Jag är så glad...
att det blev som det blev med allting. Kvirre har fått ett fantastiskt hem med massa nya kompisar och även jag. Mamma och Janne har fått bättre Kontakt med Kvirre vilket glädjer mig för de var ganska rädda för honom förut, haha!
Kvirre har personlighet så det räcker till minst 4 hästar till i stallet, han sprider sådan energi som jag inte riktigt har märkt förut när vi stod i lilla stallet, jag märker mer för varje dag hur mycket jag älskar honom, och det är något väldigt speciellt och fint.
Nu är vi inne på det 5 året tillsammans, 5 år av allt, lycka, nedgångar m.m, av en ända anledning så har jag alltid gått tillbaka, och det är han, han är anledningen. Han är 21 år gammal nu och jag 18, men det spelar ingen roll, det kvittar om han inte går att rida om 2 år, jag kommer inte att lämna hans sida någonsin. Med honom har det aldrig handlat om att rida rida rida, utvecklas utvecklas utvecklas, tävla tävla tävla, det har bara handlat om att vara, umgås. Det kanske låter konstigt för vissa av er, men jag har fått känna på riktigt teamwork från marken och ryggen och till slut handlar det då inte bara om ridningen i sig, utan om hästen.
Jag längtar efter honom varje sekund nu som jag inte är med honom, och det ser jag som en för jäkla bra grej.
Det var här allting började:
