lissegotze

Kvicken har verkligen förändrat mitt liv men det är inte honom som detta inläg kommer handla om, det kommer handla om Schatal och hur han förändrade mig. 

 

När jag fick förfrågan om att rida Schatal någon/några dagar i veckan år 2013 mars, så visste jag redan då att han inte var min ultimata ridhäst, men jag tyckte ju det var kul att rida och det var Kvickens boxkompis. 

 

När jag började rida honom så var det aldrig ett problem, han kändes inte riktigt rätt utbildad men hade potential. Efter några gånger jag ridit honom så tog det stopp, han satte sig emot allt jag bad honom att göra, och jag tyckte jag inte gjorde något annorlunda från innan. Men vad jag än gjorde så fungerade det inte, tog spöet, sporrar osv men ingenting gick, jag blev frustrerad. 

 

Någon månad senare blev det klart att han flyttade med Kvicken hem till lilla stallet i vallentuna, han blev alltså min foderhäst. Han slutade vilja galoppera, spelade ingen roll hur mycket jag bad honom göra det han gjorde det inte. Kan ni förstå min frustation? Aldrig hade jag varit med något liknande, en häst brukade ju "ge sig" efter ett tag, men inte han. 

Det var här jag började förstå att jag gjorde något fel, kom igen liksom, kunde ju knappt få upp han i trav vissa ridpass och när jag väl fick det blev jag självklart överlycklig men det gick inte varje gång. 
Min hjärna sa åt mig att det här funkar inte längre, du måste börja förstå vad du gör fel, vad fan gör jag för fel? 

Och i den här vevan läste jag Elviras blogg (baraelvira) och började försöka lära mig texterna hon skrev, jag är 100% ärlig när jag säger att jag fattade NADA i början. Vaddå flytta hästen för tryck? Vaddå känna av energin? Ja, jag fattade inget men var villig att ta till mig, för det jag gjorde funkade uppenbarligen inte. 
Sen måste jag tillägga att jag alltid hade i åtanke att han möjligtvis hade ont någonstans, ringde till Schatals mammas ägare, mejlade hans förra ägare osv, och det kom ett mönster. Hans mamma som jag förstod dog av fel i korset eller liknande och ägaren sa då att hon pressat henne ännu mer när Schatals mamma satte sig emot och tyvärr blev det så illa till slut att hästen inte kunde röra sig en dag och behövde avlivas. Självklart var det mer som hände än detta men en kortfattade historia. 
Hans förra ägare när han stod nere i skåne hade samma problem med galoppen och var till slut därför även hon sålde honom. 

Jag började förstå vem han var. Han var en sådan häst som du verkligen måste lyssna på och gör du inte det börjar du långsamt skapa en ostabil och sorgsen häst som inte gör sig hörd eller sedd på rätt sätt. Han fick mig att vilja förändra mig, han fick mig att vilja bli någon som respekterade honom och lyssnade på honom istället för att köra över allt han försökte säga mig. Och tro det eller ej men det här har förändrat min och hans relation något enormt. Jag förstår honom nu och det är den bästa känslan någonsin. Jag skulle nog vilja säga att jag är NH människa ut i fingerspetsarna, och det är för att jag tror på ett så naturellt liv för hästen som möjligt. Det är lättare för oss att försöka förstå oss på hästen än för hästen att försöka förstå sig på oss. 

 

Det viktigaste för mig i min hästhantering är att aldrig bryta ner Schatal, Kvicken eller någon annan häst, utan att få förståelse för varandra och skapa den magi som kan uppstå om du bara lär dig att lyssna. 
Jag kan inte beskriva hur långt jag har kommit på 1 år, jag kan inte beskriva hur fruktansvärt glad jag är över mitt beslut att ändra på mig. Men framför allt kan jag aldrig beskriva vad Schatal har gett mig, jag känner inget annat än kärlekt för den hästen. 

Tack världens mest speciella lilla vita Arab, tack för att du visade mig hur det ska vara.