hans beteende. Det kan sträcka sig från hans rörelsemönster, hur han rör sig när han blir rädd för något, hur jag ska hålla grimskaftet så att kommunikationen blir så bra som möjligt, hur jag ska föra mig med honom för att få ut det som önskas osv.

 

Även fast jag tycker att jag har en bra grundsyn så är det alltid lättare för mig att umgås med Kvicken än med någon annans häst. Detta betyder dock inte att jag får sluta att lära mig från Kvicken. Alltid om jag undrar över något som har med hästar att göra så går jag in och kollar på youtube med personer som jag tycker förklarar bra, en av dom är Rick g horsemanship. Men ibland så glömmer jag en sak, och det är faktiskt att också lära mig av hästen, för det är ju egentligen hästen som kan lära mig det mesta. Jag upplever att jag glömmer det ibland för att jag alltid är stressad i huvudet, jag lever ofta inte i nuet utan i framtiden, det är aldrig bra när man umgås med djur i överlag. 

 

Denna vecka har jag turen att vara ledig mån-tor vilket har givit mig möjligheten till att inte behöva stressa över vad som komma skall. Min tid i stallet har varit betydligt längre än innan och jag har faktiskt bara njutit av att umgås med Kvicken, så som det ska vara. Igår hängde vi lite på banan först då han bjöd in till lite mer enerigkrävande saker än vanligtvis, idag red vi lite på ridbanan för att jag kände att jag behövde det, egoistiskt syfte med andra ord. 

 

Vårat ridpass på banan idag bestod av framskrittning, trav över bommar, och sedan två skutt, värt att tillägga att vi inte har "skuttat/hoppat" på över nästan 2,5 år nu. Min tanke var att vi skulle skutta lite mer över ett 50 cm hinder, det var dock inte Kvickens tanke. Vem ska jag då lyssna på? Min önskan att hoppa eller Kvickens önskan om att inte hoppa? Kvickens såklart. Det ska inte ens behöva komma till diskussion mellan varken mig eller honom eller med någon annan.

 

Kvicken är en sådan häst som ALDRIG skulle vägra på ett hinder, han har alltid hoppat allting, faktiskt inte vägrat på hinder en ända gång under alla dessa åren, och då brukade vi hoppa rätt mycket när vi var lite yngre båda två. Med det sagt så betyder det ändå inte att han vill hoppa. Bara för att han inte vägrar på hinder så betyder det inte att han vill hoppa, hästar har många sätt att visa på varför dom inte vill hoppa eller kanske ens vara på ridbanan. I just detta fall handlar det inte bara om hoppningen i sig, han ville knappt trava på ridbanan idag. Hur märker jag då detta? Jo, han stannar så fort jag tar bort tryck med skänklarna (jag pratar om minimalt tryck då jag aldrig skulle tvinga honom till något), så fort jag bara släpper allting så stannar han och står stilla, när jag släpper tyglarna helt så väljer han att antingen vilja gå ut från ridbanan eller stanna osv. Mycket av detta handlar säkert också om min energi men hands down, ber jag honom att börja trava så gör han det, men jag ber honom inte att stanna vilket han gör ändå, förstår ni hur jag menar? 

 

Jag tänkte lite extra på det idag, han tycker helt enkelt inte att det är så kul att vara på ridbanan när vi rider. Det här är aldrig något som jag upplever när vi är där inne från marken och hittar på något. Jag respekterar detta och självklart så skiftar det lite från gång till gång men oftast så vill han att allting ska vara väldigt kravlöst och då blir det helt enkelt väldigt kravlöst. Min ambition är att han ska trivas och få vara med och välja vad vi ska hitta på, våran relation handlar inte om att jag ska vara en diktator över honom utan om en ömsesidig relation. 

 

Han är lite äldre nu, 24 år närmare bestämt, och det här är inget som har kommit med åldern tror jag, det här är något som han alltid har önskat men som jag (och de som har varit med Kvicken tidigare) inte har sett. Nu i efterhand så ser jag det mycket klarare, alla de gånger som han försökte gå förbi ridbanan när vi skulle dit när vi var yngre, men som jag ändå tvingade in honom på för att rida ett stenhårt pass på 1 timme. Han har alltid visat mig men jag har inte alltid sett klart. 

 

Min Kvickis vill faktiskt bara få vara en häst som hittar på saker lite då och då när han önskar. I somras och nu har han faktiskt velat vara med mig nästan varje gång som jag har kommit, och oftast är det för att han ska få komma ut och beta lite utanför hagen och komma in i stallet och bli pysslad med. 

 

Lesson learned, glöm aldrig att fortsätta att se och lyssna på din häst, låt den alltid få vara med på en tvåsidig relation.