lissegotze

Dom där ridpassen när man blir svettig som aldrig förr, när man börjar må lite illa efter för att man kämpat röven av sig, det kan jag sakna lite grann. 

 

Men jag tror att jag saknar det för att det var en sådan stor del av mitt liv förut. Jag red hårda dressyrpass och hoppass, hästen blev svettig och jag blev svettig, och såhär red jag minst 4 dagar i veckan. 

 

Men jag skulle däremot aldrig vilja gå tillbaka dit heller. Jag anser inte  längre att ett riktigt bra pass längre är när man svettas som aldrig förr och får svindel och när hästen är dyblöt av ansträgning och står flåsandes efter passet är klart. 

Ett bra pass för mig nu är när man hittat harmoni och kommunikation och känner att jag förstår hästen och hästen förstår mig. Att anstränga sig tills man inte kan andas längre är för mig ett tecken på att man behöver bråka/kämpa sig fram till den punkt man vill nå, och i det ser jag inte riktigt någon harmoni. 

 

Sen är det jätte skönt ibland att rida tills man blir lite svettig och känner att man jobbat med hästen på rätt sätt, men jag känner inget som helst behov av att känna mig döende efter, det för mig är att gå i fel riktning för att rida på styrka är inget alternativ i min värld längre. Jag vill inte rida ihop en häst genom att sitta tillbaka, klämma åt med skänklen och ha mycket häst i handen och sedan pressa allt vad jag har, det är varken bekvämt för mig eller hästen. 

 

Om man uppnår sitt mål med den ridstilen så är det väl jätte bra kan jag tycka, då har du ju lyckats med det du vill, men jag vill hitta den där känslan genom att hitta ett lugnt och sansat läge där vi förstår varandra utan en massa dragkraft.