lissegotze

För mig personligen så är det bästa att umgås med hästar när dom är helt fria. Eller helt och helt blir det ju inte pga att dom går i en inhägnad hage, men ni förstår, fritt utan grimma och grimskaft. 

 

Igår kom jag tillbaka till Vallentuna. Jag satte mig i bilen och körde 6 timmar för att kunna säga hejdå till min syster som åker och backpackar i några månader i Asien. Hon visste inte att jag skulle komma så chocken blev ett fint ögonblick med tårar och glädje. I vilket fall som så umgicks jag och Carro med hästarna i hagen i onsdags. Killarna leker extremt mycket så vi kände att vi ville fota dom lite i action. Självklart blev dom mer nyfikna på oss när vi kom så jag kände att jag vill leka lite med dom jag också. 

 

Ceasar och Pojken är väldigt nyfikna hästar som jag tidigare nämnt. Dom vill umgås med en varje gång man kommer in i hagen. Kvicken och Pirre vill mer kolla läget och sen går dom och gör ni egna grej. Pirre är väl lite mer kontaktvänlig än vad Kvirre är men Kvirre har sina stunder också. Ibland kommer han fram och vill ha lite kli i öronen och umgås vilket jag självklart uppskattar. 

 

Vi fick några riktigt fina bilder på killarna och jag måste säga att det var en fin stund i hagen. Jag blir lycklig när jag umgås med killarna sådär, det blir ett slags av band som är svårt att förklara om man inte upplever det. Hoppas att energin avspeglas i bilderna, enjoy!

 

 

 

Jag är en stenbock. Man väljer själv om man vill tro på sånt som har med stjärntecken att göra, jag tror nog mer än vad jag inte tror. 

 

 

När jag läser om hur stenbocken framställs så blir jag mer och mer förvånad för varje gång som jag läser. I mina yngre dagar såg jag ingen större liknelse mellan mig och mitt stjärntecken- idag ser jag det. 

 

 

 

 

 

 

Mycket av det som står där ovan stämmer in på mig som person. Jag hatar ytliga relationer och ser faktiskt ingen mening med att ha dom. Ska jag lära känna en människa så ska hon/han visa att den tänker stanna en längre period framöver, dvs, hela livet ut. De vännerna jag har idag planerar jag på att ha hela mitt liv, jag känner nästan aldrig ett stort behov av att lära känna nya människor,jag är bekväm med dom jag har idag. Att bygga relationer tar tid och jag har helt enkelt inte intresset för det, undantag: Om personen visar ett stort intresse och engagemang så skulle jag möjligtvis överväga att ge denne en chans. 

 

Jag fullkomligt älskar att vara ensam och låser då oftast in mig själv i mina egna tankar. Jag personligen arbetar bättre självständigt och hatar att vara beroende av andra. Jag har extremt svårt för när någon säger åt mig vad jag ska göra och blir då lätt irriterad, då jag vill göra allting på egenhand. 

 

Att vara lojal mot sina nära är väldigt viktigt för mig. Jag värdesätter mina närmaste något enormt högt och jag vill typ vara den som dom kan ringa om dom är as fulla och måste hem från krogen en fredagsnatt. Det spelar liksom ingen roll om jag ligger och sover och ska upp tidigt, behöver dom hjälp, då är jag där. 

 

Jag har väldigt lätt för att snappa upp på olika ämnen och gräva ner mig i dom. Många gånger är det saker som jag inte kan göra något åt vilket sätter min tankebana i ett läge där jag känner mig värdelös och skit dålig för att jag inte kan göra tillräckligt. Någonstans vill jag saker lite för mycket, det blir orimliga krav på sig själv vilket till slut kan leda till depression och meningslöshet. 

 

Kontrollbehovet är något jag upplever i många sammanhang- men inte alla. Ska jag åka bil, då vill jag köra. Ska jag flyga, då vill jag flyga planet. Ska jag åka tåg, då vill jag köra tåget. Ska jag rida, då vill jag ha kontrollen (viktigaste aspekten att försöka bryta). Ska jag utföra ett arbete, då vill jag utföra det helt själv. Förstår ni vad jag menar? Alla dessa saker blir såklart en väldigt jobbig grej då man inte alltid kan ha kontrollen, det är något jag ständigt jobbar på att försöka lägga av med. 

 

Jag brukade vara uttåtrikatad men med åren som stenbock så försvinner det SÅKLART mer och mer. Suck... Jag ser helt enkelt ingen mening med att försöka så jävla mycket i relationer exempelvis på en arbetsplats m.m, det betyder lite för mycket att ha fina och nära relationer att de ytliga känns meningslöst. Jag blir mer och mer inåtvänd som person vilket mellanåt kan verkas som tråkigt och lite för seriöst, men som tidigare nämnt, ger du mig tid så att jag kan känna att jag litar på dig så kommer du få se en passionerad och humoristisk människa. Sarkasm ligger mig också väldigt varmt om hjärtat, lite för varmt. 

 

Det ända som inte riktigt stämmer in är det här med pengar och ekonomi. Jag känner inget större behov av att ha en stor förmögenhet av pengar, men vem vet, det kanske kommer i framtiden. 

 

Helt enkelt så är jag en människa som behöver kunna känna tillit för personen. Jag ger inte iväg något om jag inte känner att denne "förtjänar" det. Jag är väldigt mån om andras känslor och lyssnar gärna, men när det kommer till mina egna så krävs det mycket för att jag ska kunna dela med mig av dom. Som sagt, jag vill aldrig visa mig sårbar eller svag, även fast jag personligen inte tycker att man varken är sårbar eller svag för att man väljer att prata om sina känslor, det är snarare än tillgång. 

 

Jag värnar väldigt mycket om människor även fast jag har svårt för att bygga nya relationer. Jag försöker verkligen aldrig att dömma någon eller liknande. Det värsta jag vet är när folk pratar om hur andra ser ut, på ett negativt sätt. När du är redo att se skönhet i all helhet så kommer du också att göra det. 

 

Ni märker även i texten att jag skriver väldigt stapligt när jag ska prata om vem jag är som person. Det är helt enkelt för att jag är väldigt privat som person och också därför jag inte är speciellt personlig på min blogg. 

 

 

 

Jag har faktiskt en rimlig förklaring till varför bloggandet inte är på sin bästa sida just nu, det är kort och gott för att jag håller på att ta in massa nya intryck. 

För tillfället håller jag på att lägga ihop fler pusselbitar än innan. Jag försöker att studera hästarna mycket i hagen men ibland blir allting bara en stor sörja.

 

Efter att Schatal somnade in så har jag tyvärr utvecklat en försvarmekansim i min hjärna som går ut på att jag kopplar bort det som blir för jobbigt för mig. Det innebär att jag skjuter undan allting och inte tänker på de sakerna som eventuellt blir jobbiga för mig. Som jag har förklarat i ett annat inlägg så har min hjärna kokat över för att jag inte riktigt är säker på hur jag ska komma vidare i min hästhantering. Jag har några grundprinciper men jag känner att jag måste bli bättre på att läsa av olika hästar vilket för mig är jobbigt, det betyder enormt mycket för mig att göra hästen rättvisa. 

 

Jag påminns gång på gång hur mycket det faktiskt finns att lära, min kunskap sviker mig ibland och det får mig att känna att jag måste börja om på ruta ett igen. Det viktigaste för mig är att den hästen jag umgås med ska vilja umgås med mig tillbaka. Som ni vet är inte Kvicken den hästen som söker sig till människor helt naturligt medans Pojken och Ceasar är nyfikna på allt som har med människor att göra. Eftersom att Kvicken är min häst så sårar det mig ibland att han inte vill vara med mig, men jag vet på samma gång att det inte är något personligt just mot mig utan, han är egentligen så mot alla. 

 

Mina lyckligaste stunder är när han kommer till mig frivilligt och vill umgås. Det ger mig en sådan otrolig lycka att bara få sätta på honom grimman i hagen och någonstans då vet jag att han faktiskt vill komma med mig. Han är inte den hästen som alltid låter sig närmas, men det börjar bli bättre igen. Vi har periodvis en helt fantastisk kommunikation men så kommer dom ynka dagarna när allting känns som bortblåst. Så fort jag närmar mig honom så går han iväg, så fort jag försöker sätta på grimman så går han iväg, så fort jag sträcker fram handen så går han iväg, det är dom dagarna som ibland sätter stopp i mitt huvud, vad ska jag göra? 

 

Det sista jag vill göra är att tvinga honom att umgås med mig. En relation mellan häst och människa ska bygga på en gemenskap där båda parterna får vara med att påverka och känna. Jag vet inte vad ni andra har för hästar men har ni en häst som ibland inte vill umgås så vet ni vad jag pratar om. Jag vet att jag inte är tillräckligt intressant för honom men jag börjar också fundera på vart min roll är i det hela. Kanske är det så att flocken i sig är extremt bra så¨att jag inte tillför något? Kanske behöver han inte mig just nu? Men jag vill ju ändå någonstans att han ska vilja umgås med mig för att det är kul och för att jag tillför något. 

 

Dom senaste dagarna har vi kunnat umgås iallfall, han har kommit fram frivilligt och låtit mig sätta på grimman och ta ut honom från hagen. Vi har umgåtts lite i stallet eller bara på "ridbanan" (som igår fick belysning yey) och jag försöker verkligen få honom att bli lite lekfull. Allting behöver inte alltid vara allvarligt, istället för att fokusera på att hästen ska gå dit du går osv, bara let loose. Spring som en galning, testa nya grejer, lägg upp en liten sockerbit och se om hästen tycker att det är kul eller något, va lite kreativ helt enkelt. 

 

Igår när vi umgicks fick jag ett samtal precis när vi skulle börja göra  någonting, jag släppte han lös och så gick jag själv runt och fokuserade på samtalet i stället. Var väl totalt bortkopplad från Kvicken i 15 min och under den tiden gick han och gjorde sin grej helt enkelt. Gick och betade lite, checkade läget i hörnen osv. Men så fort jag la på så kom han faktiskt till mig. När mitt fokus var på honom så blev hans fokus på mig. Han tycker inte om att bli borstad, jag tror/vet att han är en av dom hästarna som har väldigt svårt med att man rör vid honom. Jag fick borsta cirka 3 tag på ryggen på honom sedan vände han upp baken mot mig och markerade med bakhoven att det inte kändes okej. Det var en väldigt drastisk sak att göra men antagligen så missade jag hans signaler innan och var då inte beredd på att han skulle göra så. Hade jag däremot varit mer uppmärksam så hade jag kunnat förutspå att han inte var okej med det och slutat, men som sagt, jag är lite borta nuförtiden... Vilket jag iof inte rekommenderar att vara när man umgås med hästar. 

I vilket fall som så föste jag undan honom för att markera tillbaka att jag inte uppskattar det där och efter det kunde vi umgås precis som vanligt igen. 

 

Jag har iallfall kommit till en slutsats att hästar inte alltid umgås med varanda under den tiden dom är tillsammans. En går iväg och betar, en annan står och sover och en annan kanske står och dricker vatten. En sak som är klar dock är att hästar alltid vet vart dom har varandra, även fast dom inte står med varandra så har dom koll, det måste dom har för att kunna märka potentiella hot. Ibland tror jag att det krockar med vad vi människor gör, vi kräver oftast full fokus när vi är med hästar och kan bli lite lätt irriterade när dom väljer att hitta på något annat. Det är förståerligt med tanke på att vi lever inom en tidsram på 24/h och oftast har 50 olika saker uppbokade varje dag som vi ska göra, hästarna lever dock i nuet och det är dax att vi också börjar göra det med dom. 

 

Så med allt det här jag skriver så har jag ingen aning om vad min slutsats blir, ni får helt enkelt fria tyglar på hur ni vill ta denna texten. Jag kände bara att jag ville dela med mig lite utav vad som försiggår i mitt huvud och i nästa inlägg har jag förhoppningsvis mer bukt på mina tankar!

 

Ha en bra helg!

 

 

Medans vi höll på så var killarna med oss nästan hela tiden, väldigt nyfikna filurer! Vi har en liten kulle i hagen som jag klev upp på och såhär såg det ut då! 

Jag kan inte sticka under stolen med att man blir lite insnöad i just det man håller på med själv. Just därför är det extremt nyttigt när nya idéer börjar ploppa upp att inte skjuta undan dom men att ta väl hand om dom. 

Min hjärna har seriöst kokat över och jag har haft lite smått panik i huvudet vilket har gjort att jag egentligen bara vill sova bort det. Idag känns allting dock lite lättare då jag har börjat acceptera dom nya tankarna som pågår. 

Kvicken och de andra killarna är egentligen anledningen till varför tankarna sätts igång. Kvicken vill inte alltid umgås med mig och frågan är hur mycket tryck och press jag ska lägga på honom för att få han intresserad av mig? Jag vill aldrig gå över till den gränsen när han börjar umgås med mig för att slippa trycket som jag lägger på honom, å andra sidan måste jag göra någonting för att  han ska vilja fokusera på mig. Eller behöver jag inte det kanske? Kanske ska jag bara ha mer tålamod och acceptera när han inte vill umgås med mig och försöka lite senare istället? 

I vilket fall som så är hästar en livslång resa. Man kommer aldrig vara riktigt fullärd och jag man kommer aldrig bara kunna chilla och ta det lugnt och tro att man är klar. Våra bästa lärare är hästarna, värt att tänka på.