lissegotze

19 år gammal, inte 17 som det fortfarande står i min presentation. Kvicken är 22 år gammal och Schatal är 13 år gammal. Jag är runt 164 cm lång, Kvicken är runt 160 cm hög och Schatal runt 153 cm hög.

Kvicken har varit i min släkts ägo sedan han var 3?år gammal och jag började rida honom när jag var 12 år gammal då jag blev rädd för lilla b-ponnyn Tilsy som också stod i stallet då. Min kusin Jocko brukade rida Kvicken till en början och jag Tilsy, men det ändrades ju, tänk om det inte hade ändrats? Rätt så hemsk tanke faktiskt... 

 

Eftersom att jag red Kvicken och b-ponnyn Tilsy tyvärr vart tvungen att avlivas pga fång och annat så ville Jocko köpa en storhäst, vilket hon gjorde. Här någon gång blev det typ lite klarställt att "Kvicken är min". 

 

I år har jag alltså varit med Kvicken sedan han var 15 år gammal och jag 12 år gammal, 7 år, känns helt sjukt när jag försöker räkna ut haha. Han är min bästavän och jag vet att så länge han lever så kommer jag inte resa utomlands eller något som många gör efter studenten, han och Schatal kommer vara min största prioritet. 

 

Och Schatal då. Mars 2013 tror jag var första gången jag satt på honom, vilket är ett helt år sedan nu, HUR SJUKT? Just då var han väl inget speciellt för mig utan mer än häst som hans ägare ville att jag skulle rida lite då och då, sagt och gjort. Alltså, han kanske inte var min drömhäst om vi säger så. 
Juni 2013 blev han min foderhäst och är fortfarande min foderhäst. Och idag är han min dröm tillsammans med Kvicken. Aldrig trodde jag att han skulle komma och betyda såpass mycket som han faktiskt gör. Ett helt år har gått och mycket har hänt och inte hänt, vi är kompisar nu och jag ser honom inte som en ridhäst som ska utvecklas längre utan som en kompis som jag ska bygga upp en bättre och starkare relation med. 

 

Jag då? Ett år och jag är en annan person. Jag rider inte längre moderndressyr eller hoppar speciellt mycket, och det var mitt liv förut. Förut tränade jag inte heller något från marken utan en vanlig dag var,sadla,tränsa,rida, hem. 
Nu är jag NH-insprerad och försöker alltid lyssna till hästen, det här har även hjälpt mig i mitt vardagliga liv lite. Lyssna.
Jag trivs allra bäst i stallet med hästarna, det är där jag är som lyckligast och det är där jag skulle kunna leva resten av mitt liv. Allt det här med att gå ut på krogen är tråkigt numera för mig, jag finner ingen lycka i det. Som person kan jag vara superduper social men oftast tycker jag om tystnaden och att vara själv eller med hästarna, då trivs jag. 
Min dröm nu efter studenten är att lägga ner ännu mer tid på Kvicken och Schatal, för dom är mitt liv och så länge dom finns med i det kommer jag inte kunna göra allt som nyblivna studenter kan. Allt jag gör nu efter kommer att på ett eller annat sätt inkludera hästarna, och det känns bra. Det känns inte som en spärr eller en börda för att i grund och botten så trivs jag bäst med dom. 
Jag ser jätte mycket fram emot studenten då jag alltid har haft svårt i skolan, eller rättare sagt haft svårt att PRIORITERA skolan. Nu efter studenten ser jag bara möjligheter, och fan så bra det känns.