att sälja

Jag är ingen tävlingsmänniska längre, inte när det kommer till hästarna och knappt i mitt vardagliga liv heller. Jag försöker att utsätta mig för så lite "tävlingsammanhang" som möjligt för jag vet att jag blir extremt taggad, adrenalinet pumpar och jag mår dåligt om jag inte vinner, och det är inget jag vill behöva uppleva och ta itu med inombords, jag vill vara stabil. 
 
Men det finns dom som älskar att tävla, och framförallt med sin häst. Målet är väl för dom flesta att vinna och klättra i klasserna med sin häst men det är ju ingen nyhet att människor säljer hästar för att kunna utvecklas och bli bättre och klättra ännu mer i klasserna, jag får känslan av att vi aldrig riktigt blir nöjda. 
 
Det är då ganska självklart att vissa hästar inte håller för de högre klasserna och det kan bero på många orsaker. 
Det jag inte förstår är däremot hur människor kan äga en häst, häva ur sig att de älskar hästen mer än något annat på denna jord och att det är sin bästavän men ändå sälja den för att man vill ha en "bättre" häst? 
 

Hur kan man sitta och säga/skriva att "min häst är min bästavän och jag älskar dig mer än allt annat" men sedan helt plötsligt bestämma sig för att sälja för att den inte kan tävla i högre klasser? På något sätt måste man ju då värdera att tävla istället för att få vara med sin "bästavän". 

 

Utgår jag ifrån mig själv så skulle jag aldrig i hela mitt liv kunna sälja Kvicken eller Shatte (shatte är iof inte mitt val i och med att jag inte äger honom menmen) dom är påriktigt mina bästavänner och jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan dom. Och hur långt kommer vi nå egentligen? Inte speciellt långt egentligen om vi tänker på att Shatte inte ens galopperar under ryttare men vet ni? Det spelar mig ingen roll för att bara få vara med honom ger mig sådan enorm glädje, en helt fantastisk känsla. Och Kvicken, en 23årig travare som jag tävlat med 2 gånger under dessa 8 åren jag spenderat med honom (tänk ändå att jag tävlade mycket under en tid, runt 13-17 år och jag tävlade med honom 2 gånger) och det var för att jag bara älskade att få vara med honom. 

 

Jag förstår att vi har olika mål, vissa vill tävla och vissa vill inte, vi har iof många andra olikheter däremellan också men ni förstår. Men även fast jag skulle tävla så skulle jag tammefan aldrig i hela mitt liv vilja skiljas åt från mina fantastiska hästar, dom har en för stor plats i mitt hjärta att jag aldrig skulle vara så egoistisk att sälja dom för att jag vill tävla i lite högre klasser. 
Fine om du vill det men jag tycker att det blir så fel att man kallar sin häst sin bästavän då och att man älskar den med hela sitt hjärta när man i nästa sekund tänker sälja den för att hitta en ny "bättre" häst. 

Ett djur i mina ögon är inte något man köper in och säljer om det inte har med ekonomikris att göra eller att man inte kan hantera djuret eller att man i värsta fall har tröttnat. Men det är allt för vanligt att man gör det med hästar, tyvärr, ett redskap skulle man kunna kalla det. Jag beundrar människor som väljer att behålla sina djur så länge som dom bara kan, jag beundrar människor som värderar djuret högre än priser. 

 

En av mina bästavänner som kommer få stanna hos mig in i det sista. 
 
 
 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0