Dumhet går inte att bemöta
Varje gång jag blir stressad inombords för att jag tycker att folk rent ut sagt är dumma i huvudet för att dom försvarar en hästs blodiga mun, sår i sidorna pga sporrar eller spörapp på baken, så tänker jag "dumhet går inte att bemöta". Det är precis det det är, DUMHET närmaste den varmaste jävla ekvatorn, HÖGSTA JÄVLA GRAD.
Bild Google.
Jag som en ömsint hängiven animal lover får så jävla mycket slint i hjärnan när folk kan försvara någon typ av misshandel på djur, i det här fallet HÄSTAR.
Det spelar ingen roll om din häst fick ett sår i munnen pga ett bett eller om den var stressad så att du behövde dra den lite i munnen för att få stopp på den, det får bara inte hända. Händer det för första gången i ditt liv så kan jag förstå att du inte vet bättre men händer det en andra gång, tredje gång osv då är det du som är ansvarig för det.
Glada människor, han har säkert precis vunnit sitt race på travbanan. Men glada människor betyder inte automatiskt glad häst. Kolla på hästen? KOLLA. Titta jäkligt noga. Nu ser vi blod vilket gör det hela så mycket värre i mångas ögon men i mina ögon, blod eller ej, det där är INTE en glad häst. Varför kan man inte se det som människa med känslor och empati? För visst har vi känslor och empati? Jag har det.
Varför jag skriver det här inlägget är för att jag var inne på baraelviras blogg och kommentarerna i det fältet får mig att tänka i explosion, hur dum får man egentligen vara?? Vi har regler och grejer för en hästs välmående men vi har ingen regel på hur dum en människa får vara?? Det är det första man borde få gå igenom för att få vistas med en häst och ännu mer få äga en häst.
Jag hatar att trampa folk på tårna nu förtiden, det är för att jag hatar trångsynta människor som inte kan diskutera och jag vill aldrig bli den människan. Men när det kommer till en hästs välmående så kan jag aldrig låta bli, jag älskar djuret för mycket för att kunna låta det vara. Är det inte så det borde vara?
Läsvärt
back in time and now del 4
Juni 2014, båda hästarna står i stallet nu. Jag och Schatals ägare samt min mamma har kommit överrens om att Schatal ska bli min foderhäst så helt plötsligt har jag två stycken hästar? Den känslan är lika fantastisk då som nu.
Första dagen för Schatal i sitt nya hem.
Jag började rida Schatal kanske två dagar efter att han kom till sitt nya hem och problemen var uppenbara. Galoppen funkade knappt längre, varje gång jag la till skänkeln så gjorde han motstånd osv.
Här galopperade han fortfarande men det var enormt okontrollerat.
Hur lycklig tycker ni att han ser ut på dom här bilderna? Jag skulle säga inte alls. Och jag insåg ju det till slut, att helvete, undrar om han stannar och har sig för att jag har bett, eller för att jag rider mycket med handen, kanske för att jag har klämmiga skänklar? Ja jag började analysera allt, jag fattade ingenting. Jag använde spö och Kajsa som red honom ibland var mycket modigare än mig och fick försöka galoppera osv. Här har ni bilder på det från en ritt.
Ja ni ser ju,något stämde inte. Och jag är inte stolt över att säga att jag använde spö och sporrar. Jag fick dock bara ännu mer motstånd, han VÄGRADE att "lyda" mig och stretade emot ännu mer, det var då jag började tänka efter och analysera, vad fan är det som händer.
Samtidigt började jag läsa baraelviras blogg vilket hjälpte mig något enormt. Jag började sakta men säkert få in all information som skrevs om hästen och jag började förändra mig. Jag tog bort spö,sporrar och bett till att börja med, jag lovade mig själv att aldrig rida med det igen och nu sesådär nästan två år senare så har jag hållt det löftet.
Även fast han fortfarande inte ville galoppera osv så var han mycket piggare framåt och jag började att sluta rida så jäkla pressat och "avancerat", släppte på de flesta hämningarna och började lyssna till honom."En häst gör aldrig något utan en anledning", det var/är något som jag alltid har i mitt huvud. Hästar lever i nuet och blickar varken bakåt eller framåt så det som händer i det exakta momentet händer verkligen. Ett till motto jag har är att aldrig se mig som någon ledare/som någon som bestämmer över hästen, vi är nu synkade med varandra och jag lyssnar mer än jag någonsin tidigare gjort.
Jag kan inte ens beskriva hur mycket jag började kolla på videosar om "natural horsemanship", men andra ord hästens naturliga beteende och förklaringar till varför en häst beter sig som den gör. Jag kunde sitta uppe i flera timmar och läsa, kolla på filmer på youtube för att sedan åka till mina hästar dagen efter och försöka mig på det jag sett på film. Jag började med groundwork, på med en grimma och ett ledrep och upp till volten och försöka flytta på hästen med hjälp av min kropp och energi. Studera varenda liten rörelse som min häst gjorde för att sedan gå hem och googla vad just den rörelsen kunde betyda. Allt från att ett öra rörde på sig till att svansen viftade etc, jag ville lära mig ALLT för att bli den bästa hästmänniskan jag kunde bli.
(Det finns dock alltid mer att lära så det här är en process som kommer att pågå i hela mitt liv, det tar aldrig slut med lärodom när det kommer till hästar).
(Det finns dock alltid mer att lära så det här är en process som kommer att pågå i hela mitt liv, det tar aldrig slut med lärodom när det kommer till hästar).
Det var så många gånger min hjärna kokade över, vaddå spänd bog? Vaddå flytta med hjälp av min energ? Men när jag till slut nötte in det i min hjärna så föll allting på plats. Jag började kommunicera med mina hästar på deras sätt och inte mitt sätt för första gången i mitt liv, det var helt magiskt.
Nu började jag även jobba med mina killar lösa i hagen också, jag tänkte alltid att jag tar små steg, jag börjar med att ha dom fastspända i ett ledrep för att sedan ha dom helt lösa och se om kommunikationen sitter lika fint då vilket den gjorde 80% av tiden. Jag vilade aldrig, det här var det ända jag tänkte på, jag ska ALDRIG mer ignorera Schatals känslor eller signaler, jag ska alltid lyssna på honom och utgå efter hans behov och inte mina. Jag ska alltid visa respekt för honom och alla andra hästar jag är med. Det var mitt mål och i allt det här så började jag bli en harmonisk person, inte bara i hästeriet utan i mitt vardagliga liv också. Från att ha varit en förvirrad och aggressiv själ till att helt plötsligt ha all tålamod i världen och kunna hålla mig lugn i de flesta situationerna var en stor förändring för mig. Än idag har jag mycket lättare för att behålla mitt lugn än vad jag hade förut vilket jag tror 100% är för att jag ändrade mitt sätt att tänka på när det kom till hästarna. Jag hade inget annat val än att vara lugn och ha tålamod, bröt jag det så skulle allt jag kämpat för falla sönder.
Från och med nu blev det mycket promenader med båda hästarna och kravlös ridning.
Sen kom den dagen när jag plockade av sadeln på Schatal och började rida i grimma och tyglar. Jag kommer ihåg den här dagen som ni kommer få se på bilderna här nedanför så väl. Aldrig hade vi kommunicerat så fantastiskt fint innan och jag tror faktiskt att jag låter bilderna få tala för sig själva. Bilderna avspeglar precis hur fantastisk den dagen var.
Ni ser, målet var inte längre att ha en häst som lyssnade på min vilja, målet var att ha två stycken individer som kommunicerade tillsammans och förstod varandra. Här hade jag börjat rida på energi istället för styrka, skillnaden är stor om du frågar mig.
Den här vita fina lilla hästen har gjort så otroligt mycket för mig, han öppnade upp en helt ny värld mitt framför mina ögon och jag är så glad att jag valde att öpnna mina ögon och se det istället för att kolla bort och fortsätta som vanligt.
Samma dag red jag Kvicken och här är bilder från det. Ett helt fantatiskt ögonblick tillsammans med honom också.
Mitt i allt så öppnade jag också upp ögonen för Kvicken och insåg att han och jag måste kommunicea mera också. Han och jag fick en kontakt som aldrig någonsin varit så stark tidigare och även han blev en gladare häst i allmänhet. Istället för att gå ifrån mig i hagen så valde han att vara med mig istället och ja ni vet, små saker som egentligen gör ens hela värld?
Självklart har vi haft våra ups and downs tillsammans men det hänger ALLTID på mig och aldrig någonsin straffar jag mina hästar för att jag har en dålig dag. Kom ihåg att alltid ha ögonen öppna för din häst och låt aldrig något passera förbi, ta vara på varenda sekund du har med din häst och älska den som du aldrig har älskat någon förut.
Mitt hästeri idag är att jag utgår efter hästens naturliga behov och jag sätter mina egna åt sidan. Jag försöker att alltid vara så osjälvisk som möjligt och lyssnar alltid till vad mina hästar har att säga, det är det minsta jag kan göra för dom för i slutändan så är det jag som väljer att ha dom i min fångenskap, hur hemskt det än låter så är det sant.
Jag har aldrig älskat några individer så mycket som jag älskar dom två och ibland känner jag att jag inte räcker till, men så länge jag ser och vet att dom mår bra så är jag den lyckligaste tjejen i hela världen.
Föralltid vi tre om jag får välja.
back in time and now del 3
Nu har vi kommit en bit på vägen. Vi har hunnit gå igenom min tid som hästmänniska fram tills nu. Kort och gott kan vi säga att jag var en traditionell hästmänniska som präglats av ridskolor och hästmänniskor som tänker i de traditionella banorna när det kommer till hästeriet. Men det skulle snart förändras, sakta men säkert började jag ändra mig, varför?
År 2013 i början av Februari om jag minns rätt (är kass på år,månad och datum) så flyttades Kvicken till ett stall som heter vågsjölund som ligger i Arninge. Varför behöver vi inte gå in på men det skedde och jag var så exalterad över att få stå i ett stort stall med maaaaaaaaaassa hästar, alltså för mycket hästar om man tänker efter. Kvicken fick för första gången stå i flock med hästar och det funkade väl sisådär, flocken i sig var sjukt oharmonisk och stressad, miljön i stallet var stressad och därav avspeglades det i hela flocken.
Två veckor in i flytten så fick Kvicken byta boxplats i stallet och ställdes mellan Schatal och en annan häst. Schatal tilltalade väl inte mig så enormt mycket till en början men efter att hans ägare sett mig rida en gång på Kvicken så undrade dom om jag inte kanske ville börja rida Schatal två dagar i veckan?! Än så länge älskade jag verkligen att rida och var enormt glad över erbjudandet och tackade ja.
Bilder från något av första ridpassen på Schatal.
Jag var fortfarande kvar i mitt traditionella hästtänk här och som ni ser på bilderna rider jag med mycket hand och säte.
Jag longerade honom även ibland och om jag ska vara ärlig så känner jag inte igen hästen på de där bilderna för han är en helt annan häst idag.
Här slängde jag på honom en snodd, benlindor osv, ju mer grejer desto bättre går hästen eller vad säger ni? Stor SUCK till mig.
Sen helt plötsligt ett ridpass så började Schatal att stanna i hörnen eller vid skänkeln. Jag kommer ihåg det så väl för vi hade haft ett ridpass dagen innan där jag hade fått till en enormt samlad galopp på honom och var sååå nöjd och helt plötsligt började han stanna? Jag var så frustrerad och började banka honom i sidorna men jag fick bara en apatisk häst, inte fan visste jag vad apatisk var då, jag trodde verkligen att han bara ville jävlas med mig och vara dum.
Dock hade Schatals ägare ute en Natural Horsemanship kille på Schatal och det var där allting började tror jag, lite nya tankar sattes igång.
John jobbar med Schatal från marken. Jag hade ingen jävla aning om vad han höll på med just i det där ögonblicket men han förklarade efteråt och jag var öppen för förslag.
MEN ingenting funkade längre, jag kom i konflikt med en människa i stallet och vantrivdes något så enormt där borta. Kvicken var skadad och blev så mager att jag blev rädd för vad som hände, jag såg ju att han inte trivdes men kunde inte sätta fingret på vad det var. Idag vet jag att det var för att miljön var så stressad för honom.
Jag kunde ju dock inte flytta honom själv så frågade min kompis som har en islandshäst om hon ville följa med men det ville hon inte och då sa Schatals ägare men hallåååå, vi finns ju, vi flyttar gärna med Schatal dit. Och så blev det, Kvicken flyttade några dagar tidigare tillbaka till sitt hem och Schatal kom några dagar efter.
Första bilden på honom nere på ängen, dagen han anledde <3
Jag måste säga en sak som jag total glömde bort, under vistelsen på vågsjölund så började jag rida Kvicken bettlöst och träna honom från marken också, det var lite där det började med mitt naturliga hästtänk.
Här var första gången jag hade han lös med mig i ridhuset.
Och här hade jag precis köpt mitt första bettlösa alternativ, sidepull. Jag köpte det för att jag insåg att han inte alls trivdes så bra med bett då han alltid hade munnen öppen och hackade med tänderna på bettet. Jag hade alltså nu börjat komma i andra banor med mitt tänkande.
I del 4 kommer jag skriva om flytten hem till stallet mina killar står i idag och berätta lite i små steg om vad som hände med Schatal och visa bilder.
back in time and now del 2
Kvicken har varit i min släkts ägo sen han var två år gammal och började då som travhäst. Från vad jag har hört från min faster så var han inte tillräckligt bra på travet och hon tröttnade och därav fick han bli en ridhäst istället, vilket jag konstigt nog är tacksam över för vem vet hur det annars hade kunnat sett ut idag?
Under en period så red jag och min kusin Jocko på Kvicken och ponnyn Tilsy som "vi" hade då, var väl egentligen min farmors ponny om jag tänker rätt.
Jag red Tilsy intensivt under en period och Jocko på Kvicken, vi brukade byta lite men jag tror att vi hade kommit överrens om att jag red på Tilsy och Jocko på Kvicken, typ som våra egna hästar liksom. Ha i åtanke att det här är under samma veva som jag även red på ridskola.
Här har ni bilder när jag rider på Tilsy, en liten B-ponny!
Hon bockade extremt mycket och var "busig" oberäknelig osv och därav blev jag lite rädd för henne emellanåt. Men som ni vet (jag måste påminna) så finns det inget som är busigt för mig längre på det sättet, jag ser det som att hästen försökte säga mig något. Varenda liten sak som hästen gör är en berättelse som jag måste vara uppmärksam på, så ska jag dra en snabb slutsats så är jag ganska säker på att hon inte ville ha någon uppe på ryggen.
Sen en dag så ville jag inte rida henne något mer så jag och Jocko bytte häst, hon tog hand om Tilsy och jag Kvicken. Kvicken var jag ALDRIG rädd för och det var nog därför jag trivdes så bra med honom.
Kvicken vet ni ju vem det är men här får ni några bilder från när jag rider honom år 2009, jag var 14 år gammal och hade ridit honom i två år.
(Här är ett bra exempel på en häst som vantrivs med bettet)
Även fast jag tycker att ridningen ser förjävlig ut så måste jag säga att han är bra vacker min fina bästavän.
Åren gick och Tilsy fick fång och avlivades (kommer inte ihåg vilket år) vilket tog extremt hårt på Jocko som nu hade fästs sig vid den vackra lilla ponnyn. Som jag kommer ihåg det så var allt väldigt oklart här, vi hade ju aldrig sagt att Kvicken var "min" häst men Jocko köpte en ny häst och det blev ju som om att Kvicken då faktiskt vart min.
Jag började se Kvicken som min häst och jag vågar inte ens tänka på hur det hade kunnat se ut om jag och Jocko aldrig hade "bytt" häst? Everything happens for a reason eller vad säger ni?
Åren gick och jag och Kvicken fortsatte att hänga med varandra. Vad kan jag säga, även fast jag inte behandlade honom så bra som han förtjänade så har jag alltid älskat honom av hela mitt hjärta och är så tacksam över att jag har ändrat min syn på hästar för idag känns det som om att han älskar mig också.
Slänger upp bilder från dessa åren med honom, bilderna säger mer än ord om våran tid tillsammans under den perioden då jag mestadels red och inte jobbade mentalt med honom.
Typ första bilden någonsin tagen på oss.
Här åkte vi på tävling tillsammans! Om det var första eller andra kommer jag inte ihåg.
Det här är bilder utdragna under 7 år tillsammans. Jag kommer att vänta med att lägga upp bilder från hur det ser ut i dagsläget i och med att det här inlägget kommer bli mil långt annars. Jag vet att jag skrev att del två skulle innehålla om både Schatal och Kvicken men del 3 får bli lite mer om hur jag ändrade mitt hästtänk osv, det är inte förrens där Schatal kommer in i bilden. SÅ än så länge har vi kommit till år 2013, del 3 kommer att handla om 2013-2015, alltså dagsläget, stay tuned.
back in time and now del 1
Jag har ridit så länge som jag kan minnas vilket är runt 5 års ålder. Jag började smått på Vallentuna ridskola och uppgraderade mig senare till Högvretens Stuteri och sedan tillbaka till Vallentuna ridskola när Högvreten bestämde sig för att sälja alla sina ponnysar.
Högvreten var/är en dressyr inriktad ridskola och jag fann min favorit häst där som jag än idag kan tänka på. Han heter Turnpike Smokey och är helt magiskt vacker. Här får ni en bild på honom och hans förra ägare som köpte honom från Högvreten.
Det var sjukt svårt att leta fram bilder på honom men här ser ni!
Efter det började jag rida på Vallentuna ridskola igen med mina bröder Kajsa,Linnea och Jocko. Vi började i en hoppspecial och tyckte nog att vi var bäst i världen haha.. Vi ba "Nu ska vi visa vad vi går för" och vilket vi på ett sätt också gjorde.
Vallentuna ridskola var för mig en av de bästa platserna jag visste, jag red två dagar i veckan och tävlade typ varje helg på ridskolans ponnysar. Jag älskade gemenskapheten och hästarna och tyckte generellt att man inte kunde hitta en bättre ridskola att rida på. Idag vet ni hur jag känner om allt det här, om vi säger det kort, det är inte en sund eller bra miljö för en häst att vistas i om man frågar mig.
Mina två favorit ponnysar var Ludde och Twist. Två stycken speciella individer som jag idag jätte gärna skulle ha haft i min ägo om chansen fann där, så pass mycket föll jag för dom två.
Här har ni Ludde och mig!
Här har ni Twist och mig
Jag behöver väl knappast nämna att jag idag hade valt att rida dessa hästar på ett helt annat sätt va?
Tiden gick och jag skulle gå upp till stor häst, ett stort steg för mig. Jag red stor häst i cirka ett halvår kanske men kände inte alls samma glädje i ridningen längre, jag hörde inte hemma där längre. När hästarna började streta emot så skulle man "trycka på och hålla emot" allt vad man hade och inprincip tvinga hästen till att lyssna på dig fast än att det ska vara tvärtom, du ska lyssna till hästen. Det kändes inte rätt längre helt enkelt och jag började sakta bli olycklig i min hantering med hästar, något var fel men jag kunde inte sätta fingret på vad.
Här har ni bilder på en av mina favorit storhästar Pepsi som jag red rätt mycket!
Jag är inte stolt över den här tiden som hästmänniska men det har skett och kommer aldrig ske igen. Jag visste inte bättre även fast jag alltid känt en sådan enorm kärlek och ömhet till djur så behandlade jag dom inte ens i närheten av hur dom förtjänar att bli behandlade.
För att bara kasta in lite så har jag också varit på 3 olika ridläger i mitt liv. Första var på Grällsta år (?) 2007 (?) och dom andra två var på Björkängsgård runt år 2010 I think. En häst jag föll för var Leo som jag hade två gånger på Björkängsgård, här får ni bilder.
Första året jag red honom
Och andra året!
Han var en mycket speciell häst då tyckte jag, extremt känslig och rädd för saker (oerhört "snäll" dock) men idag ser jag han bara som en häst är, avvaktande till saker som inte är naturliga för dom. Han har en stor plats i mitt hjärta än idag och jag skulle jätte gärna även ha han i mitt stall, men det är ju som mycket annat bara en dröm...
Om jag ska vara ärlig så känner jag inte igen den där personen som jag var då. Jag blir mer ledsen över hur ignorant jag var och trodde att man kunde rida varje häst bara man visade att man "bestämde".Men nu har ni en liten aning om vem jag var innan jag är den jag är idag, mycket har förändrats och det får ni veta i del 2 där jag skriver mer och Kvicken och Schatal. Det här var första kapitlet i mitt hästeri och Kvicken är inkluderad i det men även i del 2 som Schatal är.
Kolla på denna
Fantastisk hage
Igår åkte jag och några kompisar till en gård i Täby! Rönninge by heter gården och jag brukade faktiskt jobba där när jag var yngre, typ varje helg!
Hur fantastiskt? Skulle jag få välja en hage till mina killar så skulle det helt klart vara den här!
Men sen klippte jag av en hästs pannlugg så att den blev rak och då blev det kallabalik och jag ville inte vara kvar för alla typ snackade skit om mig hahah, lite kul när jag tänker efter...
Dom har ponnyridning på helgerna och jag kan väl säga att hästarna såg rätt apatiska ut, gick som på räls liksom.. Men sen när vi gick ner mot en hage som ligger vid en sjö så är det verkligen bara woooow, vilken dröm hage för en häst att få vistas i!
Hagen är stor och hästarna har tillgång att gå ner till vattnet om dom vill, ni ska få se!
Hur fantastiskt? Skulle jag få välja en hage till mina killar så skulle det helt klart vara den här!
Tog en tur i det fria
Red ut på Kvickis en sväng och det var underbart! Han är så jäkla pigg och glad när han kommer ut såhär!
Han får väldigt ofta bestämma tempot helt själv, kan bli lite svårt för mig när han väljer att trava på som en dåre men annars funkar det fint!
Han fick även välja när han ville vända hem igen vilket var vid foderby en bit bort!
Här är bilder !
arbete i hagen med kvicken
Igår var tanken att jag egentligen bara skulle slänga ut hö i hagen till hästarna men Kvicken betedde sig konstigt mot mig, och vad menar jag då med konstigt?
Jo, så fort jag närmade mig så gick han iväg osv, var tydlig med att det är inte okej att du kommer för nära mig.
Det här är inte en önskad relation som jag vill ha till mina hästar så jag började fösa undan honom ifrån mig istället för att försöka närma mig inpå honom, det funkar väldigt sällan och får i de flesta fall hästen att söka sig längre bort ifrån dig om du närmar dig utan en tanke bakom.
Jag insåg ganska fort att min korta lilla arm inte räckte för att få den energin i honom som jag ville så jag tog upp en liten pinne typ 30cm lång (som en linjal) och föste undan honom. Jag fick genast mer fart i honom och han började springa ifrån mig, precis som jag önskade. Varför jag egentligen föser undan honom är för att lägga tryck på honom, minimalt tryck som gör att jag får honom att röra på fötterna, så fort du kan få en häst att röra på fötterna så har du kommit en bit. Eftersom att han är mycket snabbare än vad jag är så blir det automatiskt att trycket läggs av ju längre bort han kommer från mig och när jag närmar mig honom igen då läggs trycket tillbaka så fort jag börjar vifta med pinnen mot bakdelen på honom.
En intressant uppenbarelse kom till mig när jag höll på med detta ett tag, ju längre vi tid vi höll på, desto mindre yta började vi röra oss på och till slut var det som om att vi var på en liten volt och kommunicerade. Mitt första mål efter att ha föst undan honom är att till slut att släppa trycket när jag känner att han har fokus på mig och att när jag gör det så stannar han och vänder sig mot mig med huvudet och kroppen, vi står alltså emot varandra. När han gör det då vet jag att vi nu har uppmärksamhet på varandra.( Det är extremt viktigt att släppa trycket också och låta hästen få ta in hela processen). Märker jag däremot att han inte vänder sig emot mig eller stannar dvs, går iväg från mig istället då får jag repetera allt igen, lägga tryck mot baken igen så att vi skapar rörelse. Det hände faktiskt cirka två gånger men allt är tålamod, om hästen går ifrån dig då har ni inte uppnåt första målet.
Vad gör jag då när han har stannat? Jag väntar såklart. Kollar på honom, granskar varenda liten nerv som rör sig i kroppen på honom. Du kan se om en häst är påväg ifrån dig innan hästen faktiskt är påväg ifrån dig, och då kan du antingen testa att backa först och se om hästen var uppmärksam på din rörelse eller så föser du undan den igen. Allting hänger på att du har koll på att läsa av hästen.
Till slut när jag känner att jag kan börja närma mig och han känns okej med det så tar jag ett steg i taget, i varje steg kollar jag om han är okej med det. Står han lugnt och väntar? Är han påväg ifrån mig? osv. Vi utgår från att han är okej med det. Jag stället mig då lite på sidan av honom, kan gå lite från sida till sida, ingen fysisk kontakt än. Märker jag att han är okej med det, att jag är nära honom då kan jag till slut börja stryka honom med pinnen, vad är reaktionen då? Visar hästen obehag genom att gå därifrån eller bli spänd i kroppen? Ja låt det då ta så mycket tid som behövs, målet är att kunna få en harmonisk häst som tar beröringen med ro. Är hästen okej med att du stryker den med pinnen eller spöet eller vad du nu har så kan du sakta börja försöka beröra hästen med din hand. Jag brukar börja på rumpan för det är där jag finner att hästen oftast har minst problem med berörning. Sen om hästen visar att det här är okej, då kan man börja klappa eller dra med handen på de ställena som hästen kanske är lite mindre bekväm med.
Det här var då något jag gjorde på Kvicken igår. När jag först höjde pinnen mot honom blev han genast stel, men ju mer jag strök honom desto lugnare och mer bekväm med honom. Till slut stod jag och klappade igenom hela honom utan problem. Det här är självklart något jag inte gör under en längre period då jag vet att just Kvicken har svårt med berörning men det känns skönt att checka av att han har kommit till en acceptans vid berörning. Självklart har jag ingen fysisk kontakt med honom om han visar obehag.
Sista målet är, att hästen följer dig när du börjar röra dig ifrån den. Här vill du mer checka av att hästen har börjat lita på din närvaro och bekväm med att följa dig. Det handlar inte om ledarskap utan om att hästen finner din närvaro lugn och harmonisk att vara i.
När allt detta har skett (det kan ta flera dagar eller veckor beroende på hur du och din häst kommunicerar) så är det faktiskt en helt magisk känsla. Från att din häst springer ifrån dig till att den följer dig, det är en wow känsla. Igår tog det här mig cirka 20-30 min kanske, kan verka mycket men är egentligen ingenting med tanke på hur pass mycket eran relation stärks.
En av mina tankar i huvudet när jag gör detta är att "gör dig själv så intressant som möjligt, få hästen att börja undra över vem den här konstiga varelsen är", det brukar oftast funka mentalt för min del.
Myser i stallet
Besök av hovslagaren
Min hovslagare kom till stallet vid 1 tiden idag och kollade på Schatal. Hon letade efter hovböld men hittade inget ingångshål, vi tror att vi kan utesluta hovböld. Han var inte öm när hon tryckte på där svullnaden är (kronranden) och inget var sipprade ut när hon tröck i hoven.
En av hennes tanke var fång men det kändes också konstigt i och med att han inte står som en fånghäst och det är endast ett ben som är svullet.
Hon var generellt väldigt osäker på det här och ringde upp 3 st andra hovslagare, ena sa att det kan ha att göra med hovbrosket. Hon försökte klämma osv men i och med att hon aldrig sett det förut så visste hon inte vad hon skulle utgå ifrån.
Hans hovslagare har gått 3 års utbildning på strömsholms hovslagar program men är relativt ny, dvs att man kanske inte har all erfarenhet om vad som kan hända än om man aldrig sett det förut.
Men hon var verkligen jätte hjälpsam och ringde runt och kollade, vi kom dock inte fram till någon orsak och eventuellt ringer jag veterinären imorgon, ska höra med Schatals ägare först.
Tjejen som skulle kommit ut imorgon avbokade jag, fick höra att det företaget hon utbildar sig inom är ett hemskt sätt att förhålla hovar på. Det har tydligen varit på kalla fakta också, kapar ner hovarna till max så att dom knappt kan gå till slut och det klassas som djurplågeri. Därför valde jag att lita på folk som har erfarenhet av det här och avbokade, jag kan inte riskera att något hemskt händer med hans hovar.
Vi kikade även igenom shattes hovar och jag måste faktiskt säga att efter ha läst på igår så ser dom inte alls så hemska ut som vissa i tråden skrev. Dom fick se två bilder (dom hittar ni i mitt tidigare inlägg) och det är i slutet av skoningen + att han har brodd på så det ser ut som att trakterna är mycket mer framskjutna än vad dom faktiskt är i verkligheten. Annars ser dom faktiskt helt okej ut och alla sprickor som va under vintern är nästintill borta. Jag tror alltså att dom kan bli bättre än i dagsläget men att det kommer ta tid, men också att folk drog alldeles för snabba slutsater från att ha sätt två bilder i skevt läge.
Nu är dock prio ett att hitta felet, i "bästa" fall är det någon slags av vrickning som läker snart, annars vet jag inte, kommer inte att utesluta något.
Dåliga hovar
Schatal är halt. Han har varit halt sedan i onsdags. Jag märkte det när jag skulle ta in dom från hagen och han var seg på att komma efter så jag kikade bak och såg att han hade svårt att komma ifrån stillastående. När han väl kommit iväg så staplade han sig fram. Han var inte speciellt svullen i benet men varm.
Här har ni hoven, bild tagen idag. Som ni ser svullnad vid kronranden och ja, ett exempel på hur en hov inte ska se ut, Fyfan alltså..
De senaste dagarna har det varit helt okej, bättre än i onsdags. Men igår såg jag att han var svullen vid kronranden och kände på honom. Svullnaden är hård och varm samt att hoven är varm. Efter att ha pratat med hans ägare så kom vi fram till att hans hovslagare får komma imorgon och kolla på om det kan vara hovböld etc.
Jag valde dock att lägga upp en tråd i Facebookgruppen "hästhälsa på naturligt vis" och fick faktiskt chockade svar. Här nedan kan ni se svaren:
Jag fick genast extremt dåligt samvete. Jag har frågat mina hovslagare (har haft två stycken innan den jag har nu som har skott honom 1 gång) hur hovarna ser ut och om dom ser friska ut?! Svaren har blivit: ja. Lite långa tår men annars är dom friska! Dom har alltså inte sagt ett skit om hur dåliga hans hovar egentligen är???
Jag får sådan dålig känsla över det och känner bara att hur kan dom ha tyckt att hans hovar ser bra ut när dom antagligen är Förjävliga?
En i tråden frågade vart jag bodde och det visade sig att hon bor i grannkommunen. Hon verkade väldigt vettig så hon kommer ut på tisdag och ska kolla igenom hans hovar och hjälpa mig med att förstå hur en hov ser ut och förhoppningsvis kan hon säga i hur dåligt skick hans hovar är så att det går att rätta till snarast!
Jag mår faktiskt riktigt dåligt över detta. Har han så pass dåliga hovar som dom säger så är mitt hjärta lite brustet. Det sista jag vill är att han ska ha ont, hovarna är ändå en av de större delarna till hästens välmående. Så som jag har förstått så har han en lång tå, men inte mycket mer information än så har jag fått, och det är sorgligt. Jag menar, hur ska man kunna se och förstå om man får fel information till att börja med?
Det ända jag vet nu är att vi ska ta itu med det här, min största prio är att han ska få så friska och bra hovar som möjligt, jag vill inget hellre än att mina hästar ska må så bra som det bara går!
Jag lovar att hålla er uppdaterade här, hovslagaren kommer ut imorgon och den andra tjejen på tisdag så ska skriva ut all information om dom mötena som jag fått då!
Att påverka
Igår satt jag och drack vin med två stycken kompisar. Vi kom självklart in på ämnet hästar, det är nästan ett måste haha.
Min ena kompis är hästmänniska och den andra tycker om hästar och har ridit lite men är inte alls lika intresserad som oss två andra.
Vi kom in på det här med medryttare då min kompis Kajsa försöker att hitta en medryttarhäst och hon har satt Maxpris på att betala 500kr i månaden, vilket i det stora hela är en summa som är överkomlig om man är hästintresserad.
Vi satt och snackade om några hästar som hon har kollat på och kom in på spåret varför hästar beter sig som dom gör! Exempelvis : varför är den här hästen bakskygg vid ridningen? Osv. Och hon sa som magiska orden till mig "asså lisse, efter att jag har läst din blogg så har jag sjävklart börjat ställa mig frågandes till mycket grejer som händer i hanteringen av hästar. Jag ställer mycket mer frågor om varför hästar gör som dom gör."
Och ni kan ju bara förstå hur glad jag blev av att höra dessa ord!!! Det är som magi i mina öron.
För det första blir jag så otroligt glad att folk faktiskt tänker efter i vissa inlägg som jag skriver och börjar reflektera, men i det stora hela handlar det här inte om mig, utan om våra kära fina djur- hästar. Jag blir så otroligt glad för deras skull, för vår gemensama nämnare är att hästarna ska få ha ett sådant bra liv som möjligt.
Jag kommer alltid tro starkt på en sådan naturlig hästhållning som möjligt. Jag kommer alltid stå upp för hästarnas rättigheter. Hästarna är det viktigaste.
Koutsläpp
Jag och Jocko var ute och åkte bil igår och var ute på en landsväg här i Vallentuna. När vi åkte så åkte vi förbi en lada som hade glas som en vägg så att man såg in i byggnaden! Och gissa , där stod det så fiiiiina kossor och käkade på sitt Hö!
Vi satt och kollade på dom ett litet tag och bestämde oss för att vi tammefan vill se på koutsläpp iår!
Jag tog saken i mina händer och har nu bokat att vi den 9 Maj ska åka bort till Uppsala och kika på ett koutsläpp! Vi är faktiskt försvånsansvärt taggade!
Får tips
Nu när sommaren kommer så är det ju ingen nyhet att Shatte brukar klia upp stora sår! 
Jag tog mig tiden att ställa frågan i en grupp på Facebook som heter Akademisk ridkonst och frågade då varför de tror att en häst kliar upp så stora sår och hur man kan förebygga att det inte händer!
Det kom många olika svar så som att det är mycket insekter osv, eller att han tror att han har klåda fast det egentligen är ryggproblem! Flera svar var självklart att söka upp veterinär också!
Men det som är extremt svårt att svara på är att det endast händer på sommaren och att han bara kliar upp på rumpan! Jag menar, för en häst med eksem är det vanligt att dom kliar upp manen också eller andra ställen!
Fick lite bra tips på produkter också såsom AVS14, optima Ph osv! Ska dra en extra kik på dom:)
Har ni också några tips här?
Välbehövligt kvällshäng
Åkte till stallet klockan 7 idag (kvällen) och öppnade upp hagen så att hästarna kunde få hänga med mig när jag mockade eller om dom ville stå och beta lite utanför stallet precis. Jag ville verkligen ha dom nära mig idag och det ville dom också.
Här kan ni se att vänsterfram (om du står åt rätt håll) är svullet!
Jag tvekar inte en sekund på att mina hästar känner av när jag verkligen bjuder in dom till att vara nära mig och när jag inte gör det. Jag har dagar när jag inte är riktigt mottaglig och helst inte vill komma nära dom och då känns det faktiskt som om att dom inte vill vara med mig heller, men jag tror i själva verket att jag egentligen bara inte bjuder in dom och det är då dom tar avstånd.
Iallfall så tog jag det extremt lugnt och la ut lite Hö precis utanför stallet och borstade av Kvicken utomhus, mockade, jag varierade lite liksom, ingen hets.
Sen måste jag också säga att Kvicken är mycket bekvämare med att jag borstar honom ute. Då har han friheten att gå ifrån när han vill men han valde faktiskt att stå kvar idag och käka på sitt Hö, var inga konstigheter. I stallet kan han bli lite lätt stressad när jag ska borsta många dagar, men det är också när jag är instabil. Allting hänger ihop.
Sen gick jag och Jocko en sväng med shatte för att kika på honom och det ser mycket bättre ut än i lördags. Han är fortfarande staplig, stel, lite svullen och ja självklart då också halt. Man ser extra i uppför och nedförsbackar samt i vändningar. Jag tror dock att han är bra snart!
Lite härliga bilder från idag!
Not the best of times
Lite kämpigt för tillfället. Olika saker händer i livet, ibland är det fantastiska grejer och ibland är det jobbiga grejer, den här gången är det jobbiga grejer.
På toppen av allt så är Schatal halt nu också. Jag märkte det när jag tog in dom i förrgår och han hade problem med att komma ifrån stillastående. Då kastade jag en extra kik bakåt och såg att han var halt på vänsterfram. Han var bättre igår dock. Vet inte riktigt vad han har gjort men han är inte speciellt svullen, utan mer varm runt kronranden och något tjock några centimeter upptill.
Jag har spärrat av hagen så att dom går på nederdelen av den, dvs där det är plan mark och inte lika geggit. Ska kolla igenom honom och ikväll också och se om det är någon förbättring!
