att acceptera

Som dom flesta vet som läser bloggen så är Schatal väldigt speciell i psyket. Jag förstår inte alltid vad han menar men jag försöker så gott jag kan. Ibland kan jag tänka tillbaka på hur det var att kunna galoppera på honom och när han gjorde precis det jag bad honom om. 
 
Idag är han en annan häst än vad han var i somras. Han säger oftare nej till saker men har även samtidigt blivit mer öppen för förslag. Jag tror att han säger nej till saker för att jag har gett honom friheten till att göra det. Jag pressar honom väldigt sällan när jag fått ett nej utan jag presenterar övningen eller vad det nu kan vara igen och ibland kan han då öppna upp sig för förslag och säga ja istället. 

Det här resulterar då i att jag aldrig kan pressa honom till något, vill han inte galoppera så kan jag inte tvinga honom till det. Vill han inte gå framåt så kan jag inte tvinga honom till det. Det ända jag kan göra är att försöka få honom att förstå att vi kan kompromissa om saker och att allt jag ber honom om faktiskt inte är krävande eller farligt. 
För mig gäller det att acceptera alla hans svar för det sista jag vill är att han ska känna sig tvingad. Det här sätter självklart käppar i hjulet vissa gånger och skulle jag någonsin vilja starta en dressyrtävling med honom så skulle det inte gå som det ser ut nu (inte för att jag vill det men OM jag skulle vilja). 
 
Jag tror att vi alla är så inövade på att hästen ska göra precis som vi säger och om inte så har vi misslyckats som ryttare, men jag har lärt mig att förstå att ridningen inte är till för alla hästar. Alla hästar vill inte lära sig alla höga skolor och varför kan man då inte få nöja sig med mindre? 
Jag nöjer mig verkligen med att mys rida på honom och jag blir skit glad när ett pass går framåt för mig och Schatal, jag vill inte ha så mycket mer av honom än en fin harmonisk kontakt, jag trivs och han trivs med det. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0