lissegotze

Ständigt så lever jag som i ett fängelse i mitt huvud. Jag vet på ett ungefär hur jag vill leva mitt liv men det är så fruktansvärt svårt i den miljön som jag lever i vissa gånger. Både i jobbsammanhang och det "riktiga livet" upplever jag detta, mestadels i jobbsammanhang dock. Jag vill bara få vara den jag är men jag finner det svårt ibland. 

 

Jag är en person som har väldigt kort stubin när saker och ting stör mig.Hästarna hjälper mig verkligen att kunna hantera mitt humör många gånger. Med hästar så är jag tvungen att ta det lugnt och alltid behålla mitt tänk på en balanserad nivå. Jag kan liksom inte bara flippa ur och bli förbannad, då har jag förstört allting jag har kämpat för att ändra hos mig själv i mitt hästtänk. 

 

Jag tror inte riktigt ni förstår hur mycket jag måste stänga av min hjärna på mitt jobb. Jag är väldigt olik dom som äger stallet. Även fast jag tycker att dom är jätte härliga människor så är det inga människor jag egentligen vill vara omringad av när det kommer till hästar. Dom påminner mig om varför jag förbannar hela hästindustrin, hemskt va? Jag jobbar för några som symboliserar allt jag har lagt bakom mig när det kommer till mitt förflutna i hästvärlden, nu är det som om att jag är 15 år igen och tillbaka på ruta 1. Det tär på mig, vissa veckor är bättre än andra dock. 

 

När jag lever i all stress så påminns jag aldrig om varför eller hur jag ens klarar av det. Men när jag tar helg och hinner sätta mig ner i mitt rum och reflektera så påminns jag, då är det fruktansvärt svårt. Jag blir nästan förbannad på mig själv, men sen tänker jag på det bästa jag har här i livet, Kvicken. Det är han som får mig att kämpa vidare. 

 

Jag brister snart. Jag har fördelen med att oftast vara själv på min arbetsplats vilket innebär att jag kan gå utanför de ramarna som finns. Men när jag inte är själv så blir jag gång på gång förnedrad. Dom tror helt enkelt att jag inte kan ett skit och att jag måste läxas upp om hur man gör. Så snart brister jag, snart kommer jag inte att kunna hålla käften längre, vi får se hur det går. 

 

Någon dag så vill jag bri frisläppt, när får jag själv få ta och bestämma.