lissegotze

Hästarna klev av transporten. Kvicken snubblade ut och han var inte sig själv. Kontakten mellan oss var lika med noll, jag hade lika bra kunnat vara osynlig Skärrad är nog det ända ordet som jag kan beskriva det med. Mitt hjärta bultade och hjärnan upprepade "vad fan har du gjort mot honom? Hur fan kunde du sätta honom på en transport i 11 timmar, titta på honom, han är ju helt skärrad". Psysikiskt tog det något så enorm på oss båda två. 

I 5 dagar så ville han inte umgås med mig. Närmade jag mig honom i hagen så gick han iväg, spelade ingen roll om jag bara tog ett steg närmare, han gick. Allt vi någonsin haft var som bortblåst ut i det tommaintet... Gjorde jag rätt val? Hur fan kan man utsätta sin häst för det här. 

Kommunikation. Uppmärksamhet. Vi måste kommunicera, han måste vara uppmärksam på mig. Vi behöver bara förstå varandra igen. Jag behöver pusha honom lite över gränsen för att ens få ut något av honom. Pang, nu stannade han, nu fick jag komma fram. Nu fick jag sätta på grimman och nu kunde vi gå in från hagen, efter 5 dagar.  

Allt är som vanligt igen. Han vill vara med mig, jag vill vara med honom mer än någonsin. Han möter mig i hagen och vänder örat mot mig så att jag kan klia honom, hans favoritställe. Jag får stryka honom över bogen och han till och med glider i grimman på eget initiativ. Han vill umgås igen och jag är gladare än någonsin. 

Fyra hästar? Vaddå fyra hästar? Ihopsläppet skedde på en måndag. Pojken ska bli ny i flocken då hans kompis åkte till Malta (fråga mig inte ens vad jag tycker om det). Pojken är 9 år, kallblodstravare och en stressad själ. I sex timmar vandrade han runt i hagen och var orolig. Vart är min kompis? Det vart inte så mycket kontakt för varken mig eller hästarna, han såg oss inte. Ska vi jämföra honom med ordet panik? Ja, jag tycker det. 

Under natten fick våra fyrbenta vänner stå inne i boxarna. På morgonen fick dom gå ut igen. Halv 11 stod jag utanför dörren. Min skapare, samma häst? På bara några timmar var den stressade själen en lugn själ. 

Killarna är nu 4. Pojken är fortfarande misstänksam på killarna ibland men dom kommunicerar mer varandra och pojken är nog delvis aktiverad pga just det. Han bär på ett dåligt självförtroende , om det nu låter vettigt, jag vet inte, är det ända sättet jag kan beskriva det på. Han måste få visa allt han känner och bygga upp sig själv via Pirre,Kvirre och Cesar, kan vi människor hjälpa till så ska vi göra vårat bästa. 

Jag är lycklig. Inte alla timmar om dygnet men dom flesta. Jag är lycklig för att Kvicken är lycklig nu. Jag mådde dåligt, men nu mår jag bra. 

Måla, måla, måla. Fixa, fixa, fixa. En gård kräver underhåll, kanske ännu mera om det är några 70+ som har ägt gården i 12 år. Jag har lärt mig mycket på bara 3 veckor och 4 dagar. Gjuta en gödselstack med norrlänningen Ingvar har varit en av dom. Bygga en hage har varit en av dom. Sätta i dörrhandtag och lära mig vad olika skruvar heter är också något lärorikt, även fast det inte verkar så. Oavsätt vad så har jag lärt mig en hel del.

Jocko kom i fredags och åkte hem idag. Har saknat min vapenbroder. Carro har varit borta i snart 3 veckor och kommer hem hit till Umeå nu på fredag igen. Jag åker tillbaka till Vallentuna på lördag med mamma och Janne som kommer hit nu på torsdag. Jag ska fira en kompis som fyller 20, ser fram emot det. Kvicken är trygg här med hästarna och Gunilla och Carro under tiden, är inte alls orolig. 

Måste komma till ro också, lär ju ske snart.