lissegotze

2015 var ett av de värsta åren i mitt liv. Det var ett svårt år på många sätt och vis för mig att hantera. 

 

En av mina finaste vänner togs bort i Juni 2015. Han som lärde mig allt jag kan idag och som jag saknar så otroligt mycket. Allting gick så fort och jag kommer ihåg den tiden som en mycket smärtsam tid. Han började bli dålig i Maj någon gång och det var som om att de nästan två åren vi varit med varandra började att visa precis det jag hade fruktat.

 

Han var aldrig riktigt okej i kroppen under den tiden som han befann sig hos mig. Han visade det tydligt vid ridningen genom att vägra att gå framåt eller rent ut sagt säga till mig att "det här gör ont". De ända gångerna han faktiskt hade en positiv inställning till ridningen var när vi red ut barbacka och i grimma eller lallade runt lite på volten i skritt. Under hela 1,5 år så visade han tydligt att sadeln inte var välkommen upp på ryggen och därför blev det nästan bara barbacka ridning. Sedan gick det bara mer och mer utför det sista halvåret. Sista gången han blev riden var i Augusti 2014. Jag visste redan där någonstans att jag inte ville rida på honom även fast han inte visade mer sypmtom än innan på smärta. Vi gjorde det vi istället båda tyckte om väldigt mycket, promenerade med varandra ute i det fria eller bara umgicks inne i stallet. 

 

I maj någon gång (är fruktansvärt dålig på att komma ihåg exakt när detta började ske) så började han få en svullnad på kronranden som gjorde mig väldigt orolig. Han haltade tydligt och jag gav det cirka 2-3 dagar för att se om den skulle gå ner vilket den inte gjorde. Jag skrev till hans ägare vid den tidpunkten men dom tyckte att jag skulle avvakta ytterlige. Jag googlade satan på vad svullnaden kunde innebära men fann ingenting, det kändes väldigt hopplöst allting. I och med att jag bara var hans fodervärd så var det inte mina beslut att ta ut veterinär osv, allting vilade i hans ägares händer. 

 

I början av Juni så började han se lite bättre ut men han var långt ifrån okej. Han haltade på böjtspår och i trav. Tillslut så sa jag till dom att ni måste en veterinär komma och kolla på honom. En veterinär kom ut och röntgade honom och gjorde en mildare hältautredning. Han hade en hälta som var kraftig och röntgenbilderna visade att artros började att bildas i vänstra fram på honom. Var han inte bättre inom 3 veckor så var det dax att börja fundera på avlivning sa hon... 

 

Mentalt så var det här en av de värsta perioderna i mitt liv. Att behöva ställa in sig på att man ska förlora sin bästavän är helt osannolikt. Jag gick ner i en djup depression för att jag visste att jag stod där helt maktlös, och jag visste att det här skulle vara slutet på våran resa tillsammans. 

 

I slutet av Juni så kom jag dit en sommarnatt vid 2 tiden för att ta in hästarna. När jag kom dit så kom Kvicken först vilket var väldigt konstigt. Jag såg Schatal komma i fjärran staplandes framåt, med sakta försiktiga steg. Med en närmare blick så brast jag ut i gråt. Han kunde knappt gå längre, han kämpade med sina sista krafter och det var så smärtsamt, fruktansvärt smärtsamt. Han tog sig in i stallet och ramlade in i boxen. Jag grät och grät och jag visste att det snart skulle vara över. Den dagen har jag försökt att förtränga, det har helt enkelt gjort för ont för att blicka tillbaka på den stunden som vi delade med varandra där och då. Men idag, nu i detta ögonblick så minns jag, och idag så minns jag, varför jag har valt att förtränga det hela. 

 

Några dagar senare så togs han bort. Jag satt i hans box natten innan och... jag är ledsen hörni men jag kan inte skriva mer. Min hjärna blockar bort allting och det blir tomt. Jag kan än idag inte ta itu med det men det var en av de värsta dagarna i mitt liv. 

 

Han har lärt mig allting jag kan idag och jag är förevigt tacksam för allting han har gett mig. Tills vi ses igen min vackra Schatal.