Kvicken och jag

Som ni vet rider inte jag och Kvicken jätte mycket på ridbanan, alltså typ "trimmar och håller på". Men ibland får vi feeling och rider runt där lite och min absolut största fokus är att han ska vara avslappnad och harmonisk. Jag rider inte korrekt och han går inte korrekt. 


Jag vet att bakbenen ska in under hästen och att man vill ha ett påskjut från bakdelen och inte framdelen. Vet inte om det är rätt att skylla på min tid på ridskolan men det är ju liksom den ridningen som jag är skolad i , alltså den enda jag någonsin kunnat gå efter. Idag rider jag inte efter den moderna dressyrskolan utan jag kör lite mitt egna. Men detta har resulterat i att jag tyvärr inte vet hur man korrekt får hästen att komma till det stadiet där bakdelen kommer in under hästen, jag litar inte på den moderna dressyren då jag inte har tyckt mig se någon rida sin häst korrekt. Vågar endå påstå att jag har ett någorlunda öga för hur det ska se ut, vet dock inte vägen dit själv. 

Detta blir då istället till att jag och Kvickisen fokuserar på att han ska känna sig avslappnad och nöjd med mig på ryggen. Jag vill inte störa han speciellt mycket men jag upplever att han behöver att jag har balans uppe på hans rygg för att han själv ska kunna finna en bra takt, rytm och balans. 
Om jag får säga det själv så nailar vi den biten ganska bra. 

Han är oerhört ambitiös och mjuk att rida, vill verkligen alltid göra rätt för sig, även fast han vet att jag inte kommer att straffa honom om han gör "fel". Vi firar 10 år ihop detta år och jag lär känna honom mer och mer för varje dag som går, våran relation har aldrig varit så bra som den är idag. ❤️


Njuter

Skriv inläggstext 


Ett sånt bra liv som möjligt

När jag tänker på min älskade Kvickis så tänker jag på många år av kärlek. Nu är det runt 10 år som vi har hållt ihop. Det har inte alltid varit lätt, jag har fått kämpa några gånger för att kunna ge honom det liv som han förtjänar; hästlivet. 


När jag insåg hur viktigt vissa saker är för hästar (runt 2014 började jag öppna upp mitt tänk runt hästar) så insåg jag även att det är något som jag vill kunna ge Kvicken. 

Det var en tid när jag hade väldigt lite att säga till om när det handlade om Kvicken, jag antar att man kan säga att jag låg lägst ner på rangskalan (människomässigt). 
Än idag står jag inte som ägare på honom utan det är min pappas sida av släkten som gör det; vem vet jag inte riktigt... 

Men fan vad jag krigade, jag gjorde allt för att kunna ge honom det som jag tror på, vilket nästan är raka motsatsen till de andra som fanns kring honom. Det som var viktigt för mig (baserat på honom) var inte lika viktigt för någon annan. 

En resa som har varit värt ALLT. Idag står han i ett stall där han går i en flock på 5 hästar, han har fri tillgång till mat när han är ute, han går ut på morgonen och kommer in till nattning på kvällen. Förra året hade vi dom ute från Juni-sista oktober också vilket var fantastiskt bra. Han går största delen helt naken förutom när det regnar eller snöar. 
Vi rider några gånger ibland;helt bettlöst och mestadels av tiden helt kravlöst också. Vi går och betar nu när våren är kommen, står och borstar ute i solen och bara umgås. Det kanske låter konstigt men jag är så glad att just jag har honom, annars hade han lätt kunnat bli missförståd och fått utstå en klart mer hårdare och tuffare hantering. 

Han är nu 25 år gammal och fortfarande med som alltid. Pigg, framåt, ambitiös, rolig, tydlig men också en väldigt egen individ som ibland helt enkelt inte alltid vill umgås vilket jag respekterar. 

Mitt motto är alltid att "en häst aldrig gör något för att vara dum, det är bara vi människor som inte lyssnar på dom när dom pratar med oss". 

Jag älskar honom något så kopiöst; det finn s ingen som honom❤️


Bilder från påsken

Skriv inläggstext 


Min finaste

Klippte av manen på Kvickis, den var alldeles för sliten för att behållas. Han hade nog haft sina långa man i säkert två år men nu jäklar är den kort igen. Han ser lite ut som en "Prins Edgar" haha...


Family

Min syster, tasha och jag, och mannen själv, Kvickis!


Luciatåg

Vi körde ett litet luciatåg i stallet idag, det var hur mysigt som helst! Vi var dock bara 3 st hästar och ryttare som begav oss ut i och med att ena hästen (Smaiky) är skadad och den andras ägare kunde tyvärr inte närvara. Det blev lite snirklande i områden som finns nära stallet och killarna skötte sig exemplariskt. Lovisa passade på att fota lite så här kommer några bilder


Kvickis på volten

Hängde lite med Kvicken på volten igår och han var jätte trevlig. Ville umgås med mig vilket är ett gott tecken! Häromdagen tyckte han att det var lite jobbigt att jag stod och borstade på honom i boxen, istället valde jag att göra det på volten igår så att han fick välja själv om han ville eller inte. Han stod helt stilla och tyckte att det var okej, jag vill ju inte att det ska bli en pressad situation på en sådan liten yta som i boxen. Försökte även få honom att öka energin lite vilket inte är det lättaste längre, han vill helst av allt bara chilla runt typ haha... Gubben är ju ändå 24 år gammal!


Ett ärlig inlägg

Jag försöker att inte lägga mycket fokus på det negativa som jag tycker finns i hästvärlden just nu. Ibland kan jag dock inte undvika de brister som finns.

Det cirkulerar ett inlägg på Facebook som handlar om Breeders Trophy som hölls på flyinge i år (när det hålls vet jag inte men verkar vara ganska nyligen).

En kvinna valde att publicera ett inlägg som handlar om detta ( hon var närvarande) och hon har även lagt upp bilder som visar på de som var med i tävlingen. Jag vill klargöra att jag inte vet vilka det är som rider på hästarna och jag vet heller inte vilka hästarna är. Det ända jag vet är att hästarna är 4 år gamla och att dessa bilder är tagna på framridningen på de ekipage som kommit ända till finalen. Kvinnan som har skrivit detta inlägg förklarar människorna som "the best Young horse trainers/riders in Sweden." Detta är dock inget hon själv tyder på att hon tycker utan att dom anses vara det i Sverige allmänt.

I och med att bilderna redan är ute för allmänheten så kommer jag att lägga in några av dom här nedanför så att ni ska förstå vad jag kommer att skriva om nedanför.

Vad säger erat hjärta och hjärna när ni ser detta? Jag ska vara helt ärlig med att säga att jag känner många olika känslor på samma gång. Ledsamhet, förtvivlan, sorg, ilska, förvirrning m.m. Jag är så trött på att reglerna inte ändras och att detta inte är förbjudet än. Hästarna är 4-år gamla?? Dock spelar det inte någon roll hur gammal hästen är, det är aldrig okej med sådan här ridning. INGEN med välfungerande empati och sympati kan ju tycka att det här är okej.

Jag tycker att det är bra att det här uppmärksammas och att folk delar bilder etc, det går inte att gömma sig bakom att detta är ögonblicksbilder, det här är påriktigt hur det såg ut. Dock känner jag sådan fruktansvärd ilska till de hästmänniskor som rider sina hästar såhär, vem tror de att de är? Människor på denna nivå vet helt klart vad dom håller på med men dom besitter ändå ingen kunskap what-so-ever om djuret hästen, dom vet bara hur dom har blivit lärda att behandla hästar vid ridning och hur man tävlar typ. Jag känner inte människorna personligen men kan man rida sina hästar på detta vis så har man redan visat tillräckligt mycket.

Det jag allra mest undrar över är HUR detta kan vara människor som har kommit till finalen i en sådan stor tävling? Hur kan domarna ens vara domare? Jag läste nyss lite om vad Breeders Trophy är och en sak fick mig att bli helt paff. Under kategorin "ändamål" så står det klart och tydligt-"att utveckla en tävlingsform som tidigt medverkar till rätt grundutbildning av unga hästar", ???? Rätt grundutblidning? Detta visar hur lite okunskap många hästmänniskor har. Det jag har sett här ovan är helt klart en djurrätts fråga enligt mig, det är långt ifrån rätt. Det verkar även som att det är en chans för uppfödare att visa sina potentiella elithästar för folk, *drar en djup suck*.
4,5 och 6-åriga svenskfödda hästar är de som deltar i Breeders Trophy.
Det delas även ut prispengar, med andra ord så kommer pengar in i tävlingssammanhang IGEN.

Jag hoppas att vi en dag kommer till en punkt där folk som vill tävla och träna med sina hästar (antagligen kommer sporten aldrig att försvinna så jag måste vara realistisk) gör det på ett trevligt sätt. Att pengar slutar att upphöra och att man sätter stränga regler för vad som får förekomma och inte förekomma, så att folk lär sig och så att man visar vad som okej och inte.Jag hoppas att det blir en stor fet jävla revolution, för hästarnas skull.


Mina favoriter

Lovisa i stallet tog jätte härliga bilder på mig, T och Kvicken häromdagen. Kände att jag ville dela med mig av dom till er på bloggen då jag tycker att dom speglar hur en vanlig dag i stallet ser ut för oss.

Kvickis och T är mina favoriter ❤️


Tasha o sin pinne

Idag var jag i stallet på förmiddagen, samtidigt som Lovisa och Nina. Vi stod och hängde och snackade varav att Lovisa hade med sin kamera. Nina började leka med Tasha och Lovisa började att spontant fota dom lite bara. Men inte fan hade jag kunnat tänka mig att bilderna skulle bli så fina som dom blev! Tack Lovisa 😍


Jag kommer aldrig att skada en häst?

Jag skulle aldrig skada min häst/någons häst är något som ni ofta ser mig skriva. Vad jag menar med det är att jag aldrig skulle skada en häst avsiktligt. För att vara riktigt ärlig så håller jag fortfarande på att lära mig, som så många andra som håller på med hästar.

Jag gör inte alltid allting rätt, och jag vet inte alltid hur jag ska göra, jag försöker bara alltid att göra mitt bästa.

Att ha kontroll över sin häst är något som ofta är viktigt för många människor. För mig är det viktigt att hästen förstår vad jag menar och att jag förstår vad den menar för att vi ska ha en så bra relation som möjligt. Jag personligen tycker inte om att använda mig av ordet kontroll men det kanske är vad det är? Är en kontrollerad situation en bra och trygg relation? Kontrollerar jag min häst så att det blir en trygg relation? Jag vet inte, det kanske är det, jag har inte riktigt funderar ut det än.

Min största brist (eller fördel?) är att jag inte är speciellt modig av mig. Jag skulle aldrig sätta mig på en häst där jag känner att det inte är ett tryggt samspel, nu när jag tänker det och läser det så är det väldigt logiskt. Jag vet människor som utan tvekan skulle hoppa upp på hästar som dom inte känner för att sedan riskera att bli avslängda m.m. Det är inte sjysst mot hästen enligt mig att utsätta den för en sådan situation, hästar är trots allt sköra djur som påverkas mycket av våra handlingar. Grunden för mig är att lära sig att förstå hästens beteende och agera utefter den, det är väldigt mycket lättare sagt än gjort.

Förstår man sig inte på hästen till 100% så är det väldigt lätt att kunna skada den på ett eller annat sätt, det är nog det jag försöker att säga. Jag har mycket kvar att lära men jag kommer aldrig ge upp för hästens skull, "It might seem like a loosing battle, but let's fight it anyway.", en tatuering som jag har tatuerar in på benet och som alltid påminner mig om det viktiga här i livet.


Kvicken och kommunikation m.m

I och med att jag har haft Kvicken under många år nu (närmare 9 år) så känner jag någonstans att att jag ibland glömmer bort att titta efter en extra gång. Det blir nästan lite så att jag känner att jag redan kan han ut och in vilket inte alltid riktigt stämmer. Jag kan med händerna på hjärtat säga att jag förstår honom mer än jag förstår någon annan häst, det handlar liksom inte bara om hans beteende. Det kan sträcka sig från hans rörelsemönster, hur han rör sig när han blir rädd för något, hur jag ska hålla grimskaftet så att kommunikationen blir så bra som möjligt, hur jag ska föra mig med honom för att få ut det som önskas osv.
 
Även fast jag tycker att jag har en bra grundsyn så är det alltid lättare för mig att umgås med Kvicken än med någon annans häst. Detta betyder dock inte att jag får sluta att lära mig från Kvicken. Alltid om jag undrar över något som har med hästar att göra så går jag in och kollar på youtube med personer som jag tycker förklarar bra, en av dom är Rick g horsemanship. Men ibland så glömmer jag en sak, och det är faktiskt att också lära mig av hästen, för det är ju egentligen hästen som kan lära mig det mesta. Jag upplever att jag glömmer det ibland för att jag alltid är stressad i huvudet, jag lever ofta inte i nuet utan i framtiden, det är aldrig bra när man umgås med djur i överlag. 
 
Denna vecka har jag turen att vara ledig mån-tor vilket har givit mig möjligheten till att inte behöva stressa över vad som komma skall. Min tid i stallet har varit betydligt längre än innan och jag har faktiskt bara njutit av att umgås med Kvicken, så som det ska vara. Igår hängde vi lite på banan först då han bjöd in till lite mer enerigkrävande saker än vanligtvis, idag red vi lite på ridbanan för att jag kände att jag behövde det, egoistiskt syfte med andra ord. 
 
Vårat ridpass på banan idag bestod av framskrittning, trav över bommar, och sedan två skutt, värt att tillägga att vi inte har "skuttat/hoppat" på över nästan 2,5 år nu. Min tanke var att vi skulle skutta lite mer över ett 50 cm hinder, det var dock inte Kvickens tanke. Vem ska jag då lyssna på? Min önskan att hoppa eller Kvickens önskan om att inte hoppa? Kvickens såklart. Det ska inte ens behöva komma till diskussion mellan varken mig eller honom eller med någon annan.
 
Kvicken är en sådan häst som ALDRIG skulle vägra på ett hinder, han har alltid hoppat allting, faktiskt inte vägrat på hinder en ända gång under alla dessa åren, och då brukade vi hoppa rätt mycket när vi var lite yngre båda två. Med det sagt så betyder det ändå inte att han vill hoppa. Bara för att han inte vägrar på hinder så betyder det inte att han vill hoppa, hästar har många sätt att visa på varför dom inte vill hoppa eller kanske ens vara på ridbanan. I just detta fall handlar det inte bara om hoppningen i sig, han ville knappt trava på ridbanan idag. Hur märker jag då detta? Jo, han stannar så fort jag tar bort tryck med skänklarna (jag pratar om minimalt tryck då jag aldrig skulle tvinga honom till något), så fort jag bara släpper allting så stannar han och står stilla, när jag släpper tyglarna helt så väljer han att antingen vilja gå ut från ridbanan eller stanna osv. Mycket av detta handlar säkert också om min energi men hands down, ber jag honom att börja trava så gör han det, men jag ber honom inte att stanna vilket han gör ändå, förstår ni hur jag menar? 
 
Jag tänkte lite extra på det idag, han tycker helt enkelt inte att det är så kul att vara på ridbanan när vi rider. Det här är aldrig något som jag upplever när vi är där inne från marken och hittar på något. Jag respekterar detta och självklart så skiftar det lite från gång till gång men oftast så vill han att allting ska vara väldigt kravlöst och då blir det helt enkelt väldigt kravlöst. Min ambition är att han ska trivas och få vara med och välja vad vi ska hitta på, våran relation handlar inte om att jag ska vara en diktator över honom utan om en ömsesidig relation. 
 
Han är lite äldre nu, 24 år närmare bestämt, och det här är inget som har kommit med åldern tror jag, det här är något som han alltid har önskat men som jag (och de som har varit med Kvicken tidigare) inte har sett. Nu i efterhand så ser jag det mycket klarare, alla de gånger som han försökte gå förbi ridbanan när vi skulle dit när vi var yngre, men som jag ändå tvingade in honom på för att rida ett stenhårt pass på 1 timme. Han har alltid visat mig men jag har inte alltid sett klart. 
 
Min Kvickis vill faktiskt bara få vara en häst som hittar på saker lite då och då när han önskar. I somras och nu har han faktiskt velat vara med mig nästan varje gång som jag har kommit, och oftast är det för att han ska få komma ut och beta lite utanför hagen och komma in i stallet och bli pysslad med. 
 
Lesson learned, glöm aldrig att fortsätta att se och lyssna på din häst, låt den alltid få vara med på en tvåsidig relation. 
 
Bild från när vi stod uppe i Umeå 
 

Din bästavän?

Vart finns den genuina kärleken till sin häst? Hur många annonser hittar du inte på diverse sidor på nätet som lyder något i stil med "nu är det dax för mig att sälja min bästavän" osv? Jag hittar det iallfall väldigt ofta. Orsakerna kan oftast vara att man ska gå över till storhäst, att hästen man äger har blivit skadad och aldrig mer kommer att kunna tävlas och tränas, eller att man helt enkelt "inte kan utvecklas på sin häst något mer".
Din bästavän var det va?

Jag utgår ifrån att din häst faktiskt inte är din bästavän om de orsakerna som jag skrev här ovan är en av anledningarna till varför du ska sälja din häst. Då är kärleken och strävan om att kunna tävla och träna större än till din egna häst.

Ställ dig själv frågan "skulle jag fortfarande ha kvar min häst om jag aldrig mer skulle kunna tävla och träna på den, eller i värsta fall aldrig mer kunna rida på den?" Mitt svar är väldigt simpelt. Ja. Ett enkelt ja. Jag skulle aldrig sälja min häst om jag verkligen inte behövde. Dvs, jag är inte ekonomiskt kapabel till det eller att jag har skadat mig själv allvarligt.

Många håller säkert inte alls med mig om detta men det är så jag ser på saken. Skulle din häst aldrig mer kunna ridas på och du då väljer att sälja den så är det inte hästen du älskar (i samma utsträckning som ridningen)utan ridningen och det som hör till. Det är inget fel med att älska ridningen, men det blir fel i det sammanhanget att du kallar din häst din bästavän för att sedan sälja den pga orsakerna som jag nämnt här ovan.


Ridskola?

Okej, nu sitter jag här på en ridskola igen. Vet inte om jag har nämnt det men jag passar en barnfamilj på tre stycken barn och två av dom rider på ridskola. Det här betyder att jag följer med dom till ridskolan 1 dag i veckan när jag passar dom. Egentligen hade jag hoppats på att aldrig behöva vistas på en sådan plats igen men jag har inte så mycket val. Jag väljer istället att sitta och iaktta vad det är som pågår och analyserar hästhanteringrn etc.

Hur konstigt det än låter så fällde jag några tårar tidigare idag. För mig är det inte speciellt kul att kolla på hästar som har noll livsglädje kvar, för det är precis det jag ser, tyvärr...

Några av sakerna jag har uppmärksammat är att det är INGEN som kontrollerar hur hårt nosgrimmorna sitter eller hur hårt sadelgjorden spänns. Jag kan med blotta ögat se att nosgrimmorna sitter alldeles för hårt på marijoteten av hästarna. Av 8 stycken hästar så är det två stycken som endast har på sig träns och sadel, 4 stycken har på sig snoddar och två stycken har på sig martingal. 5 av hästarna kickade bakut när ryttarna skulle hoppa upp och resterande stod stilla utan en min eller rörelse. En av hästarna försökte även bita sin lilla ryttare aggressivt 3 gånger. Att sätta på snoddar på hästar är något som jag anser är långt ifrån ok, som så mycket annat. Ponnysarna går med inspända huvuden (dom snoddarna är spänds hårt på hästen) och har ingen chans till att komma undan.

Varför reagerar inte ridläraren ? Jo för att det här är helt normalt. Det är inget konstigt i marijoteten av hästvärlden. Man lägger inte några större värderingar i varför hästen säger ifrån.

Alldeles nyss fick jag en tillsägning om att hundar inte får vara med inne i ridhuset uppe på läktaren, tur det, hade nog inte klarat av att se på hela lektionen även fast det är typ 8-10 åringar som rider. Precis innan jag blev tillsagd så stannade nämligen en ponny upp för att kika på oss. Den lilla ryttaren som red började intensivt göra det som vi så fint kallar "ponnysparkar" (att det ens är ett existerande ord finner jag konstigt) och jag tappade genast fokus. Ridläraren säger inte ett ord om att det inte är okej. Jag va påvög att brista där och då, orden som höll på att komma ut ur min mun var "det är inte ok att hunden min är på läktaren men det är helt okej att en av dina elever sitter och sparkar i sidorna på en av ponnysarna?" men jag hejdade mig, tog min hund och gick ut. Jag blir så fruktansvärt upprörd, vi behöver en revolution inom hästvärlden, det här är inte ok.

Vill upplysa om att det här inte alls är riktat till barnen som rider på ridskolan, dom vet inget annat. Däremot lägger jag ansvar på ridläraren och alla andra som är inblandade i verksamheten.


Hej! Mitt namn är Felicia Götze men jag går oftast under namnet Lisse! Jag är 21 år gammal och bosatt norr om Stockholm. Jag har en häst som heter Kvicken. Kvicken är ett 24-årigt varmblod och. Jag har en natulig syn på hästar och försöker alltid att utgå efter hästens behov och inte mina egna. Hoppas att ni finner något på min blogg som gör att ni vill komma tillbaka! Ha det fint!
RSS 2.0