lissegotze

Jag litar på mitt hjärta när det kommer till att se hur välmående en häst är. Jag litar på att min magkänsla säger till mig om en häst är harmonisk eller i obehag. Men jag har också märkt att många av oss ser väldigt olika saker. Det som jag ser behöver inte alltid betyda att någon annan ser samma sak. 

Det är väl just det som gör mig frusterad ibland. Men jag förstår också att vi är på olika plan och jag försöker att behålla mitt lugn när såna här saker händer, det är dock inte alltid så lätt. 

 

Jag exempelvis blir väldigt glad när jag ser människor umgås med sina hästar lösa i manegen eller när dom rider utan utrustning. Andra kanske tycker att det ser flummigt och "skogsmulle aktigt ut". Det handlar ju delvis om på vilken nivå vi vill prestrera på eller hur vi vill umgås med våra djur. Vissa präglas av fina saker och flashiga hästar medans andra präglas av den mer naturliga friheten. 

 

 

 

Vem är du när du är helt ensam i ditt rum? Vem är du när du umgås med din familj och vänner? Vem är du när du är precis den du vill och ska vara? Trivs du då? Är du nöjd med dig själv? 

 

Oftast så är det just så, att vi är den vi är när vi umgås med folk som vi känner oss trygga med och litar på eller när vi bara umgås med oss själva. Helt ärligt så trivs jag med vem jag är då, jag skulle faktiskt inte vilja vara någon annan. Men i andra sammanhang där jag känner mig lite mer obvekväm och utanför min trygghetszon så finner jag det svårare ibland. Ett problem jag aldrig haft innan tills för kanske 1 år sedan. 

 

Jag är väldigt självkritisk och reflekterar mycket över mitt egna beteende och analyserar det. Det är bra att vara självkritisk, till en viss mängd, sen måste man sluta. Jag finner mig själv ibland stå och säga saker som jag vet att folk vill höra, fastän att det kanske inte alls är så jag verkligen känner och tycker. Jag skulle aldrig säga något elakt eller medvetet trycka ner en person och jag är väldigt mån om att "inte säga fel saker" vilket ibland gör mig väldigt frustrerad. För, det som är rätt för mig kanske inte alltid är rätt för dig och viseversa. Jag kan bli arg på mig själv ibland för såna saker. 

Verkligt exempel: Någon säger till mig att denne tycker att den där hästen börjar att se lite överviktig ut. Jag svarar: Ja jo, det kanske du har rätt i. Men i själva verket så tycker jag helt ärligt att hästen ser underviktig ut. Slutsats: Varför säger jag inte bara min ärliga åsikt från första början istället för att stå och hålla med om något som jag egentligen inte håller med om? 

De som känner mig vet att jag ALLTID har sagt vad jag känner inombords, fram tills nu och det gör mig frustrerad. 

 

Hela mitt liv har jag fått höra "du måste välja dina strider", men tänk om de flesta striderna är viktiga för mig? Tänk om jag tycker att det är värt att stå upp för hur jag känner och tycker? Jag orkar inte förlora mig själv något mer, i slutändan så är jag allt jag har. 

 

Jag har kämpat i hela mitt liv med att få gå till rektorn i skolan och kommit i konflikter med lärare. Jag har haft konflikter med kompisars föräldrar och mina egna. Jag har bråkat mycket med mina vänner ( i yngre ålder). Jag har haft konfikter med släkt men även med främlingar. Det finns ett mönster som går att följa under hela min uppväxt. Självklart så är det inte kul, det tar mycket energi ifrån en, men jag måste nästan säga att det tar ännu mer energi ifrån en genom att inte vara sann mot sig själv. Vissa saker är viktiga för mig och en av dom är att säga ifrån eller helt enkelt bara lägga fram min personliga åsikt om jag inte håller med. Det behöver verkligen inte vara att man går på hårt och med en hård attityd, utan det finns många sätt att säga saker på och jag försöker alltid att välja det mogna och trevliga sättet, jag upplever att man kommer längst på det. 

 

Sen är det ju också så att jag är äldre nu. Allting är inte lika viktigt som det var förut. Man är ju bättre på att avgöra om det verkligen är värt att ta upp vissa saker eller ens lägga energi på det om man ändå inte bryr sig om det så mycket. Men vissa andra saker som är viktiga för mig vill jag fortfarande stå upp för. 

 

Jag har ett jobb där jag umgås med hästar. Jag ska ta hand om andras hästar. Jag ska ta hand om andras hästar i ett dressyrstall/traditionelltstall. Jag är natural horsemanship men jag jobbar för några som är min raka motsats. Det kanske inte är så konstigt att jag mår psykiskt dåligt emellanåt? Jag jobbar för några som jag egentligen inte stödjer till ens 1% i deras hästhantering. Hästarna är något av det viktigaste jag har här i livet, dom betyder väldigt mycket för mig och jag vet hur JAG vill umgås med dom. Kan ni förstå att ni jobbar för några andra som säger hur du ska göra när du egentligen vet att det är precis det du inte vill göra? Man kan ju fråga sig hur jag orkar. Jag gör det för Kvicken, jag gör det för att jag vet att jag får åka till honom efter jobbet och se hur bra vi faktiskt har det. 

 

Viktigaste lärodomen idag: Bara för att du jobbar för några så betyder inte det att du inte får ha dina egna personliga åsikter och lägga fram dom. Du är fortfarande din egna person som har alla rätt till att få tycka till och säga hur du känner. Sen kan du aldrig bestämma hur någon annan ska göra eller tvinga någon till något, men du får fortfarande föra dina egna talan. Bara för att du jobbar för några så betyder inte det att alla din rättigheter försvinner eller att du måste sätta dig tillbaka och hålla käften. Du har alla rättigheter i hela världen att vara den du är och det är precis den personen som du ska vara. 

 

 

 

 

 

 

Till att börja med, all fakta/info jag skriver här nedan har jag fått från den här länken: 

http://www.hippson.se/artikelarkivet/hasthantering/tacke-eller-inte-tacke-det-ar.htm

 Artikeln börjar med att "alla klippta hästar behöver ett täcke på sig". Det är för att man tar bort pälsen som sätter skyddet för hästens förmåga att klara av lägre temperaturer. Men lite mer allmänt så spelar en rad faktorer in. Pälssättning, ras, ålder, går hästen i flock, vindskydd m.m. Det avgörande är dock hur mycket grovfoder din häst får vid förändrat klimat. Grovfoder= Hö, hösilage, ensilage= värme vid lägre temperaturer= mindre behov av täcke. 

Dom gör till och med en jämförelse i artikeln som lyder: " om hästen inte är klippt och utför ett medelhårt arbete (motsvarar ungefär upp till medelsvår nivå) behöver den normalt inte täcke på vintern. Goddamn, jag som trodde att alla hästar som tävlas och tränas behöver minst dubbla täcken på sig 😱 Dom menar också att en häst som tränas på detta vis kan behöva ett täcke på sig om det börjar bli runt -10 ute, men att det är bättre att öka grovfoder intaget istället. 

"En hobbyhäst som endast tränas lätt, och därför inte är klippt, behöver inget täcke i stallet under vintern. Men den kan behöva ett täcke i hagen om man istället inte väljer att öka högivan lite". 

I artikeln så menar dom på att en häst som är i tävlingskondition och klippt oftast behöver ersätta sin förlorade päls med ett täcke. "Men med ett termotäcke klarar den då ner till -15 innan den behöver ett extra täcke eller extra Hö. Att lägga på dubbla täcken är alltså oftast helt onödigt." 

Det här tycker jag är väldigt viktigt att tänka igenom. Alltså ÄVEN fast hästen är klippt så behöver den inte DUBBLA TÄCKEN, ETT termotäcke räcker. Vad är det vi ser oftast? Hästar med typ 2-3 st täcken på sig ute, även när det är runt 0 gradigt. Det är helt sjukt. 

Hästen klarar av kyla bättre än regn och blåst. Är det regnigt och blåsigt ute så kan det med andra ord vara bra att lägga på ett regntäcke. När det blåser runt tio meter i sekunden så skulle vi behöva öka hästens foderintag med 10 kilo per dag, vilket säger sig självt, inte riktigt möjligt, för att hästen ej ska frysa. Kan passa på att en normal vindstyrka här i stockholmslän ligger runt 3-5 meter i sekunden, tio meter är därför väldigt mycket blåst också. 

Dom menar att ett tunt täcke egentligen är det som behövs, inget tjockt. Har man vindskydd till hästen så kan det hjälpa som ett täcke för hästen också. 

-Att lägga på hästen ett extra täcke ger bara 10 % mer isolering. 

- Det är dessutom tungt för hästen och kan skapa ryggproblem. 

- För varm täckning kan också öka fuktigheten under täcket och ge svamp. 

- Tänk på att vädra hästens päls varje dag om du har täcke på dygnet runt. 

Det är någon jag brukar få upp på min Instagram (varför vet jag inte) och jag blir lika förtvivlad varje gång. Men den här bilden är ju nästan droppen. 

För det första så har jag extremt svårt att tro att hästen är korrekt riden när den går såhär. Eller rättare sagt, känner mig ganska säker på den saken. Det är ju en extremt spändhet i kroppen om man frågar mig och inget "avslappnat", minns jag rätt så vill man ha en avslappnad häst i dressyren? 

Nackpositionen ska vi inte ens prata om. För mig är det fruktansvärt att se då jag tror på harmoni och en fin mjuk ridning och en naturlig position för hästen. Kan hästen ens andas när den går sådär? Tror fan jag har sätt forskning på just den där positionen och hur det är skadligt för hästen. Eller var det en rollkur video jag kollade på då? Aja, det är inte långt ifrån rollkur i vilket fall som. 

Jag hatar egentligen att göra såna här inlägg men ibland för jag tammefan nog. Ni behöver inte hålla med mig i det jag skriver men det jag skriver är det jag personligen ser. Jag tror dels att jag blir såpass frustrerad som jag faktiskt blir för att "det är såhär det ska se ut" om du frågar marijoteten av hästsverige. Jag blir ledsen, genuint ledsen och förtvivlad.  

 

En lördag som jag i mitt huvud redan hade planerat ut. Jag skulle få sova hur länge jag ville och sedan åka till stallet för att ta en uteritt på Kvicken. Min dag skulle bestå av lugn och tid och massa kärlek till den häst som jag avgudar. Den här veckan så hade jag nämligen halkat efter lite när det kommer till att ge tid till honom. 

 

Men jag vaknade och allting kändes bara fel. Ont i kropp och huvud, irritation över hela kroppen och tunga ögon. Det var som om att jag aldrig fått de där 8 timmars sömn som jag faktiskt fick. Min dag var så välplanerad men jag insåg ganska fort att ingenting skulle bli som jag hade planerat för mig. 

 

Vid halv 12 tiden försöker jag att somna igen. Det går inte. Jag känner hur irritation och en lätt panik börjar att byggas upp i kroppen. Jag börjar att tänka på scenarion som har hänt de senaste månaderna. Hur folk där jag jobbar klappar till sina hästar med en lätthet när dom är missnöjda med deras beteende. Tänk om folk gör likadant i mitt stall på Kvicken när jag inte är där? Han är väldigt speciell och det är inte alla som förstår honom. En oro skapas och hjärnan börjar ta över. Nu är jag irriterad, har en lätt panik och känner en enormt stor oro. Tröttheten tar över och det kliar över hela min kropp. Hela min välplanerad dag är helt plötsligt förstörd. 

 

 

När det blir såhär så är det väldigt viktigt för mig att inte stressa. Jag har redan en hjärna som går på högvarv hela tiden så den är ganska bra på att skapa ångest av sig självt. Det behöver verkligen inte vara stora grejer heller, idag är det en sådan liten sak som att jag vaknade på helt fel sida och fick ångest över att jag inte mådde 100. När är jag inte mår 100% på en helg så är det som om att jag inte tar tillvara på dagen heller, bara det i sig kan skapa ångest. 

 

Men det är okej. Det gör ingenting om Kvicken får gå i hagen idag med sin kompisar, med korten på bordet, så är det inte ens solklart att han faktiskt hade velat umgås med mig idag heller. Bara nu när jag sitter och skriver det här så börjar allting dämpas ner. Jag börjar känna hur det börjar lätta i tankarna och alla måsten försvinner. Redan nu av att säga till mig själv att det faktiskt är okej, det gör ingenting, gör att jag kan slappna av lite till.

 

Det viktigaste är att släppa på alla måsten för just den dagen då. Om du inte har möjligheten att bara skita i hela livet så försök att kapa bort en del av allting som du har planerat iallfall. Vi människor är väldigt bra på att planera vilket skapar problem i vissa fall. Lev i nuet och njut. Harmoni.

 

 

Ständigt så lever jag som i ett fängelse i mitt huvud. Jag vet på ett ungefär hur jag vill leva mitt liv men det är så fruktansvärt svårt i den miljön som jag lever i vissa gånger. Både i jobbsammanhang och det "riktiga livet" upplever jag detta, mestadels i jobbsammanhang dock. Jag vill bara få vara den jag är men jag finner det svårt ibland. 

 

Jag är en person som har väldigt kort stubin när saker och ting stör mig.Hästarna hjälper mig verkligen att kunna hantera mitt humör många gånger. Med hästar så är jag tvungen att ta det lugnt och alltid behålla mitt tänk på en balanserad nivå. Jag kan liksom inte bara flippa ur och bli förbannad, då har jag förstört allting jag har kämpat för att ändra hos mig själv i mitt hästtänk. 

 

Jag tror inte riktigt ni förstår hur mycket jag måste stänga av min hjärna på mitt jobb. Jag är väldigt olik dom som äger stallet. Även fast jag tycker att dom är jätte härliga människor så är det inga människor jag egentligen vill vara omringad av när det kommer till hästar. Dom påminner mig om varför jag förbannar hela hästindustrin, hemskt va? Jag jobbar för några som symboliserar allt jag har lagt bakom mig när det kommer till mitt förflutna i hästvärlden, nu är det som om att jag är 15 år igen och tillbaka på ruta 1. Det tär på mig, vissa veckor är bättre än andra dock. 

 

När jag lever i all stress så påminns jag aldrig om varför eller hur jag ens klarar av det. Men när jag tar helg och hinner sätta mig ner i mitt rum och reflektera så påminns jag, då är det fruktansvärt svårt. Jag blir nästan förbannad på mig själv, men sen tänker jag på det bästa jag har här i livet, Kvicken. Det är han som får mig att kämpa vidare. 

 

Jag brister snart. Jag har fördelen med att oftast vara själv på min arbetsplats vilket innebär att jag kan gå utanför de ramarna som finns. Men när jag inte är själv så blir jag gång på gång förnedrad. Dom tror helt enkelt att jag inte kan ett skit och att jag måste läxas upp om hur man gör. Så snart brister jag, snart kommer jag inte att kunna hålla käften längre, vi får se hur det går. 

 

Någon dag så vill jag bri frisläppt, när får jag själv få ta och bestämma. 

 

Han kom till stallet för cirka 1,5 månad sedan och han är stor, runt 182cm hög. 

I början gick det väldigt bra att leda han ut och in från hagen men nu på senare så är det allt annat än lätt. I och med att han är så stor så är det lite obehagligt att ha han stegrandes på sidan av sig när man leder honom. Han kastar sig och ställer sig rätt upp gång på gång och är nästintill okontaktbar. Just det kan vara extremt farligt då han kan träffa mig med sina hovar. 

Jag har aldrig riktigt behövt leda en sådan häst och ännu mindre än häst som totalt blockar en mentalt. Jag upplever att dom hästarna som jag har varit i kontakt med förr eller senare lägger sitt fokus på en. 

Som den analytikern jag är så har det varit en konstant "utredning" i mitt huvud. Varför gör han som han gör? Hur kan jag göra för att förhindra detta beteende? Hur får jag honom att lägga fokus på mig? 

Till att börja med så har jag kommit fram till att han inte vet vad mitt/hans space är för något. Han kan lätt flyga mitt framför mig och nästan blocka mig med hela sin bog. När detta sker så hamnar han alltså med sin sida framför mig och försöker jag då få honom att flytta sig undan mig så ställer han sig på bakbenen. Hovarna är i detta läge mitt framför mitt ansikte då. Försöker jag däremot bara att gå rakt fram så riskerar jag att få hans hovar i mitt bakhuvud då han ställer sig upp när jag kommer framför honom. 

Det jag har kommit fram till är att han är understimulerad. Han skulle egentligen behöva gå ute mycket längre och gärna med en hagkompis/hagkompisar. Han är psykiskt understimulerad vilket blir problematiskt vid hanteringen av honom. Många skulle se honom sin oduglig och dum men jag ser en häst sin behöver psykisk stimulans. 

Hans ägare och ägarna till stallet har börjat använda kedja på honom. Jag tycker dock inte om kedjor och hans ägare vet det. Hon ber mig att göra precis det jag känner för och skulle aldrig tvinga på mig att använda kedjan på honom. Det uppskattar jag väldigt mycket och jag har inte använt mig av kedjan och det kommer jag inte att göra heller. Jag vill inte skapa respekt utav smärta och rädsla. 

Jag började med att byta grimskaft. Ett längre grimskaft skapar ett längre avstånd mellan oss två vilket är precis det jag vill. Men jag kom också fram till att jag ändå inte når fram till honom när jag viftar med repet. Fan ska jag göra nu tänkte jag. 

Positiv förstärkning. Godis. Ni som känner mig vet att jag väldigt sällan använder mig av godis. Den enkla anledningen är för att jag inte vill vara beroende av godis när jag umgås med hästar. Jag vill att hästen ska vilja vara med mig ändå. 

Jag gjorde dock ett undantag och testade det vid ett intag när han höll på att flippa ur och ställde sig gång på gång alldeles för nära mig. 

Godiset gjorde att han fick fokus på mig och vi kunde gå in till stallet utan problem efter det. 

Idag funkade dock inte godiset vid uttaget och jag kände att jag måste göra något mer än att bara "ge godis". Faktumet är att godiset inte kommer få honom att förstå att vi måste respektera varandras space. 

Ett spö tänkte jag. Fan, ja använder mig ju nästan alltid av spön annars som min förlängda arm så varför inte testa nu. Jag upplever att jag når fram mycket längre då. Jag använder mig ALDRIG av spöet för att någonsin slå till en häst, det finns inte i min värld. 

Nu när dom går i gräshagarna så är det som en lång gång på cirka 30 m raksträcka när man går. Det är oftast där han brukar ställa sig upp/bocka. Det är en begränsad yta vilket gör det hela svårare att komma undan honom när han börjar ställa sig upp. 

Jag lovar att uppdatera hur det går framöver med detta också, mycket spännande. 

Min data är inne på lagning nu och förhoppningsvis kommer jag att börja göra lite mer flitiga inlägg då. Jag har mycket som jag vill gå igenom. 

Känner mig lite halv lost i min hästhantering förtillfället och det är en av sakerna som jag vill skriva ner här. Har mycket att göra med stress och lite tid samt mitt nya jobb som innefattar hästar, allt går ihop. 

Får nöja mig med att Kvicken trivs svinbra med sina kompisar i hagen och att vi ger oss ut på lite ridturer såhär i kylan.

Ibland så vill jag verkligen bara lägga mig ner och sova 3 dagar i streck för att hjärnan snart kokar över. Det jobbiga är att jag inte kommer någonstans i tänkandet heller, blir fruktansvärt frustrerad över det. 

Idag fick iallfall Kvicken välja ridtur och det blev en liten kortis rung i krogarna och jag mera "åkte med" och lät han få välja helt på egenhand. Testa det någon gång, låt hästen få välja ridtur, är mycket spännande. 

Kvicken trivs som fan i stallet också, jag med. Det är underbart!