lissegotze

Idag var det 2 år sedan min vän valde att ta sitt eget liv. Det var 2011 och jag och ett par kompisar hade varit på en fest, jag var på väg hem med bussen. När jag närmade mig Vallentuna station som jag skulle hoppa av på för att sedan ta tåget hem så hoppade min killkompis på, han grät och grät och grät... Jag frågade vad som hände och han visade mig smset som våran gemensamma kompis skickat, det stod tydligt att han inte skulle leva mycket längre till, det var en chock. Jag valde att sitta kvar på bussen istället för att hoppa av och ta tåget hem, om jag hade tagit det sista tåget som var tänkt så hade jag suttit på det tåget som avgjorde hans död, ganska så sjuk känsla.
Jag var med min killkompis hela den kvällen samt ett par andra människor, vi valde att gå till stationen mellan Vallentuna och Ormsta för att se om detta stämde, vi hade fått reda på att någon dött där vid klockan 12-1 tiden på natten, det var avspärrat och vi kom inte fram, ingen fick se. Vid den punkten hade vi inte fått reda på att det var våran kompis som tagit sitt liv, vi fick vänta tills klockan 9 på morgonen dagen efter. ´

Den här perioden för 2 år sedan var en av de värsta i mitt liv, hela April kommer jag ihåg som ett stort frågetecken.Jag kommer inte ihåg något förutom att jag var tom, ledsen, chockad osv.
Tomheten och smärtan var det värsta, man vaknar upp på morgonen och känner sig... inte hel. Det tar ett tag att lära sig att acceptera, många frågor men inga svar, den känslan är något som ´jag inte önskar min värsta fiende. Men det blir bättre, man lär sig att man inte är ensam och att tiden läker ens tomhet. Man får gå vidare, leva på som vanligt och minnas honom som den roliga människa han var, för han var den absolut roligaste människan jag kände. Jag saknar dig Micke, vi syns när min tid är inne.