lissegotze

När man ännu en gång klarat sig ifrån det mörka träsket som man befunnit sig i så kastas man ner igen som en liten ärta i grytan... 

Febern steg som ett ånglok efter att jag glott på en fotbollsmatch i 92 minuter och spöregn som piskade mig taskigt i ansiktet. Under hela matchen påpekade jag att jag är en härdad människa, det här är inget problem, jag är HÄRDAD!!!! 

Men ibland så inser man inte att annat kan svika, immunförsvaret, inte alls lika härdat som mitt hårda psyke. 

Som ni förstår har mitt hästeri fått lida lika mycket som jag har fått. Helgen som skulle bli kröka sönder helg blev istället b&j med svenskfilm "Stockholm boogie", låter inte så pjåkigt va? Men för en människa med efterlängtan till helg så var det en stor förlust, precis som matchen blev som jag glodde på i 92 minuter kvällen till i fredags. 

Jag vågar nästan inte säga att jag är härdad mer efter denna amatörkväll på läktaren. Härdad är mitt motto, och mitt motto är jag. Men ska en gräns dras efter denna besvikelse? Att ge mitt imumförsvar en chans till är något jag måste göra, att överlåta titeln "härdad" til någon annan skulle vara för jobbigt, precis lika jobbigt som denna sjukdom jag går runt och bär på förtillfället. Men en tillfällighet är just bara en tillfällighet, det är det jag får livnära mig på tills att jag är den fullhärdade 100% personen igen.