lissegotze

Det kom en period i min tid med hästarna för 4 månader sedan när jag blev rädd. Jag blev rädd för jag visste för en gångs skull styrkan våra fyrbenta vänner besitter. Jag visste vad de var kapabla till och jag respekterade dom så mycket för det. 
Jag började bli rädd när jag gick upp på storhäst, för de hästarna kunde göra allt i sin makt för att slippa undan arbetet, de kickade, de ställde sig och gjorde det mesta, jag blev rädd för jag visste inte vad som kunde hända näst. Det jag fick höra i dessa situationer var "kom igen, på med spöt, hästen ska lyssna på dig", inget av det här passade in i min värld.

 

Den perioden i mitt liv var jag väldigt stressad, jag antar att min energi smittade över sig och det gjorde inte saken bättre, det slutade med att jag inte ville rida på ridskolan längre, jag ville rida på Kvicken för där var jag trygg och lugn. Hela miljön och situationen med mycket åskådare gjorde mig nervös, för att inte lägga fram det här på fel sätt, jag hade mycket blickar på mig då jag oftast beskrevs som en "duktig" ryttare och vanligtvis älskade jag det men jag började sakta att ogilla det. 

Jag började att inse att nej, jag vill inte ha det såhär, jag brukade vara så lugn med hästar och oftast kunna hålla mig till lugna och stabila ridpass, och att övergå från det till katastrofala ridpass var ett stort slag i magen. 

Det kändes som jag inte visste någonting längre, varför höll jag ens på med hästar när jag ändå var så jävla dålig? Så kände jag just då. 

 

Nu är jag i ett stadie i mitt liv när jag mår bra, jag är lugn och jag vet för en gångs skull vad jag vill, jag vill ha harmoni med hästarna, och inget annat. Jag vill inte ha klassik dressyr på samma sätt som förut, visst kan jag fortfarande rida klassikt men absolut inte på samma krävande sätt som förut, jag anser inte längre att det är så det ska gå till med hästar och ridning. 

 

Jag strävar efter kontakt,förstånd och en sund kommunikation mellan mig och den hästen jag håller på med/rider, och det kommer jag göra från och med nu, jag är inte rädd längre.