lissegotze

Det jag däremot tycker är intressant är att se responsen på det jag skriver respektive vad andra skriver. Jag vill verkligen inte behöva generalisera människor in i grupper men jag ser en tydlig barriär på människor som väljer att tävla och träna sina hästar och människor som har sina hästar inom "naturlig hästhantering".

Många får en väldigt otrevlig ton och ni får själva försöka avgöra vilken grupp jag syftar till medans den andra gruppen oftast håller en trevlig ton.

Jag tycker om att bli bemött på ett trevligt sätt men även on jag inte blir det så väljer jag alltid att bemöta på ett trevligt sätt tillbaka, för enligt mig, kommer du absolut ingen vart med en otrevlig ton i det du skriver.

Jag och en man började diskutera lite vad som är normalt för hästar , jag skrev då detta 

Han har bra punkter och där finns det inget att säga.

Mitt svar till detta blev: 

Jag tycker iallafall att det är ett spännande ämne att dra upp och just detta inlägg som Djurensrättsgrupp publicerade hävdades till årets VM i terräng ridning. 

Jag kommer nog aldrig förstå varför man vill utsätta en häst för detta. 

Detta är då bilderna jag tog när vi släppte ihop Tarzan och Schatal i paddocken en fin sommarkväll. Jag älskar dessa bilder för att dom är så fria och kravlösa, det är verkligen bara två hästar som möts för första gången. Det var också väldigt intressant för så fort vi släppte dom tog Schatal på sig ledarrollen och Tarzan blev undergiven. Dom visste precis vart dom hade varandra från första början dom möttes och jag tror att det var därför dom fann varandra så väl. 

Jag tror att både Schatal och Tarzan är såna hästar som funkar väldigt bra ihop med marijoteten av alla hästar som finns, ååh det var så himla kul att få fota dom i dessa ögonblick. 

 

 

 

 

För någon/några veckor sedan länkade Baraelvira ett instagramkonto på hennes egna konto och sa att detta är ett konto värt att följa. Självklart blev jag nyfiken och var tyvungen att gå in och kolla på det. Det tog inte lång tid innan jag bevittnade kommentarer som "detta är en ögonblicksbild", "åh hästen blinkar ju bara" min häst brukar också göra sådär och det är ingen fara med det, det ser ut så", " han är en dressyrhäst, han ska ha huvudet sådär", "det är en hopphäst, dom brukar få mycket adrenalin och då måste man ta tag lite hårdare i hästen", "Han tränas väl, för det där är en av världens bästa dressyrhästar", "Den här hästen springer lopp och det är det den är gjord för att göra", "den här hästen kanske bara slänger sitt huvud", "HÖRRNI, HÄSTEN BÖJER PÅ SIG DEN KOMMER ATT DÖÖÖ, LOL", "den här hästen ser inte alls olycklig ut, den ska se ut så" och en hel dröööös med andra kommentarer. 

Och det ända jag ser är en olycklig häst. Hur kan vi se så olika? Är det kunskapen och förmågan att se djupare på saker och ting som gör att jag ser sådant men inte andra? Är det så att många inte kollar på helheten utan bara ser det dom är vana vid att se? 

 

Jag har själv hamnat i lite diskussioner på detta konto, dock har alla hållit en god ton och man har kunnat säga vad man tycker och tänker. Det som stör mig mest är att många anser bettet som perfekt sak att stoppa i hästens mun och även spänna nosgrimman så hårt att hästen inte kan öppna munnen 1 cm, det som gjorde bilden lite värre var bara att det var en ögonblicksbild. ????

Sen kan jag tyvärr inte göra djupgående kommentarer då kontot är baserat på engelska och mina kunskaper brister på vissa ställen i språket men det är oherhört frustrerande men även intressant att läsa alla dessa kommentarer. 

 

Exempel på bilder som visas

Mitt lifegoal helt klart, ända jobbiga är att det här känns typ så långt bort som att jag skulle börja tävla på elitnivå i hoppning imorgon... 

 

Det ni kanske inte vet om mig är att jag faktiskt tävlade rätt mycket för några år sedan, eller ja blev väl nog varje helg. Tävlade på ridskolan i något som heter ridskolecupen och där är det 4 st dressyrtävlingar samt 4 stycken hopptävlingar, och om du fick tillräckligt bra poäng i de flesta tävlingarna så kom du till finalen som ägde rum 6(?) Juni! 
Så hittde jag dessa från år 2011 när jag kommit till final 

Dom har nu 2 hästar, Pirre som är 20 år gammal, fd kallblodig travare som dom tränat i akademisk ridkonst, super fin! 

Cesar var verkligen super fin och dom har inte ridit honom sen han kom hem även fast han är inriden och väldigt trevlig! Men Carro sa att dom vill börja om från början vilket jag låter som riktigt bra hästhantering! Super kul att få se han verkligen :) 

Dagen inleddes med att övningsköra till donken med mamma och sedan vidare till stallet för en promenad med shatte och ridtur på Kvickis ! 

Longerade shatte lite och han såg bättre ut men ville inte hålla på för länge så gick en promenad också ! Just nu sitter jag på Kvicken för vi ska rida ut en runda, kul!! 

Sen mot kvällen ska vi ha en överraskningsfest för min kusin som fyller 25, wiho! 

Kvicken har verkligen förändrat mitt liv men det är inte honom som detta inläg kommer handla om, det kommer handla om Schatal och hur han förändrade mig. 

 

När jag fick förfrågan om att rida Schatal någon/några dagar i veckan år 2013 mars, så visste jag redan då att han inte var min ultimata ridhäst, men jag tyckte ju det var kul att rida och det var Kvickens boxkompis. 

 

När jag började rida honom så var det aldrig ett problem, han kändes inte riktigt rätt utbildad men hade potential. Efter några gånger jag ridit honom så tog det stopp, han satte sig emot allt jag bad honom att göra, och jag tyckte jag inte gjorde något annorlunda från innan. Men vad jag än gjorde så fungerade det inte, tog spöet, sporrar osv men ingenting gick, jag blev frustrerad. 

 

Någon månad senare blev det klart att han flyttade med Kvicken hem till lilla stallet i vallentuna, han blev alltså min foderhäst. Han slutade vilja galoppera, spelade ingen roll hur mycket jag bad honom göra det han gjorde det inte. Kan ni förstå min frustation? Aldrig hade jag varit med något liknande, en häst brukade ju "ge sig" efter ett tag, men inte han. 

Det var här jag började förstå att jag gjorde något fel, kom igen liksom, kunde ju knappt få upp han i trav vissa ridpass och när jag väl fick det blev jag självklart överlycklig men det gick inte varje gång. 
Min hjärna sa åt mig att det här funkar inte längre, du måste börja förstå vad du gör fel, vad fan gör jag för fel? 

Och i den här vevan läste jag Elviras blogg (baraelvira) och började försöka lära mig texterna hon skrev, jag är 100% ärlig när jag säger att jag fattade NADA i början. Vaddå flytta hästen för tryck? Vaddå känna av energin? Ja, jag fattade inget men var villig att ta till mig, för det jag gjorde funkade uppenbarligen inte. 
Sen måste jag tillägga att jag alltid hade i åtanke att han möjligtvis hade ont någonstans, ringde till Schatals mammas ägare, mejlade hans förra ägare osv, och det kom ett mönster. Hans mamma som jag förstod dog av fel i korset eller liknande och ägaren sa då att hon pressat henne ännu mer när Schatals mamma satte sig emot och tyvärr blev det så illa till slut att hästen inte kunde röra sig en dag och behövde avlivas. Självklart var det mer som hände än detta men en kortfattade historia. 
Hans förra ägare när han stod nere i skåne hade samma problem med galoppen och var till slut därför även hon sålde honom. 

Jag började förstå vem han var. Han var en sådan häst som du verkligen måste lyssna på och gör du inte det börjar du långsamt skapa en ostabil och sorgsen häst som inte gör sig hörd eller sedd på rätt sätt. Han fick mig att vilja förändra mig, han fick mig att vilja bli någon som respekterade honom och lyssnade på honom istället för att köra över allt han försökte säga mig. Och tro det eller ej men det här har förändrat min och hans relation något enormt. Jag förstår honom nu och det är den bästa känslan någonsin. Jag skulle nog vilja säga att jag är NH människa ut i fingerspetsarna, och det är för att jag tror på ett så naturellt liv för hästen som möjligt. Det är lättare för oss att försöka förstå oss på hästen än för hästen att försöka förstå sig på oss. 

 

Det viktigaste för mig i min hästhantering är att aldrig bryta ner Schatal, Kvicken eller någon annan häst, utan att få förståelse för varandra och skapa den magi som kan uppstå om du bara lär dig att lyssna. 
Jag kan inte beskriva hur långt jag har kommit på 1 år, jag kan inte beskriva hur fruktansvärt glad jag är över mitt beslut att ändra på mig. Men framför allt kan jag aldrig beskriva vad Schatal har gett mig, jag känner inget annat än kärlekt för den hästen. 

Tack världens mest speciella lilla vita Arab, tack för att du visade mig hur det ska vara. 

 

Att fått bo på en gård i 5 veckors tid har varit helt fantastiskt på flera olika sätt. Dels för att jag alltid velat testa på gårdlivet för att se hur det är men också för att jag har fått spendera tiden med underbara människor och djur. Jag kan inte ens komma nära till att beskriva hur det var att kunna se hästarna 24 timmar om dygnet i 5 veckor, det är enormt lärorikt och jag fick en sådan förståelse för vilka Shatte och Kvicken faktiskt är. 

 

Sen kan jag inte glömma att nämna Stella heller, Ida och Fredriks stora forster tik som kom nära mitt hjärta. En helt fantatisk hund på många sätt och vis, och troligen den hund som kommit mig närmast under mina 19 år. Hon lärde mig så mycket om hur ett band till en hund kan vara och det är något jag kommer ta med mig resten av livet. 

 

Jag lärde mig även mycket om mig själv. Det var länge sedan jag trodde att jag skulle klara av att gå upp tidigt på mornarna och hålla igång hela dagen, men där bevisade jag för mig själv att jag klarade av det och det kommer jag ta med mig till arbetslivet. Visst var vissa dagar tunga men atmosfären hjälpte till så mycket att jag inte har något att klaga på. 

 

Här kommer lite bilder som summerar en hel del av min tid där borta. Vissa bilder är iphone bilder och vissa är systemkamera bilder, ni kommer märka en klar skillnad haha. 

 

Schatal kom in från hagen igår och det visade sig att han var halt. Svullen på högerbak. Jag gick upp till volten och longerade honom och han ville inte alls, han blev sur på mig och visade att han inte ville.

Idag var han ännu mer svullen och hästarna stod inne till klockan 1 då jag sedan släppte ut dom. Sedan träffade jag farmor uppe vid huset och hon tog sig en titt på honom, han var svullen och inte ren men hon trodde inte att det var något farligt.

Efter det kom vi in i en hetdiskussion om hanteringen Schatal. För mig lät det väldigt negativt det hon sa om min hantering med honom och jag tog väldigt illa upp och blev upprörd. "Han kan bli en fin häst om du lägger ner mycket timmar på honom" var ett av det citaten hon sa bara så att ni har en aning. För mig vart det här ynka ordet "kan" väldigt upprörande då jag vet hur mycket energi och tid jag har lagt ner för att få den relationen vi har idag. 

Jag gick därifrån till slut och sa "jag tänker inte ta det här" och då fortsatte hon. Grejen med mig är att jag måste få gå iväg en stund och lugna ner mig sedan komma tillbaka för att kunna föra en lugn konversation där jag också lyssnar. 

Det visade sig att vi missuppfattat varandra under en längre tid. Hon tog upp detta för att hon inte trodde att jag vågade rida honom och det var mitt mål när jag i själva verket inte har samma behov av att rida längre utan älskar kommunikatonen från marken. Att rida honom är bara ett + i kanten av allt detta. 

Till slut förstod vi varandra och kunde avsluta med en god ton och mer förstånd. 

Det jag vill ha sagt med det här är att ibland måste du verkligen visa vem du är som person och hur du tänker för att folk ska förstå, jag hade lika bra kunnat gå därifrån och det hade slutat med en konflikt, men väljer båda två att lyssna och försöka förstå varandra så går man därifrån med något som kallas förståelse och det är viktigt. 

Sen kommer jag alltid minnas vad jag och Schatal har, och det är en relation som jag älskar och han med, vad jag tror och känner. Det är sällan jag har någon vid min sida när jag jobbar med honom och därför ser ingen heller hur långt vi har kommit vilket jag då gång på gång måste förklara för vissa. 

Sen vet jag att våran relation är långt ifrån perfekt men det är ett jobb dagligen att utveckla sig själv och hästen och det är det jag älskar att göra. 

Vi hinner rida cirka 500 meter tills jag ser att Kajsa är påväg att rätta till flyern på Shatte och han flyger iväg. Kajsa hamnar på backen och Shatte studasar iväg några meter tills han börjar beta. 

Problemet då var att han blev som bakskygg, alltså drog in rumpan och blev stressad/nervös. Kajsa sa då att vi kanske ska longera han istället? Bra idé tyckte jag så jag longerade och Kajsa red Kvicken.

Shatte blev super lugn och harmonisk igen.

Men måste passa på att säga att han blivit allt mer huvudskygg nu sedan vi åkte till Enköping, tror det kan vara för att han är väldigt känslig runt ögonen nu och huden är väldigt tunn i ansiktet. När jag väl hade fått tag på honom efter avramlingen så kunde jag dock hålla på hur mycket som helst i ansiktet.

Kommer inte bli så mycket ridning på han nu utan mest longering och andra övningar, han måste känna sig trygg igen att ha någon uppe på ryggen. 

Dom finaste bilderna var även när hästen såg ut att vara explosiv och ha mycket böjning i nacken. 

Jag såg aldrig något där emellan, jag tyckte att jag såg det vackra i hästhållningen men idag tycker jag att jag hade fel. 

De vackraste bilderna jag vet är när hästar går fria, utan någon människa i närheten eller med en människa i närheten fast hästen ser ut som den skulle gjort utan ryttaren i bilden också, förstår ni? 

Jag älskar fortfarande att se när hästar rids men det är på en helt annan nivå, jag tycker om det fria i det, det riktiga samspelet som är äkta och genuint. 

När man öppnar ögonen för något nytt kan man välja att fortsätta ha dom öppna eller stänga dom, jag valde att ha dom öppna och det valet står jag kvar vid idag och det är det bästa valet jag någonsin gjort. 

Shatteponken har denna sommar verkligen visat hur mycket han stör sig på alla insekter. Jag hade möjligheten under 5 veckor att få se hästarna dagarna in och dagarna ut, jag såg hur de betedde sig i hagen vilket jag uppskattar för nu ser jag verkligen vad alla bromsar,flugor,mygg och knott gör mot dom! 

Borta i Enköping var det mycket bromsar och flugor men knappt mygg/knott, dom var väldigt besvärade av dom och ville konstant in på dagarna när det var som varmast och flest insekter.

Men det var sällan dom faktiskt blev bitna.

Nu när dom är hemma igen så märkte man en stor skillnad på Kvicken, knappt besvärad men Shatte däremot, besvärad, minst sagt.

Shatte är den som har fått ta alla knottbett och då snackar vi bett över hela kroppen, precis som på mig själv,inte bara hästarna som blev drabbade inte.

Och med detta kom även såren tillbaka, han har kliat upp rumpan igen. Jag misstog det för skit så drog med piggborsten över "såret" och han ryckte till direkt och då insåg jag att fan, det är ju ett sår.

Han har även väldigt tunn hud och betten från knotten har blivit till sår, ögonen rinner och är röda, och han är bara allmänt väldigt besvärad av detta.

Såååååå, vad gör jag och mamma? Jo vi åker och köper en heltäckning, dvs, flygtäcke och flyghuva, såhär ser han ut nu:

Sen har han lite ticks också så han svingar mycket på huvudet, därav ett naket öra.

Såret på rumpan också. Var dock inte alls så farligt som det ser ut på bilden. Var knappt köttigt men är nu i läkningsprocess.

Och sen en rätt så obesvärad Kvickis. Vi red förövrigt ut idag, var så härligt. 

Vilka fantastiska 5 veckor jag har haft det på Härkebergagård hemma hos Ida och Fredrik utanför Enköping. 
I början var det lite jobbigt att lämna allt här hemma men nu de sista veckorna har jag verkligen trivts, speciellt den här sista veckan, kändes till och med lite sorligt att åka hem igen... 

 

Men som ni vet så lastade John Ricketts på Schatal på dit färden för 5 veckor sedan, men idag lastade jag på honom helt själv i hästbilen, OBSERVERA hästbilen och inte en vanlig hästtransport! Det gick verkligen över förväntan och mina ben skakade efteråt av lättnad, hade en liten röst i bakhuvudet som sa att jag inte skulle klara av det. Allt gick super bra och han var knappt stressad när vi kom fram till lilla stallet. 
Efter vi lämnat honom var det bara att åka å hämta Kvickisen också, gick super bra det också!

 

Blev ett kärt återseende när dom insåg att dom var tillsammans igen. Hagen har mycket gräs nu också, eller kanske ogräs... svårt å avgöra! 

 

Längtar dock redan tillbaka, men måste fokusera på att ta mitt körkort nu och fundera på vad jag vill jobba med till hösten, det går liksom inte att bara slappa nu, måste ju få en liten inkomst varje månad! 

 

Kommer självklart berätta mer om tiden på gården men det här får räcka för nu!