lissegotze

För mig personligen så är det bästa att umgås med hästar när dom är helt fria. Eller helt och helt blir det ju inte pga att dom går i en inhägnad hage, men ni förstår, fritt utan grimma och grimskaft. 

 

Igår kom jag tillbaka till Vallentuna. Jag satte mig i bilen och körde 6 timmar för att kunna säga hejdå till min syster som åker och backpackar i några månader i Asien. Hon visste inte att jag skulle komma så chocken blev ett fint ögonblick med tårar och glädje. I vilket fall som så umgicks jag och Carro med hästarna i hagen i onsdags. Killarna leker extremt mycket så vi kände att vi ville fota dom lite i action. Självklart blev dom mer nyfikna på oss när vi kom så jag kände att jag vill leka lite med dom jag också. 

 

Ceasar och Pojken är väldigt nyfikna hästar som jag tidigare nämnt. Dom vill umgås med en varje gång man kommer in i hagen. Kvicken och Pirre vill mer kolla läget och sen går dom och gör ni egna grej. Pirre är väl lite mer kontaktvänlig än vad Kvirre är men Kvirre har sina stunder också. Ibland kommer han fram och vill ha lite kli i öronen och umgås vilket jag självklart uppskattar. 

 

Vi fick några riktigt fina bilder på killarna och jag måste säga att det var en fin stund i hagen. Jag blir lycklig när jag umgås med killarna sådär, det blir ett slags av band som är svårt att förklara om man inte upplever det. Hoppas att energin avspeglas i bilderna, enjoy!

 

 

 

Jag är en stenbock. Man väljer själv om man vill tro på sånt som har med stjärntecken att göra, jag tror nog mer än vad jag inte tror. 

 

 

När jag läser om hur stenbocken framställs så blir jag mer och mer förvånad för varje gång som jag läser. I mina yngre dagar såg jag ingen större liknelse mellan mig och mitt stjärntecken- idag ser jag det. 

 

 

 

 

 

 

Mycket av det som står där ovan stämmer in på mig som person. Jag hatar ytliga relationer och ser faktiskt ingen mening med att ha dom. Ska jag lära känna en människa så ska hon/han visa att den tänker stanna en längre period framöver, dvs, hela livet ut. De vännerna jag har idag planerar jag på att ha hela mitt liv, jag känner nästan aldrig ett stort behov av att lära känna nya människor,jag är bekväm med dom jag har idag. Att bygga relationer tar tid och jag har helt enkelt inte intresset för det, undantag: Om personen visar ett stort intresse och engagemang så skulle jag möjligtvis överväga att ge denne en chans. 

 

Jag fullkomligt älskar att vara ensam och låser då oftast in mig själv i mina egna tankar. Jag personligen arbetar bättre självständigt och hatar att vara beroende av andra. Jag har extremt svårt för när någon säger åt mig vad jag ska göra och blir då lätt irriterad, då jag vill göra allting på egenhand. 

 

Att vara lojal mot sina nära är väldigt viktigt för mig. Jag värdesätter mina närmaste något enormt högt och jag vill typ vara den som dom kan ringa om dom är as fulla och måste hem från krogen en fredagsnatt. Det spelar liksom ingen roll om jag ligger och sover och ska upp tidigt, behöver dom hjälp, då är jag där. 

 

Jag har väldigt lätt för att snappa upp på olika ämnen och gräva ner mig i dom. Många gånger är det saker som jag inte kan göra något åt vilket sätter min tankebana i ett läge där jag känner mig värdelös och skit dålig för att jag inte kan göra tillräckligt. Någonstans vill jag saker lite för mycket, det blir orimliga krav på sig själv vilket till slut kan leda till depression och meningslöshet. 

 

Kontrollbehovet är något jag upplever i många sammanhang- men inte alla. Ska jag åka bil, då vill jag köra. Ska jag flyga, då vill jag flyga planet. Ska jag åka tåg, då vill jag köra tåget. Ska jag rida, då vill jag ha kontrollen (viktigaste aspekten att försöka bryta). Ska jag utföra ett arbete, då vill jag utföra det helt själv. Förstår ni vad jag menar? Alla dessa saker blir såklart en väldigt jobbig grej då man inte alltid kan ha kontrollen, det är något jag ständigt jobbar på att försöka lägga av med. 

 

Jag brukade vara uttåtrikatad men med åren som stenbock så försvinner det SÅKLART mer och mer. Suck... Jag ser helt enkelt ingen mening med att försöka så jävla mycket i relationer exempelvis på en arbetsplats m.m, det betyder lite för mycket att ha fina och nära relationer att de ytliga känns meningslöst. Jag blir mer och mer inåtvänd som person vilket mellanåt kan verkas som tråkigt och lite för seriöst, men som tidigare nämnt, ger du mig tid så att jag kan känna att jag litar på dig så kommer du få se en passionerad och humoristisk människa. Sarkasm ligger mig också väldigt varmt om hjärtat, lite för varmt. 

 

Det ända som inte riktigt stämmer in är det här med pengar och ekonomi. Jag känner inget större behov av att ha en stor förmögenhet av pengar, men vem vet, det kanske kommer i framtiden. 

 

Helt enkelt så är jag en människa som behöver kunna känna tillit för personen. Jag ger inte iväg något om jag inte känner att denne "förtjänar" det. Jag är väldigt mån om andras känslor och lyssnar gärna, men när det kommer till mina egna så krävs det mycket för att jag ska kunna dela med mig av dom. Som sagt, jag vill aldrig visa mig sårbar eller svag, även fast jag personligen inte tycker att man varken är sårbar eller svag för att man väljer att prata om sina känslor, det är snarare än tillgång. 

 

Jag värnar väldigt mycket om människor även fast jag har svårt för att bygga nya relationer. Jag försöker verkligen aldrig att dömma någon eller liknande. Det värsta jag vet är när folk pratar om hur andra ser ut, på ett negativt sätt. När du är redo att se skönhet i all helhet så kommer du också att göra det. 

 

Ni märker även i texten att jag skriver väldigt stapligt när jag ska prata om vem jag är som person. Det är helt enkelt för att jag är väldigt privat som person och också därför jag inte är speciellt personlig på min blogg. 

 

 

 

Jag har faktiskt en rimlig förklaring till varför bloggandet inte är på sin bästa sida just nu, det är kort och gott för att jag håller på att ta in massa nya intryck. 

För tillfället håller jag på att lägga ihop fler pusselbitar än innan. Jag försöker att studera hästarna mycket i hagen men ibland blir allting bara en stor sörja.

 

Efter att Schatal somnade in så har jag tyvärr utvecklat en försvarmekansim i min hjärna som går ut på att jag kopplar bort det som blir för jobbigt för mig. Det innebär att jag skjuter undan allting och inte tänker på de sakerna som eventuellt blir jobbiga för mig. Som jag har förklarat i ett annat inlägg så har min hjärna kokat över för att jag inte riktigt är säker på hur jag ska komma vidare i min hästhantering. Jag har några grundprinciper men jag känner att jag måste bli bättre på att läsa av olika hästar vilket för mig är jobbigt, det betyder enormt mycket för mig att göra hästen rättvisa. 

 

Jag påminns gång på gång hur mycket det faktiskt finns att lära, min kunskap sviker mig ibland och det får mig att känna att jag måste börja om på ruta ett igen. Det viktigaste för mig är att den hästen jag umgås med ska vilja umgås med mig tillbaka. Som ni vet är inte Kvicken den hästen som söker sig till människor helt naturligt medans Pojken och Ceasar är nyfikna på allt som har med människor att göra. Eftersom att Kvicken är min häst så sårar det mig ibland att han inte vill vara med mig, men jag vet på samma gång att det inte är något personligt just mot mig utan, han är egentligen så mot alla. 

 

Mina lyckligaste stunder är när han kommer till mig frivilligt och vill umgås. Det ger mig en sådan otrolig lycka att bara få sätta på honom grimman i hagen och någonstans då vet jag att han faktiskt vill komma med mig. Han är inte den hästen som alltid låter sig närmas, men det börjar bli bättre igen. Vi har periodvis en helt fantastisk kommunikation men så kommer dom ynka dagarna när allting känns som bortblåst. Så fort jag närmar mig honom så går han iväg, så fort jag försöker sätta på grimman så går han iväg, så fort jag sträcker fram handen så går han iväg, det är dom dagarna som ibland sätter stopp i mitt huvud, vad ska jag göra? 

 

Det sista jag vill göra är att tvinga honom att umgås med mig. En relation mellan häst och människa ska bygga på en gemenskap där båda parterna får vara med att påverka och känna. Jag vet inte vad ni andra har för hästar men har ni en häst som ibland inte vill umgås så vet ni vad jag pratar om. Jag vet att jag inte är tillräckligt intressant för honom men jag börjar också fundera på vart min roll är i det hela. Kanske är det så att flocken i sig är extremt bra så¨att jag inte tillför något? Kanske behöver han inte mig just nu? Men jag vill ju ändå någonstans att han ska vilja umgås med mig för att det är kul och för att jag tillför något. 

 

Dom senaste dagarna har vi kunnat umgås iallfall, han har kommit fram frivilligt och låtit mig sätta på grimman och ta ut honom från hagen. Vi har umgåtts lite i stallet eller bara på "ridbanan" (som igår fick belysning yey) och jag försöker verkligen få honom att bli lite lekfull. Allting behöver inte alltid vara allvarligt, istället för att fokusera på att hästen ska gå dit du går osv, bara let loose. Spring som en galning, testa nya grejer, lägg upp en liten sockerbit och se om hästen tycker att det är kul eller något, va lite kreativ helt enkelt. 

 

Igår när vi umgicks fick jag ett samtal precis när vi skulle börja göra  någonting, jag släppte han lös och så gick jag själv runt och fokuserade på samtalet i stället. Var väl totalt bortkopplad från Kvicken i 15 min och under den tiden gick han och gjorde sin grej helt enkelt. Gick och betade lite, checkade läget i hörnen osv. Men så fort jag la på så kom han faktiskt till mig. När mitt fokus var på honom så blev hans fokus på mig. Han tycker inte om att bli borstad, jag tror/vet att han är en av dom hästarna som har väldigt svårt med att man rör vid honom. Jag fick borsta cirka 3 tag på ryggen på honom sedan vände han upp baken mot mig och markerade med bakhoven att det inte kändes okej. Det var en väldigt drastisk sak att göra men antagligen så missade jag hans signaler innan och var då inte beredd på att han skulle göra så. Hade jag däremot varit mer uppmärksam så hade jag kunnat förutspå att han inte var okej med det och slutat, men som sagt, jag är lite borta nuförtiden... Vilket jag iof inte rekommenderar att vara när man umgås med hästar. 

I vilket fall som så föste jag undan honom för att markera tillbaka att jag inte uppskattar det där och efter det kunde vi umgås precis som vanligt igen. 

 

Jag har iallfall kommit till en slutsats att hästar inte alltid umgås med varanda under den tiden dom är tillsammans. En går iväg och betar, en annan står och sover och en annan kanske står och dricker vatten. En sak som är klar dock är att hästar alltid vet vart dom har varandra, även fast dom inte står med varandra så har dom koll, det måste dom har för att kunna märka potentiella hot. Ibland tror jag att det krockar med vad vi människor gör, vi kräver oftast full fokus när vi är med hästar och kan bli lite lätt irriterade när dom väljer att hitta på något annat. Det är förståerligt med tanke på att vi lever inom en tidsram på 24/h och oftast har 50 olika saker uppbokade varje dag som vi ska göra, hästarna lever dock i nuet och det är dax att vi också börjar göra det med dom. 

 

Så med allt det här jag skriver så har jag ingen aning om vad min slutsats blir, ni får helt enkelt fria tyglar på hur ni vill ta denna texten. Jag kände bara att jag ville dela med mig lite utav vad som försiggår i mitt huvud och i nästa inlägg har jag förhoppningsvis mer bukt på mina tankar!

 

Ha en bra helg!

 

 

Medans vi höll på så var killarna med oss nästan hela tiden, väldigt nyfikna filurer! Vi har en liten kulle i hagen som jag klev upp på och såhär såg det ut då! 

Jag kan inte sticka under stolen med att man blir lite insnöad i just det man håller på med själv. Just därför är det extremt nyttigt när nya idéer börjar ploppa upp att inte skjuta undan dom men att ta väl hand om dom. 

Min hjärna har seriöst kokat över och jag har haft lite smått panik i huvudet vilket har gjort att jag egentligen bara vill sova bort det. Idag känns allting dock lite lättare då jag har börjat acceptera dom nya tankarna som pågår. 

Kvicken och de andra killarna är egentligen anledningen till varför tankarna sätts igång. Kvicken vill inte alltid umgås med mig och frågan är hur mycket tryck och press jag ska lägga på honom för att få han intresserad av mig? Jag vill aldrig gå över till den gränsen när han börjar umgås med mig för att slippa trycket som jag lägger på honom, å andra sidan måste jag göra någonting för att  han ska vilja fokusera på mig. Eller behöver jag inte det kanske? Kanske ska jag bara ha mer tålamod och acceptera när han inte vill umgås med mig och försöka lite senare istället? 

I vilket fall som så är hästar en livslång resa. Man kommer aldrig vara riktigt fullärd och jag man kommer aldrig bara kunna chilla och ta det lugnt och tro att man är klar. Våra bästa lärare är hästarna, värt att tänka på. 

Har regnat utav satan i några dagar den här veckan men i förrgår kom en av dom första fina höstdagarna! Vi har varit ute och gått lite med hästarna men även ridit! Skogarna är helt fantastiska här uppe, måste försöka fota lite mer hehe.  Vi har enormt fina ridvägar som sträcker sig flera kilometer, nu gäller det bara att hitta lite fler rundor också hehe! 

Alla hästarna mår bra och går nu i deras "vinterhage" där dom verkar trivas fint. Är helt magiskt att kunna kolla ut genom fönstren och se dom stå i hagen, något som alla borde få uppleva någon gång i deras liv som hästägare! 

Kvicken har varit pigg på att umgås också vilket är super kul! Han är ju inte riktigt som dom andra i flocken som alltid vill umgås, dvs, han är inte alltid intresserad av att vara med mig vilket är mindre kul. Men dom senaste två veckorna har han kommit fram och låtit mig sätta på grimman utan problem= positivt för våran relation. 

Carro och Gunilla har även suttit upp på den nya hästen "pojken" ett par gånger! Jag och Carro red ut en runda på dom utan att egentligen veta hur pojken är vid ridning. Han har gått som travhäst den största delen av sitt liv men vi har kommit i underfund med att han är inriden och rätt så cool ändå. Hans förra ägare som även ägde gården sa att han har blivit riden en del förut och att det har gått bra, men å andra sidan så vet man ju inte riktigt vad det betyder... 

Hela rudan gick bra tills vi kom ut på en lång raksträcka som leder hela vägen hem. Han blev stressad och började takta samt gick ner i ett dike för att benen inte riktigt var i synk. Han kickade bakut och blev irriterad/stressad för att Carro satt där uppe. Hon gjorde dock helt rätt och valde att hoppa av istället för att pressa honom eller göra honom ännu mer obekväm. Vi tror att det grundar sig i att han har sprungit på den där raksträckan när hans förra ägare tränade honom i trav. Med andra ord så finns det mycket kommunikation som behöver jobbas på för att kunna undvika att han stressar upp sig. 

Inatt är det månförmörkelse och blodmåne, glöm att inte att kolla, händer inte förrens 2033 igen! Hela processen börjar vid klockan 2 men sikten blir som bäst runt 4:11-05:25, håll utkik! 😍 

Varför? 

Just för att det är väldigt lätt att se hästen som ett redskap som ska prestera. "Idag skötte sig Kvicken exemplariskt på träningen, han arbetade på bra och utförde alla moment och gångarter perfekt". Det klingar fel i mitt huvud. "Skötte" sig är ett ord som många hästmänniskor använder sig av vilket går mig på nerverna. Att hästen skötte sig är menat med att säga "hästen gjorde det jag bad den om" vilka alla gånger för mig blir helt fel också. 

I och med att jag valt bort alla saker så som att träna och tävla så är alla dom termerna ur mitt huvud nu. Min häst är inte något annat än en häst och min bästavän. Han är min bästavän, men det betyder inte att jag är hans bästavän , vi kan förmänskliga termerna men hästen måste vi få låta vara en häst. 

Jag tycker faktiskt att det är jätte jobbigt att ha kvar vänner på Facebook som jag hängde med när jag tränade och tävlade uppe på Veda. Jag tycker att det är jobbigt att behöva läsa "idag vann vi tävlingen och hästen har aldrig gjort det så bra innan som nu. Är stolt över honom, bästa dagen i mitt liv". Det blir som en bekräftelse på att hästen är mer än bara en häst, den är ett tävlings reskap som egentligen bara är bäst när det går som bäst. Jag kanske har helt fel men det är så det känns. Som sagt, jag kommer aldrig tvivla på att folk älskar sina hästar men jag kan tvivla på varför man väljer att utsätta sin häst för många grejer om man älskar den så mycket. 

För mig var det skit jobbigt att sätta Kvicken på en transport i 11 timmar upp till Umeå. Jag vet att en häst inte mår bra av en sådan resa pga många olika anledningar men ändå så gjorde jag det, jag var egoistisk och jag skäms över det. Det är just därför som jag lär min läxa också, när vi kommer hem till Vallentuna igen (vet inte när det är) så är det sista gången som jag någonsin vill utsätta han för att behöva åka transport och byta miljö och hästkompisar. Jag mår verkligen fruktansvärt dåligt av att se han må dåligt. 

Om vi inte tränar eller tävlar, vad är det vi gör då? Rider ut i skogen någon gång ibland, kommunicerar mest skulle jag vilja säga. Jag kommunicerar med min häst, jag tränar inte honom utan jag tränar mer mig själv för att lära mig att förstå honom. Det är där skillnaden är, han försöker förstå mig medans jag tränar upp min förmåga till att bli förstådd för att inte sätta han i många konstiga situationer där han inte förstår mig.

 Egentligen förstår jag inte varför man känner ett behov av att träna och tävla sin häst, vad är det man vill ha egentligen? Bekräftelse är det ända jag kan tänka mig faktiskt. Kul kan man ju också ha men det är ju minst lika kul att bara få vara i närheten av sin häst varje dag och bara vara, eller är det bara jag som känner så? 

Min ena halva, den andra är på en plats som jag vet att jag kommer att träffa någon gång igen. 

Hästarna klev av transporten. Kvicken snubblade ut och han var inte sig själv. Kontakten mellan oss var lika med noll, jag hade lika bra kunnat vara osynlig Skärrad är nog det ända ordet som jag kan beskriva det med. Mitt hjärta bultade och hjärnan upprepade "vad fan har du gjort mot honom? Hur fan kunde du sätta honom på en transport i 11 timmar, titta på honom, han är ju helt skärrad". Psysikiskt tog det något så enorm på oss båda två. 

I 5 dagar så ville han inte umgås med mig. Närmade jag mig honom i hagen så gick han iväg, spelade ingen roll om jag bara tog ett steg närmare, han gick. Allt vi någonsin haft var som bortblåst ut i det tommaintet... Gjorde jag rätt val? Hur fan kan man utsätta sin häst för det här. 

Kommunikation. Uppmärksamhet. Vi måste kommunicera, han måste vara uppmärksam på mig. Vi behöver bara förstå varandra igen. Jag behöver pusha honom lite över gränsen för att ens få ut något av honom. Pang, nu stannade han, nu fick jag komma fram. Nu fick jag sätta på grimman och nu kunde vi gå in från hagen, efter 5 dagar.  

Allt är som vanligt igen. Han vill vara med mig, jag vill vara med honom mer än någonsin. Han möter mig i hagen och vänder örat mot mig så att jag kan klia honom, hans favoritställe. Jag får stryka honom över bogen och han till och med glider i grimman på eget initiativ. Han vill umgås igen och jag är gladare än någonsin. 

Fyra hästar? Vaddå fyra hästar? Ihopsläppet skedde på en måndag. Pojken ska bli ny i flocken då hans kompis åkte till Malta (fråga mig inte ens vad jag tycker om det). Pojken är 9 år, kallblodstravare och en stressad själ. I sex timmar vandrade han runt i hagen och var orolig. Vart är min kompis? Det vart inte så mycket kontakt för varken mig eller hästarna, han såg oss inte. Ska vi jämföra honom med ordet panik? Ja, jag tycker det. 

Under natten fick våra fyrbenta vänner stå inne i boxarna. På morgonen fick dom gå ut igen. Halv 11 stod jag utanför dörren. Min skapare, samma häst? På bara några timmar var den stressade själen en lugn själ. 

Killarna är nu 4. Pojken är fortfarande misstänksam på killarna ibland men dom kommunicerar mer varandra och pojken är nog delvis aktiverad pga just det. Han bär på ett dåligt självförtroende , om det nu låter vettigt, jag vet inte, är det ända sättet jag kan beskriva det på. Han måste få visa allt han känner och bygga upp sig själv via Pirre,Kvirre och Cesar, kan vi människor hjälpa till så ska vi göra vårat bästa. 

Jag är lycklig. Inte alla timmar om dygnet men dom flesta. Jag är lycklig för att Kvicken är lycklig nu. Jag mådde dåligt, men nu mår jag bra. 

Måla, måla, måla. Fixa, fixa, fixa. En gård kräver underhåll, kanske ännu mera om det är några 70+ som har ägt gården i 12 år. Jag har lärt mig mycket på bara 3 veckor och 4 dagar. Gjuta en gödselstack med norrlänningen Ingvar har varit en av dom. Bygga en hage har varit en av dom. Sätta i dörrhandtag och lära mig vad olika skruvar heter är också något lärorikt, även fast det inte verkar så. Oavsätt vad så har jag lärt mig en hel del.

Jocko kom i fredags och åkte hem idag. Har saknat min vapenbroder. Carro har varit borta i snart 3 veckor och kommer hem hit till Umeå nu på fredag igen. Jag åker tillbaka till Vallentuna på lördag med mamma och Janne som kommer hit nu på torsdag. Jag ska fira en kompis som fyller 20, ser fram emot det. Kvicken är trygg här med hästarna och Gunilla och Carro under tiden, är inte alls orolig. 

Måste komma till ro också, lär ju ske snart. 

MEN HÖRRNI, det var något av det mest fantastiska jag har varit med om... När havet öppnade upp sig framför oss och solen låg och gittrade i vattnet så var det helt otroligt. Hästarna plaskade i och NJÖT, likaså jag, Carro och Gunilla. Magi. 

Vackert va? 

När du är redo att se så kommer du att se. När ditt sinne är lugnt och stilla så kommer du att vara mottaglig. När det är genuint i hjärtat så kommer allting att falla på plats. 

 

Jag vill inte göra något djur illa. Min största rädsla är att göra ett djur illa. Det värsta jag skulle kunna göra är att göra ett djur illa. Mitt hjärta och sinne blir mer och mer genuint för varje dag. I närheten av en häst hittar jag ett personligt band, inte alla gånger men många gånger. Stilla, flytande, kontakt, kärlek, förstående, empati,frihet, fantastiska ord som betyder så mycket. För att ha förståelse för dom så måste du ha upplevt dom. Mitt ända hjälpmedel är att känna olika känslor i en hästs närhet för att sedan kunna bevara dom på ett säkert ställe i min själ. 

 

Jag älskar hästar. 

I helgen var jag och kampade borta i Nyköping med några vänner och kom hem igår. Trött som fan och stressad som fan är ord som går att beskriva mig med för tillfället. 

Jag har haft en sak jag har velat berätta sedan i början av Juni men det har varit oklart på den fronten så jag har valt att vänta med det. Det är en stooor förändring som kommer att ske och jag berättar allt om det här nedan. 

UMEÅ. Jag flyttar till Umeå. Men vänta lite nu, hold up, vaddå Umeå? Yes, jag, min kompis Carro och carros mamma flyttar upp till Umeå helt enkelt. Vi tar med oss Pirre, Kvicken och Cesar och flyttar till en hästgård en bit utanför Umeå. Hur det här ens kom på tanken var för att Carros mamma köpte en hästgård där nu i Juni. Jag förbjöd Carro att stanna där i mer än 2 månader för att hon redan varit borta i 6 målandet på äventyr. Sarkastiskt slängde hon ut sig att jag kunde följa med och jag sa ja direkt. Vi garvade åt hela grejen först, det var egentligen mest på skoj men vi pratade med Carros mamma som tyckte att det hela lät som en jätte bra idè. Från att ha varit ett skämt blev det helt plötsligt lite verklighet i det hela. 

Sjukt nog så åker hästarna upp dit redan nu på torsdag 6 Augusti. Jag fick veta det idag och SJÄLVKLART är jag extremt stressad då jag trodde att vi skulle flytta i slutet av Augusti/början av September. Det finns dock ingen tid att förlora så jag kände direkt när Gunilla (carros mamma) ringde mig idag och sa att om vi vill så kan dom åka upp redan nu. 

Jag har själv inte varit på gården än och för att vara ärlig så har jag aldrig varit i Umeå heller. Det jag tror att jag kommer trivas med är att vi bor på en gård i ett litet samhälle på cirka 4000 invånare. Vi har 2,5 mil in till Umeå med bil så även det är nära. Jag trivs ju ute på landet och där det är lite folk så för mig blir det nog rätt bra. Carro bor dock inne i stan (Stockholm) just nu så för henne blir det nog en liten omställning hehe! 

Vi kommer att ha med oss deras hund Disa och våra tre hästar samt att (om jag har förstått det rätt) gubben som ägde gården innan kommer att lämna sin kallboldstravare där också. 

Det som känns mest sjukt är att jag faktiskt kommer att ta med mig Kvicken. Å andra sidan hade jag iof aldrig åkt om han inte följde med. Det ända sättet för mig att "uppleva" saker är om han finns vid min sida. Jag skulle aldrig få för mig att åka på en backpack resa i 3 månader eller flytta till ett ställe där han inte skulle kunna följa med mig. Visst blir man begränsad men det är just därför det här är så jävla häftigt. Jag kommer att flytta till ett helt annat ställe där jag aldrig har varit, dvs, göra något jag aldrig har gjort förut + att jag får göra den resan med Kvicken, det är helt sjukt. Självklart är allting lite läskigt men jag har verkligen ingenting här hemma i Vallentuna just nu som håller mig bunden här. Jag mår inte bra psykiskt och har fastnat i någon ond cirkel som  jag inte kan ta mig ur. Ett miljöombyte är nog precis det jag behöver nu, och det är precis det jag ska få. 

Hästarna kommer att åka Hästbuss upp till Umeå nu på torsdag och alla åker tillsammans. Tror resan blir på 7 timmar eller något vilket är nervöst, tror aldrig Kvicken har åkt så långt innan... Jag hade kunnat skicka upp Kvicken senare till Umeå också. Då hade han dock fått åka själv och det vill jag inte utsätta han för just nu när vi precis har gjort ett miljöombyte för honom, bättre att han får åka med två av sina kompisar då istället. 

Än så länge har jag inte mycket mer att gå på eller berätta. När jag är på plats där uppe så lovar jag er att fota och lägga upp bilder så att ni får se hur allt ser ut. Jag kommer antagligen uppdatera här också nu på torsdag. Ha de bra så länge! 

Det är något väldigt intressant med att se en flock hästar röra sig tillsammans. 

Jag och Kvicken har fått ett starkt band på bara 1v och 5 dagar. Istället för att ställa upp han i stallet så har jag släppt han på ridbanan och borstat och fixat med han där istället. I friheten (utan att vara fastspänd) så känner jag att det blir en finare kommunikation. Vill han inte vara med mig så kan han bara gå ifrån mig så blir det lätt för mig att kunna läsa av hans kroppspråk och tänka över vad jag gjorde som fick han att gå sin väg. 

Sjävklart behöver vi inte vara med varandra under hela vistelsen tillsammans, men att vara med varandra större delen av den är en önskan. 

Steg 1 är att vi ska ha fokus på varandra. Jag måste fånga hans uppmärksamhet, utan uppmärksamheten så finns det tyvärr inte så mycket att gå på... Det är inte det att han måste komma och vilja vara med mig direkt, men märker jag att han successivt går ifrån mig så pushar jag honom att gå ännu längre ifrån mig. Att få hästen att röra sig är ett stort steg till att kommunicera med varandra om hästen inte väljer att vara med dig från första början. 

Att kunna blockera och få hästen att ändra riktning är också ett +. Kollar jag på hästarna i flocken så är dom väldigt bra på att blockera varandras vägar. Varför jag gör allt detta är för att målet till slut är att han ska vilja stanna upp och vända sig in till mig. I alla rörelser jag gör och själva tanken bakom dom är att kunna röra mig så nära som möjligt till vad en häst gör. 

Det här är faktiskt något som ALLTID funkar när jag umgås med Kvicken och allt mer eftersom så minskar minuterna tills steget att vi umgås. Det gäller också att inte pressa hästen för hårt, vill den inte vara med dig så behöver du inte vara på den heeeela tiden, många gånger måste man ge hästen tid också, man måste stanna upp och backa några steg i många fall. Det är något man lär sig allt mer efter att man kan hästens språk. 

Han kommer till mig i hagen för det mesta, tecken 1 på att han faktiskt vill vara i min närhet. När jag trär på han grimman så är det inget motstånd eller att han vill gå iväg, han glider i den själv. När vi går mot stallet så följer han med. Det är en stor förändring. 

Idag när jag släppte ut han i hagen efter att vi gått in i stallet en liten stund (jag tvättade hans ögon och borstade m.m) så stod flocken en liten bit från oss, cirka 500 m kanske. Jag släppte honom och började röra mig mot flocken. Han gick bredvid mig hela vägen utan en ända tendens till att vilja hugga efter mig eller göra utfall. Förut var man tvungen att alltid ha ett extra öga på honom för det var liksom inte 100% säkert att han inte skulle göra något, men nu, inga problem. En casual promenad i hagen, känslan var fantastisk. 

Sen hämtade vi upp Midnight på vägen (Kvickis bästa kompis i hagen) och rörde oss alla tre till flocken. Vips så stod hela flocken tillsammans igen och betade i lugn och ro med mig i mitten av dom. Flocken är förövrigt en väldigt trevlig flock, harmonisk och stabil. 

I en vecka nu har jag konstant glömt bort vad jag har gjort. Jag vet knappt vad jag gjorde igår och glömmer saker som jag och mina vänner har pratat om. Jag måste anstränga mig för att veta vad jag har gjort i en vecka nu. 

Jag erkänner, jag har skrattat, jag har varit glad, men det är en fasad som puttar undan alla andra känslor. Jag har inte ens tillåtit mig själv att tänka hans namn. Det är konstigt hur man bara kan stänga av. 

Jag har umgåtts mycket med Kvicken. Bara på en vecka så har vårat band stärkts något enormt. Han är den ända jag har kvar känns det som. Jag håller mig fast i honom och jag har aldrig någonsin uppskattat hans närvaro så mycket som jag har gjort nu. Han är min andra halva precis så som Schatal är den andra halvan. Det känns konstigt att den andra halvan inte finns med mig längre men jag har inte vågar lägga någon större vikt på att känna något. 

Häromdagen (i och med att jag glömmer saker hela tiden så kommer jag inte ihåg vilken dag) så körde jag på ett rådjur också. Jag, Carro och Bella va i stallet till halv 12 på natten när jag och Bella bestämde oss för att åka hem. Jag körde först i min bil och Bella efter i sin bil. Det är cirka 10-15 min hem och mestadels landsväg. Dimman låg över ängarna och helt plötsligt ser jag rådjuret ta ett steg ut på asfalten, jag visste direkt att det var kört. Jag tittar rådjuret rakt in i ögonen och trycker ner foten på bromsen, sen hör jag en smäll. Rådjuret sprang in i sidan på min bil och jag satt i chock. Bella fick vara den ansvariga då jag brast ut i gråt och fick en lätt touch av panik. Bella hade kört på rådjuret efter mig och det dog ögonblickligen. 

Dom som känner mig vet att en av mina största rädslor är att köra på ett djur i trafiken, det var precis det jag gjorde inte ens en vecka efter att Schatal togs bort. Fruktansvärt jobbigt och det tär något Förjävligt på psyket. 

Jag vet att jag kommer att klara mig. Det är inte direkt så att jag har något annat val. Döden är ingen ny upplevelse för mig så på ett sätt var jag beredd på alla känslor som skulle komma. I och med att jag vet hur smärtan tränger dig in i min kropp så kunde jag bara stänga av allt, det är skönare så. Jag vet inte om jag någonsin kommer att trycka på på knappen och ta itu med dom riktiga känslorna. Jag tror att det här fungerar, jag tror att jag en dag kommer att dö lite inombords.