lissegotze

Vem är du när du är helt ensam i ditt rum? Vem är du när du umgås med din familj och vänner? Vem är du när du är precis den du vill och ska vara? Trivs du då? Är du nöjd med dig själv? 

 

Oftast så är det just så, att vi är den vi är när vi umgås med folk som vi känner oss trygga med och litar på eller när vi bara umgås med oss själva. Helt ärligt så trivs jag med vem jag är då, jag skulle faktiskt inte vilja vara någon annan. Men i andra sammanhang där jag känner mig lite mer obvekväm och utanför min trygghetszon så finner jag det svårare ibland. Ett problem jag aldrig haft innan tills för kanske 1 år sedan. 

 

Jag är väldigt självkritisk och reflekterar mycket över mitt egna beteende och analyserar det. Det är bra att vara självkritisk, till en viss mängd, sen måste man sluta. Jag finner mig själv ibland stå och säga saker som jag vet att folk vill höra, fastän att det kanske inte alls är så jag verkligen känner och tycker. Jag skulle aldrig säga något elakt eller medvetet trycka ner en person och jag är väldigt mån om att "inte säga fel saker" vilket ibland gör mig väldigt frustrerad. För, det som är rätt för mig kanske inte alltid är rätt för dig och viseversa. Jag kan bli arg på mig själv ibland för såna saker. 

Verkligt exempel: Någon säger till mig att denne tycker att den där hästen börjar att se lite överviktig ut. Jag svarar: Ja jo, det kanske du har rätt i. Men i själva verket så tycker jag helt ärligt att hästen ser underviktig ut. Slutsats: Varför säger jag inte bara min ärliga åsikt från första början istället för att stå och hålla med om något som jag egentligen inte håller med om? 

De som känner mig vet att jag ALLTID har sagt vad jag känner inombords, fram tills nu och det gör mig frustrerad. 

 

Hela mitt liv har jag fått höra "du måste välja dina strider", men tänk om de flesta striderna är viktiga för mig? Tänk om jag tycker att det är värt att stå upp för hur jag känner och tycker? Jag orkar inte förlora mig själv något mer, i slutändan så är jag allt jag har. 

 

Jag har kämpat i hela mitt liv med att få gå till rektorn i skolan och kommit i konflikter med lärare. Jag har haft konflikter med kompisars föräldrar och mina egna. Jag har bråkat mycket med mina vänner ( i yngre ålder). Jag har haft konfikter med släkt men även med främlingar. Det finns ett mönster som går att följa under hela min uppväxt. Självklart så är det inte kul, det tar mycket energi ifrån en, men jag måste nästan säga att det tar ännu mer energi ifrån en genom att inte vara sann mot sig själv. Vissa saker är viktiga för mig och en av dom är att säga ifrån eller helt enkelt bara lägga fram min personliga åsikt om jag inte håller med. Det behöver verkligen inte vara att man går på hårt och med en hård attityd, utan det finns många sätt att säga saker på och jag försöker alltid att välja det mogna och trevliga sättet, jag upplever att man kommer längst på det. 

 

Sen är det ju också så att jag är äldre nu. Allting är inte lika viktigt som det var förut. Man är ju bättre på att avgöra om det verkligen är värt att ta upp vissa saker eller ens lägga energi på det om man ändå inte bryr sig om det så mycket. Men vissa andra saker som är viktiga för mig vill jag fortfarande stå upp för. 

 

Jag har ett jobb där jag umgås med hästar. Jag ska ta hand om andras hästar. Jag ska ta hand om andras hästar i ett dressyrstall/traditionelltstall. Jag är natural horsemanship men jag jobbar för några som är min raka motsats. Det kanske inte är så konstigt att jag mår psykiskt dåligt emellanåt? Jag jobbar för några som jag egentligen inte stödjer till ens 1% i deras hästhantering. Hästarna är något av det viktigaste jag har här i livet, dom betyder väldigt mycket för mig och jag vet hur JAG vill umgås med dom. Kan ni förstå att ni jobbar för några andra som säger hur du ska göra när du egentligen vet att det är precis det du inte vill göra? Man kan ju fråga sig hur jag orkar. Jag gör det för Kvicken, jag gör det för att jag vet att jag får åka till honom efter jobbet och se hur bra vi faktiskt har det. 

 

Viktigaste lärodomen idag: Bara för att du jobbar för några så betyder inte det att du inte får ha dina egna personliga åsikter och lägga fram dom. Du är fortfarande din egna person som har alla rätt till att få tycka till och säga hur du känner. Sen kan du aldrig bestämma hur någon annan ska göra eller tvinga någon till något, men du får fortfarande föra dina egna talan. Bara för att du jobbar för några så betyder inte det att alla din rättigheter försvinner eller att du måste sätta dig tillbaka och hålla käften. Du har alla rättigheter i hela världen att vara den du är och det är precis den personen som du ska vara.