lissegotze

Jag åkte till stallet med Tasha och tog av Kvicken täcket nu när det är sol ute. Han lät mig komma in i hagen och plocka av det utan problem, jätte skönt! 

Sedan fixade jag med mockningen osv och tog in han efter det. När jag närmade mig första försöket med grimman så gick han snabbt iväg. Två av dom andra hästarna kom dock fram till mig och var nyfikna och då kom Kvicken också efter någon minut. Han lät mig lägga över grimskaftet på halsen och sedan sätta på grimman. Jag har lärt mig att vill han inte så vill han inte, men vill han så vill han. Ganska lätt tankegång att gå efter. 

Vi tog ett litet ridpass på ridbanan barbacka och det var sååå härligt. Skrittade bara runt (med undantag från typ 10 travsteg) och njöt av solen och hans sällskap. Han fick välja själv när han var klar (runt 20 min senare) och då släppte jag ut honom i hagen helt naken hehe. 

Fantastisk dag och snart ska jag åka iväg till jobbet för att ha möte inför att dom jag jobbar för åker bort i 16 dagar från och med på torsdag. Jag kommer med andra ord att jobba 16 dagar i streck, känns härligt.... 😣 

Längtar till jag kan spola av hela honom och tvätta av honom och låta han torka i den varma vårsolen! Det kommer att vara väldigt välbehövligt hehe! 

Mitt bästa val här i livet är att ha insett att min hästhantering inte handlar om mitt ego. Min hästhantering handlar om att Kvicken ska må bra, för då mår jag bra och får ut det maximala av ren och skär lycka. 

Kvicken skrittade på ute i skogen med öronen glatt lyhörda framåt. Han kändes genuint glad och som om att han trivdes. Jag satt och njöt över att vi äntligen kommit ut i skogen. Men tanken slog mig. Tänk vad lätt det hade varit att förstöra Kvicken helt och hållet? Tänkt vad lätt det hade varit att bryta ner honom? 

Jag kände hur en känsla av obehag började krypa fram. Tänk om inte Kvicken var hos mig? Tänk om någon annan hade honom? Tänk om någon annan tog sig friheten till att förstöra honom totalt genom att bryta ner honom dag för dag? Han hade varit ett lätt byte för alla hästmänniskor då han har vissa tendenser som att nafsa efter en osv... 

Jag satt där uppe och tänkte på hur glad jag faktiskt är att han är hos mig. Jag vet att jag aldrig skulle göra något för att försöka kontrollera honom/ förändra honom till en häst som inte skulle våga känna tillslut. Jag inser mer och mer för varje dag hur lätt det faktiskt är att kontrollera en häst, dom som säger annat har ingen kunskap. 

Mitt hjärta brister när jag tänker på hur mycket vi kontrollerar våra hästar. Det är nästan som om att folk är rädda för att hästarna ska skada sig för att dom kostar pengar, inte för att dom älskar dom. Man kontrollerar vartenda steg hästen tar, men alltså... Det är lite som med barn, man kan bara kontrollera till en viss gräns innan det går totalt åt den motsatta riktningen, att kompromissa kommer man längst på. 

Kvicken måste få vara den hästen som han är. Det kommer dagar när jag har lite svårt att hantera vissa saker men vet ni vad, då avlägsnar jag mig från situationen. Blir jag ledsen för att mina mänskliga känslor tar över så är det bättre att jag går hem och funderar på hur jag kan lösa situationen. Mycket beror på vart du har din sinnesstämning just i den stunden. Men det viktigaste av allt är att alltid försöka förstå hästen och inte förmänskliga den. Låt hästen få vara en häst så kommer iallfall din häst att vara lycklig, och är hästen lycklig, så är jag lycklig ❤️  

Men idag ville han faktiskt komma in me mig, fatta hur lycklig jag blev då?! Vi red ut en runda i skogen och som alltid så skrittar han på fort och friskt. Sen red vi lite på ridbanan i trav. Jag kände att han fortfarande hade mycket energi kvar så testade på att checka av om han fortfarande kan bli avslappnad när jag sitter på honom.

Han sökte sig väldigt fint neråt och hittade en fin rytmn. Jag tror att det är ganska svårt att förstå hur trevlig han faktiskt är att rida om man bara kollar på bilder. Men han är super ambitiös, känslig, trygg och fantastisk att sitta på när han hittar sin egna rytmn, du behöver knappt hålla i tyglarna vid det laget för han bär upp sig själv helt magiskt. 

Jag trivs verkligen att rida på Kvicken. Jag känner honom in och ut och vi funkar verkligen som ett team vid ridning. Jag tror med handen på hjärtat att jag aldrig kommer att hitta en häst som Kvicken som jag litar så otroligt mycket på och trivs så bra med. Han är min favvo-kille. ❤️ 

Jag har kikat lite on och off men inte riktigt hittat någon som stämmer in på det jag har letat efter. Mina krav har varit att hunden ska funka ihop med andra hundar, kunna gå lös, och ha ett stabilt psyke. Allt detta för att underlätta i vardagen med att kunna ha med hunden till stallet osv. Psyket är dock för att hunden kommer att bo hemma med mig och min familj, min mamma ville iaf att hunden skulle vara stabil så att hon inte skulle behöva känna sig osäker. 

Min tanke var någon blandras hund, möjligtvis border Collie blandning. Personligen älskar jag stora hundar så givetvis är det dom jag har kollat runt på , tills i onsdags då min kompis ringde mig och sa att hon har en hund på G. 

En tik på 2 år, Japansk spets och väldigt trevlig tydligen. Jag googlade rasen oh kände direkt "fan vilken liten hund" men jag är ganska öppen av mig så tänkte inte mer på det. I och med att jag jobbar 12 dagar i sträck nu så sa jag att vi kunde åka och kolla nästa helg men icke sa Nicke, hon sa att "förfan, vi åker imorgon, hon finns i Tumba och varför inte bara åka och kolla?". Sagt och gjort, igår åkte vi till Tumba, cirka 40 min ifrån där jag är bosatt. 

En söt liten hund på cirka 35cm i manken (klassas som mellanhund) kritvit och vääääldigt glad. Funkar med barn (dom som hade henne innan har en son på 2 år och hon funkade verkligen superbra med honom även fast han var på henne), älskar mat, kan varva ner i hemmet men är annars ganska aktiv och glad ute, kan vara ensam hemma, åker bil, funkar med andra hundar och är bara allmänt en "lätt hund" att ha å göra med. 

För att göra denna story kortare än vad jag hade kunnat göra den, jag köpte henne på plats, och nu ligger hon hemma här med mig i soffan. Känns helt sjukt och jag är typ i chock fortfarande. Jag har köpt min egna första hund. 

Jag har gett henne ett hem och det är jag så himla glad för. Hos mig ska hon stanna tills våran tid är inne, så är det bara. Hon är en fantastisk hund och jag har en så himla bra magkänsla. Självklart så kommer hon finnas med här på bloggen från och med nu!! 

Välkommen hem Tasha!❤️

Jag måste erkänna att jag är dålig på att aktivera Kvicken såhär på vinterhalvåret. Det blir lite promenader ibland och ridning mer sällan. Helt ärligt så är det inte alla dagar han vill komma in från hagen heller. Det kan hända att jag kommer dit och har planerat på en uteritt men då kan han faktiskt inte alltid vilja komma in. Han visar det helt enkelt via att gå ifrån mig när jag närmar mig honom och tar upp grimman emot honom. I såna sammanhang så måste jag försöka komma till en acceptans att han faktiskt inte vill komma in idag. Vissa dagar är det svårare att acceptera än andra, men vill han inte så vill han inte helt enkelt. Därför är det ibland lättare för mig att åka dit på kvällen när alla hästar redan är inne (när det är intag så brukar han alltid komma in för då vet han att det är mat i stallet som gäller, en rutin ni vet, hästar är ju vanedjur). Problemet då är att det är bäcksvart ute och helt ärligt så är det inte jätte kul att bege sig ut i mörkret och skogarna då. 

 

I början så ville han komma in hela tiden när vi kom till det nya stället i November. Då behövde han mig på ett annat sätt än vad han gör nu. Nu har han sin flock som han går ute med hela dagarna och som han trivs väldigt bra med. För mig är det nästintill omöjligt att kunna ingå i flocken med tanke på hur lite jag faktiskt umgås med honom om man jämför med sina hästkompisar. Jag har inte ork förtillfället för att göra en förändring heller om jag ska vara ärlig. Dom dagarna han vill umgås med mig är helt fantastiska och dom dagarna han inte vill är lite jobbigare psykiskt. 

 

Men å andra sidan så vet jag också att han har det väldigt bra då. Han aktiveras både mentalt och fysiskt när han går i hagen med sina 4 andra kompisar. Jag vet att dom rör på sig hyfsat mycket och han leker också med en av hästarna som heter Whisky. Med andra ord så spelar det ingen roll för just hans fysik om han går 20 min extra med mig på ridbanan varje dag, självklart är det väldigt bra att vi umgås med varandra men allt som allt så gör det inte så mycket just nu. 

 

Nu jobbar jag 12 dagar i streck också och mycket av min orklöshet beror på stress. Jag hinner nästan aldrig varva ner då mitt huvud oftast redan börjar tänka på hur nästa dag ska se ut. Det är väldigt problematiskt och det är något som jag måste börja jobba på personligen. Kvicken är den som betyder allt för mig och det är självklart väldigt jobbigt när man känner att man inte ger den tid som man faktiskt vill ge. Men någonstans så måste jag också känna att det är okej för annars så bygger jag bara upp ännu mera stress. 

 

Jag upplever att det alltid börjar lätta upp lite när timmarna börjar bli ljusare ute. Ljuset är guldvärt när man har häst hehe. Men min vision är att börja rida ut lite mer allt eftersom då det faktiskt är något som han uppskattar när vi väl är ute. 

 

 

 

 

2015 var ett av de värsta åren i mitt liv. Det var ett svårt år på många sätt och vis för mig att hantera. 

 

En av mina finaste vänner togs bort i Juni 2015. Han som lärde mig allt jag kan idag och som jag saknar så otroligt mycket. Allting gick så fort och jag kommer ihåg den tiden som en mycket smärtsam tid. Han började bli dålig i Maj någon gång och det var som om att de nästan två åren vi varit med varandra började att visa precis det jag hade fruktat.

 

Han var aldrig riktigt okej i kroppen under den tiden som han befann sig hos mig. Han visade det tydligt vid ridningen genom att vägra att gå framåt eller rent ut sagt säga till mig att "det här gör ont". De ända gångerna han faktiskt hade en positiv inställning till ridningen var när vi red ut barbacka och i grimma eller lallade runt lite på volten i skritt. Under hela 1,5 år så visade han tydligt att sadeln inte var välkommen upp på ryggen och därför blev det nästan bara barbacka ridning. Sedan gick det bara mer och mer utför det sista halvåret. Sista gången han blev riden var i Augusti 2014. Jag visste redan där någonstans att jag inte ville rida på honom även fast han inte visade mer sypmtom än innan på smärta. Vi gjorde det vi istället båda tyckte om väldigt mycket, promenerade med varandra ute i det fria eller bara umgicks inne i stallet. 

 

I maj någon gång (är fruktansvärt dålig på att komma ihåg exakt när detta började ske) så började han få en svullnad på kronranden som gjorde mig väldigt orolig. Han haltade tydligt och jag gav det cirka 2-3 dagar för att se om den skulle gå ner vilket den inte gjorde. Jag skrev till hans ägare vid den tidpunkten men dom tyckte att jag skulle avvakta ytterlige. Jag googlade satan på vad svullnaden kunde innebära men fann ingenting, det kändes väldigt hopplöst allting. I och med att jag bara var hans fodervärd så var det inte mina beslut att ta ut veterinär osv, allting vilade i hans ägares händer. 

 

I början av Juni så började han se lite bättre ut men han var långt ifrån okej. Han haltade på böjtspår och i trav. Tillslut så sa jag till dom att ni måste en veterinär komma och kolla på honom. En veterinär kom ut och röntgade honom och gjorde en mildare hältautredning. Han hade en hälta som var kraftig och röntgenbilderna visade att artros började att bildas i vänstra fram på honom. Var han inte bättre inom 3 veckor så var det dax att börja fundera på avlivning sa hon... 

 

Mentalt så var det här en av de värsta perioderna i mitt liv. Att behöva ställa in sig på att man ska förlora sin bästavän är helt osannolikt. Jag gick ner i en djup depression för att jag visste att jag stod där helt maktlös, och jag visste att det här skulle vara slutet på våran resa tillsammans. 

 

I slutet av Juni så kom jag dit en sommarnatt vid 2 tiden för att ta in hästarna. När jag kom dit så kom Kvicken först vilket var väldigt konstigt. Jag såg Schatal komma i fjärran staplandes framåt, med sakta försiktiga steg. Med en närmare blick så brast jag ut i gråt. Han kunde knappt gå längre, han kämpade med sina sista krafter och det var så smärtsamt, fruktansvärt smärtsamt. Han tog sig in i stallet och ramlade in i boxen. Jag grät och grät och jag visste att det snart skulle vara över. Den dagen har jag försökt att förtränga, det har helt enkelt gjort för ont för att blicka tillbaka på den stunden som vi delade med varandra där och då. Men idag, nu i detta ögonblick så minns jag, och idag så minns jag, varför jag har valt att förtränga det hela. 

 

Några dagar senare så togs han bort. Jag satt i hans box natten innan och... jag är ledsen hörni men jag kan inte skriva mer. Min hjärna blockar bort allting och det blir tomt. Jag kan än idag inte ta itu med det men det var en av de värsta dagarna i mitt liv. 

 

Han har lärt mig allting jag kan idag och jag är förevigt tacksam för allting han har gett mig. Tills vi ses igen min vackra Schatal.