Vi 3
Kvicken + flock
Ibland är jag i stallet två gånger per dag nu. Första gången brukar jag ta in honom och så hittar vi på något kul och andra gången så brukar jag bara iakta flocken på avstånd.
Här står hela flocken och betar lugnt. Kvicken är den tredje hästen längst in mot flocken från vänster sida.
Det är något väldigt intressant med att se en flock hästar röra sig tillsammans.
Jag och Kvicken har fått ett starkt band på bara 1v och 5 dagar. Istället för att ställa upp han i stallet så har jag släppt han på ridbanan och borstat och fixat med han där istället. I friheten (utan att vara fastspänd) så känner jag att det blir en finare kommunikation. Vill han inte vara med mig så kan han bara gå ifrån mig så blir det lätt för mig att kunna läsa av hans kroppspråk och tänka över vad jag gjorde som fick han att gå sin väg.
Sjävklart behöver vi inte vara med varandra under hela vistelsen tillsammans, men att vara med varandra större delen av den är en önskan.
Steg 1 är att vi ska ha fokus på varandra. Jag måste fånga hans uppmärksamhet, utan uppmärksamheten så finns det tyvärr inte så mycket att gå på... Det är inte det att han måste komma och vilja vara med mig direkt, men märker jag att han successivt går ifrån mig så pushar jag honom att gå ännu längre ifrån mig. Att få hästen att röra sig är ett stort steg till att kommunicera med varandra om hästen inte väljer att vara med dig från första början.
Att kunna blockera och få hästen att ändra riktning är också ett +. Kollar jag på hästarna i flocken så är dom väldigt bra på att blockera varandras vägar. Varför jag gör allt detta är för att målet till slut är att han ska vilja stanna upp och vända sig in till mig. I alla rörelser jag gör och själva tanken bakom dom är att kunna röra mig så nära som möjligt till vad en häst gör.
Det här är faktiskt något som ALLTID funkar när jag umgås med Kvicken och allt mer eftersom så minskar minuterna tills steget att vi umgås. Det gäller också att inte pressa hästen för hårt, vill den inte vara med dig så behöver du inte vara på den heeeela tiden, många gånger måste man ge hästen tid också, man måste stanna upp och backa några steg i många fall. Det är något man lär sig allt mer efter att man kan hästens språk.
Han kommer till mig i hagen för det mesta, tecken 1 på att han faktiskt vill vara i min närhet. När jag trär på han grimman så är det inget motstånd eller att han vill gå iväg, han glider i den själv. När vi går mot stallet så följer han med. Det är en stor förändring.
Idag när jag släppte ut han i hagen efter att vi gått in i stallet en liten stund (jag tvättade hans ögon och borstade m.m) så stod flocken en liten bit från oss, cirka 500 m kanske. Jag släppte honom och började röra mig mot flocken. Han gick bredvid mig hela vägen utan en ända tendens till att vilja hugga efter mig eller göra utfall. Förut var man tvungen att alltid ha ett extra öga på honom för det var liksom inte 100% säkert att han inte skulle göra något, men nu, inga problem. En casual promenad i hagen, känslan var fantastisk.
Sen hämtade vi upp Midnight på vägen (Kvickis bästa kompis i hagen) och rörde oss alla tre till flocken. Vips så stod hela flocken tillsammans igen och betade i lugn och ro med mig i mitten av dom. Flocken är förövrigt en väldigt trevlig flock, harmonisk och stabil.
Stängt av
Jag lever. Jag lever med Schatal i mitt hjärta. Jag har förträngt att som har hänt. Jag har inte orkat ta itu med alla känslor så jag har ställt in min hjärna på ett mode som har raderat allting.
Kvicken och hans bästa hagkompis Midnight. Midnight är en 17? Årig arab och påminner mycket och Shatte om man kollar in i hans ögon.
I en vecka nu har jag konstant glömt bort vad jag har gjort. Jag vet knappt vad jag gjorde igår och glömmer saker som jag och mina vänner har pratat om. Jag måste anstränga mig för att veta vad jag har gjort i en vecka nu.
Jag erkänner, jag har skrattat, jag har varit glad, men det är en fasad som puttar undan alla andra känslor. Jag har inte ens tillåtit mig själv att tänka hans namn. Det är konstigt hur man bara kan stänga av.
Jag har umgåtts mycket med Kvicken. Bara på en vecka så har vårat band stärkts något enormt. Han är den ända jag har kvar känns det som. Jag håller mig fast i honom och jag har aldrig någonsin uppskattat hans närvaro så mycket som jag har gjort nu. Han är min andra halva precis så som Schatal är den andra halvan. Det känns konstigt att den andra halvan inte finns med mig längre men jag har inte vågar lägga någon större vikt på att känna något.
Vi alla hanterar saker olika och i det här fallet så hanterar jag det på ett känslokallt sätt. Jag stänger av allt och låter vardagen rulla på. Jag har sovit väldigt mycket vilket har underlättat.
Häromdagen (i och med att jag glömmer saker hela tiden så kommer jag inte ihåg vilken dag) så körde jag på ett rådjur också. Jag, Carro och Bella va i stallet till halv 12 på natten när jag och Bella bestämde oss för att åka hem. Jag körde först i min bil och Bella efter i sin bil. Det är cirka 10-15 min hem och mestadels landsväg. Dimman låg över ängarna och helt plötsligt ser jag rådjuret ta ett steg ut på asfalten, jag visste direkt att det var kört. Jag tittar rådjuret rakt in i ögonen och trycker ner foten på bromsen, sen hör jag en smäll. Rådjuret sprang in i sidan på min bil och jag satt i chock. Bella fick vara den ansvariga då jag brast ut i gråt och fick en lätt touch av panik. Bella hade kört på rådjuret efter mig och det dog ögonblickligen.
Dom som känner mig vet att en av mina största rädslor är att köra på ett djur i trafiken, det var precis det jag gjorde inte ens en vecka efter att Schatal togs bort. Fruktansvärt jobbigt och det tär något Förjävligt på psyket.
Jag vet att jag kommer att klara mig. Det är inte direkt så att jag har något annat val. Döden är ingen ny upplevelse för mig så på ett sätt var jag beredd på alla känslor som skulle komma. I och med att jag vet hur smärtan tränger dig in i min kropp så kunde jag bara stänga av allt, det är skönare så. Jag vet inte om jag någonsin kommer att trycka på på knappen och ta itu med dom riktiga känslorna. Jag tror att det här fungerar, jag tror att jag en dag kommer att dö lite inombords.
Kvicken ?
Jag har inte berättat än vad som händer med Kvicken nu när Shatte inte finns med oss längre...
Halvt kassa bilder från ihopsläppet
Lilla araben Midnight och han<3
Samma dag som Shatte somnade in så flyttade vi Kvicken till min kompis carros stall uppe i Angarn här i Vallentuna. Som ni vet (eller inte vet) så har Carro sina två hästar Pirre och Cesar där.
Hela den torsdagen var väldigt jobbig för mig då jag både skulle behöva gå igenom att förlora min ena halva samt flytta min andra halva till ett helt nytt ställe med 8 nya hagkompisar.
Ni läste rätt, Kvicken går nu med 8 nya killkompisar uppe i en stor hage på bete nu i sommar.
Ihopsläppet gick över förväntan och inga skador skedde. Dom andra hästarna var självklart på Kvickis lite men han skötte det bra. Efter ett tag ville han bara stå och beta och få vara lite ifred...
Jag har inte haft tid att bearbeta någonting känns det som.... Jag har jobbat hela helgen nu så jag har egentligen stängt av alla känslor som går att stänga av. Jag vågar inte ens tänka på Shattes namn i mitt huvud... Jag är så rädd att falla sönder i bitar då, och jag kan inte det, jag har fortfarande ett ansvar, det är att ta hand om Kvicken så bra som jag bara kan.
Kvicken mår bra. Han går och betar i hagen och närmar sig flocken mer och mer för varje dag. Det här kommer bli bra tror jag.
Bilder från torsdag-lördag
Sen bara älskar jag den här bilden som min bonuspappa tog på Kvicken och Herkules i hagen häromdagen. Ser lite ut som att dom är två westernhästar ute på en ranch någonstans i USA... Kvicken har fläckar som ni ser på bilden, det är tydligen trivselfläckar har jag fått höra..
Schatal
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget, min hjärna är tom men ändå en stor röra.
Igår fick min finaste kille somna in. Han blev aldrig bra. Det började med hälta i vänsterfram, sedan vänsterbak och nu för tre dagar sedan även högerbak. Jag tog in dom sent i måndagsnatt och han kunde knappt gå, han kämpade för att röra sig framåt. Han hade så fruktansvärt ont. Jag har aldrig känt sådan smärta förut, jag kollade på honom och brast ut i gråt, han kämpade verkligen. Dagen efter fick han gå på metacam (smärtstillande), då kunde han röra sig någorlunda. För två dagar sedan fick jag då reda på att han skulle få somna in på torsdag (igår), ett beslut som hans ägare tog.
Det går inte att förbereda sig på att aldrig mer få se sin bästavän vid liv. I onsdagsnatt klockan 12 var sista gången jag såg honom. Det var då jag sa hejdå. Jag satt med honom i boxen och berättade för honom hur mycket jag älskar honom, om och om igen. Han stod lugnt och åt på sitt hö, ibland la han huvudet mot min axel och gav ifrån ett lätt puff.
Torsdag förmiddag fick han somna in. Jag kunde inte vara med honom, jag kunde inte se min bästavän försvinna mitt framför mina ögon. Han fick somna in i hagen där han känner sig trygg. Janne min halvpappa var vid hans sida hela tiden, jag klarade inte av det.
Jag bär runt på smärta och saknad nu. Jag upprepar för mig själv det jag tyckte höra han säga när jag lämnade och sa hejdå till honom i onsdagsnatt"Han sa, det här är inte sista gången vi ses, han sa, det här är inte sista gången vi ses", om och om igen. En röst som inte kom ifrån mig själv, utan en röst som kändes som hans egna. Det är rätt Schatal, vi kommer att ses igen. När vet jag inte, men jag vet att våran tid bara är över i detta liv.
I all sorg och smärta känner jag också en enorm tacksamhet och kärlek till honom. Jag är så tacksam över att han kom in i mitt liv och vände hela mitt liv upp och ner, på ett positivt sätt. Jag älskar verkligen honom med varenda del av mitt hjärta.
Det kommer att vara jobbigt framöver, jag kommer att känna tomhet stundvis och smärta stundvis. Jag har förlorat många under dom 20 åren jag har levt, men döden är alltid lika skrämmande. Just nu är jag tom, det var mycket som hände igår, hela mitt liv är förändrat. Jag måste bearbeta det här i min takt nu.
I slutändan så är min tacksamhet och kärlek till honom det starkaste jag någonsin känt. Schatal, Schatal, Schatal.... förevigt vid min sida.
Han har aldrig varit så vacker som han var i onsdags när vi tog några sista bilder...
Kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek
Min vackraste Schatal
Alla vi möter kommer inte alltid för att stanna. Han lovade mig aldrig att han skulle stanna hos mig, men jag hoppades. Han lärde mig att se med ögonen öppna. Han visade mig en väg som var gjord av harmoni och ödmjukhet, ett band mellan människa och djur. Han är ur mitt sikte nu, han är på en annan plats där smärta och obehag inte existerar. Hos mig kommer du alltid att leva vidare, hos mig stannar du för all evighet. Min vackra dröm, vi ses när tiden är inne igen.
Vila i frid min vackraste kille och bästavän.
Vila i frid min vackraste kille och bästavän.
Visste ni att..
* jag egentligen är en ganska flummig person som älskar att skoja runt och vara oseriös? I mina texter framstår jag dock som en väldigt seriös person, men det är ju iof för att jag vill få fram ett budskap som jag känner så starkt över.
*jag är LIVRÄDD för harkrankar.
*jag oftast kör bil fler timmar om dagen/natten. Jag älskar att köra bil.
*jag lyssnar på all typ av musik men är nog i det stora hela en rockmänniska.
*jag sover på ett täcke? Jag tycker att det är jätte konstigt att sova på endast ett lakan då jag är så van att alltid ligga på ett täcke också.
*jag fullkomligt älskar serien "Orphan Black"? Kollade klart på hela 3 säsonger på 2 dagar.
*jag lätt läser ut en bok på cirkus 2 dagar? När jag väl har börjat läsa så är jag helt förtrollad i boken.
*jag sällan sover en djup sömn? Jag har jätte svårt för att somna och det kan lätt ta upp till 2 timmar innan jag slumrar in.
*jag är väldigt kräsen när det kommer till killar? Jag har jätte svårt för att få känslor för någon.
*jag är helt besatt av youtube? När jag väl har kommit in på en video så kan jag ligga och kolla i flera timmar på allt möjligt.
*jag tycker att det är jätte jobbigt när folk kommenterar andras utseende? Får panik på människor som känner ett behov av att kommentera hur någon ser ut.
Från förra helgen när jag och min familj hade 70tals fest hemma hos mig för vänner. Jag valde att vara punkare då det var en stor revolution under mitten av 70talet.
Känslor
I den här texten tänkte jag försöka att hålla mig till så lätta och förståerliga ord som möjligt. Jag orkar inte försöka bygga allt på fakta just nu utan tänkte mer skriva av mig hur jag ser på en viss sak. Vad är denna sak? Jo att låta hästar få uttrycka och visa känslor.
Om det är något jag lägger väldigt mycket vikt på så är det att låta alla hästar jag möter få visa känslor. Jag ser ofta hästar som är tydliga med hur dom känner för att sedan brytas ner av en människa som ska korregera deras beteende. Väldigt ofta handlar det då också om redskap eller metoder som på ett eller annat sätt kan skada hästen. Vi människor har en tendens att vilja använda oss av fysisk kontakt vilket i en hästsvärld är den sista utvägen. Det vi tyvärr gör när vi ska korregera våra hästar med fysisk kontakt (eller egentligen bara okunskap inom hästens beteende) är att vi sakta men säkert bryter ner den psysiska delen hos dom. Självklart är det viktigt att kunna kommunicera med våra hästar, men det bör bygga på kunskap hos människan som vet vad denne håller på med. Har du blivit lärd med att det är okej att slå en häst eller andra saker som innebär våld så tycker jag att det är dax att tänka om och lära dig den riktiga vägen.
Jag tror starkt på att vi kommer långt med att kommunicera med våra hästar om vi förstår oss på dom. Att förstå en häst kommer självklart att ta ett xantal år men ju mer vi börjar se ju mer börjar vi att lära oss. Jag tycker inte att det är okej att på något vis ta till med våld mot en häst, eller något djur överhuvudtaget. Jag tycker att det är super viktigt att vi kan umgås med våra hästar i ett lugnt tillstånd som bygger på kunskap om en hästs naturliga beteende. Om vi kan lära oss att föra oss som en häst, om vi kan lära oss att tänka som en häst så minimeras också chansen till att vi bryter ner dom psykiskt. Det som händer när vi bryter ner en häst mentalt är att vi inte förstår dom, vi ger inte hästarna det dom förstår, det här skapar självklart förvirrning hos en häst. Varför vi ens kan ha hästar i fångenskap för att sedan kunna umgås med dom är för att dom faktiskt är anpassningsbara, men bara för att en häst är anpassningsbar så betyder det inte att den lever i harmoni och lycka. Allt för ofta bevittnar jag hästar som nästan är som robotar. Dom styrs av människans ignorans och accepterar det (Självklart finns det dom som aldrig slutar göra motstånd heller). En sådan häst har antagligen blivit tvungen till att bli apatisk, för att människan inte har lyssnat till denne har det med största sannolikhet blivit lättare att stänga av istället.
Apatiska hästar kan oftast vara hästar som vi säger är "snälla". Ett bra exempel tycker jag är ridskolor. Hästar som vistas i en miljö som är så långt ifrån sin natur som möjligt, dvs, träffar människor med okunskap varje dag, får xantal spörapp varje dag, lever i en hetsig miljö med mycket rörelse,ja dom blir "snälla". Varför vi kallar dom "snälla" är för att dom antagligen står helt stilla när vi ska lägga på sadeln och tränsar, låter oss hoppa upp utan större motstånd, gör det vi säger att dom ska göra när vi rider osv. Jag är tyvärr redo att säga att det är dom hästarna som har stängt av den mentala biten. Dom har lärt sig att det är bättre att inte göra motstånd, dom har lärt sig att det är bättre att bara göra allt människan ber dom om. Dom kan visa minsta lilla tecken på missnöje men dom flesta människorna kommer ändå inte att förstå det och kommer därför korrigera hästen till att göra det som dom vill.
Jag har sett det själv. Det är riktigt läskigt. Ett exempel är när jag skulle lastträna Shatte förra sommaren. Jag hade en helt vanlig transport och försökte visa honom att den inte är farlig. Han blev extremt stressad och gick runt runt till en början, gick på några steg, viftade lite med svansen, vidgade näsborrarna, reste nacken, spände alla muskler i kroppen om han skulle bli tvungen till att fly eller agera fort. Från allt det till att helt plötsligt bara stänga av ALLT. Han stod som en staty. Inga uttryck, inga tecken på att han skulle röra på sig, INGENTING. Kontakten var helt borta. Varför kom det här ? Varför blev han apatisk? Jag pressade honom för hårt, han bestämde sig för att inte agera överhuvudtaget. Det här var redan jobbigt för honom som det var och att jag då skulle pressa honom gick för långt. All denna stress som visades utåt vände sig inåt istället. KAOS. Där och då bestämde jag mig för att avsluta. Jag förstod efter det att jag hade missbedömt hela situationen från första början och gjort en häst som jag älskar apatisk, det är något jag aldrig vill uppleva igen.
När en häst slutar att visa vad den känner, då har vi ett problem. Då har vi en häst i riktig fångenskap som med största sannolikhet lever ett väldigt blankt liv. När vi försöker att korrigera dom med hjälp av våld eller annan okunskap så ökar också risken att vi till slut har en häst som inte visar känslor längre. Det är super viktigt att vi aldrig försöker att bryta ner en häst när den faktiskt är tydlig med vad den känner och försöker berätta det för oss. Det är viktigt att vi respekterar våra hästars känslor och tar till vara på dom. Jag fullkomligt hatar att se när hästen är tydlig mot oss människor för att sedan bli "satt på plats" för att det är "människan som "bestämmer. Jag hatar att det faktiskt är så för många hästar. Jag hatar att vi faktiskt tillåter det. Jag hatar det så mycket att jag faktiskt känner en smärta inombords. Jag hatar att älska djur så pass mycket att det tar på mitt psyke varje gång jag ser ett djur behandlas illa. Men det jag däremot älskar är när folk behandlar djur med den respekt och kärlek som dom ska behandlas med. Jag älskar att se människor kommunicera med sina hästar på ett vis där hästen också får ta plats, det är fint hästmannaskap.
Rida?
Jag har tänkt mycket på det här med att "rida" på senaste. Som ni vet så rider jag sällan, jag föredrar att umgås med mina hästar från marken.
Förra sommaren när han faktiskt kunde röra sig i alla gångarter utan större problem...
Jag och Schatal har haft väldigt fantastiska stunder när jag har suttit på honom men i augusti 2014 så är det troligen sista gången jag satt upp på honom. Dels för att jag ville börja om från början med honom (dvs börja från uppsittning till att börja med) och dels för att han nu inte är ridbar. I onsdagsnatt när jag tog in hästarna så såg jag att Schatal var extremt halt i vänsterbak den här gången, jag vet inte varför men han ville verkligen inte stödja på benet. Igår såg han lite bättre ut.
Kvicken rider jag på lite sådär ibland när det behagar. Det jag också vill tillägga är att jag liksom inte "rider" för att träna hästen i alla gångarter osv utan jag "rider" för att umgås på olika sätt. När jag och Kvicken beger oss ut så blir det ofta uteritter eller lite lätt ridning på volten. Visserligen är han 23 år gammal nu men det är inget man märker av överhuvudtaget. Han uppskattar mer när han får välja väg själv och oftast blir det då uteritter när vi bara tar det lugnt och är i varandras sällskap.
Nu är det så himlans varmt också att det skulle kännas taskigt att be Kvickis gå i något högre tempo och få flås. Jag menar i hagen så står båda killarna oftast under ett träd mitt på dagen nu när det är uppemot 30 grader ute och vilar. Jag har gjort så att jag har åkt dit mitt på dagen och spolat av båda killarna, gissa om det har varit uppskattat? Yes.
Men som sagt det här med ridning, jag föredrar liksom att rida något lättare pass eller bara skritta ut i skogen. Att träna en häst för att förbättra dennes fysik är jag helt för, men att träna en häst för sitt egna syfte, för att man själv tycker att det är jätte kul är jag väl lite sisådär mot. Jag tycker att hästen ska få välja om den vill ha dig på ryggen eller inte och det är ganska lätt att avgöra om du väljer att se det.
Men i det stora hela så har jag inte ett stort behov av att rida, självklart är det kul att känna en samhörighet med sin häst, att känna när den rör sig under dig osv, men det är inte prio 1 i mitt hästeri. Jag älskar att bara få vara med mina killar, sen om det är uppsuttet eller ståendes från marken kvittar egentligen, bara jag får vara i deras närhet.
