lissegotze

Vem är du när du är helt ensam i ditt rum? Vem är du när du umgås med din familj och vänner? Vem är du när du är precis den du vill och ska vara? Trivs du då? Är du nöjd med dig själv? 

 

Oftast så är det just så, att vi är den vi är när vi umgås med folk som vi känner oss trygga med och litar på eller när vi bara umgås med oss själva. Helt ärligt så trivs jag med vem jag är då, jag skulle faktiskt inte vilja vara någon annan. Men i andra sammanhang där jag känner mig lite mer obvekväm och utanför min trygghetszon så finner jag det svårare ibland. Ett problem jag aldrig haft innan tills för kanske 1 år sedan. 

 

Jag är väldigt självkritisk och reflekterar mycket över mitt egna beteende och analyserar det. Det är bra att vara självkritisk, till en viss mängd, sen måste man sluta. Jag finner mig själv ibland stå och säga saker som jag vet att folk vill höra, fastän att det kanske inte alls är så jag verkligen känner och tycker. Jag skulle aldrig säga något elakt eller medvetet trycka ner en person och jag är väldigt mån om att "inte säga fel saker" vilket ibland gör mig väldigt frustrerad. För, det som är rätt för mig kanske inte alltid är rätt för dig och viseversa. Jag kan bli arg på mig själv ibland för såna saker. 

Verkligt exempel: Någon säger till mig att denne tycker att den där hästen börjar att se lite överviktig ut. Jag svarar: Ja jo, det kanske du har rätt i. Men i själva verket så tycker jag helt ärligt att hästen ser underviktig ut. Slutsats: Varför säger jag inte bara min ärliga åsikt från första början istället för att stå och hålla med om något som jag egentligen inte håller med om? 

De som känner mig vet att jag ALLTID har sagt vad jag känner inombords, fram tills nu och det gör mig frustrerad. 

 

Hela mitt liv har jag fått höra "du måste välja dina strider", men tänk om de flesta striderna är viktiga för mig? Tänk om jag tycker att det är värt att stå upp för hur jag känner och tycker? Jag orkar inte förlora mig själv något mer, i slutändan så är jag allt jag har. 

 

Jag har kämpat i hela mitt liv med att få gå till rektorn i skolan och kommit i konflikter med lärare. Jag har haft konflikter med kompisars föräldrar och mina egna. Jag har bråkat mycket med mina vänner ( i yngre ålder). Jag har haft konfikter med släkt men även med främlingar. Det finns ett mönster som går att följa under hela min uppväxt. Självklart så är det inte kul, det tar mycket energi ifrån en, men jag måste nästan säga att det tar ännu mer energi ifrån en genom att inte vara sann mot sig själv. Vissa saker är viktiga för mig och en av dom är att säga ifrån eller helt enkelt bara lägga fram min personliga åsikt om jag inte håller med. Det behöver verkligen inte vara att man går på hårt och med en hård attityd, utan det finns många sätt att säga saker på och jag försöker alltid att välja det mogna och trevliga sättet, jag upplever att man kommer längst på det. 

 

Sen är det ju också så att jag är äldre nu. Allting är inte lika viktigt som det var förut. Man är ju bättre på att avgöra om det verkligen är värt att ta upp vissa saker eller ens lägga energi på det om man ändå inte bryr sig om det så mycket. Men vissa andra saker som är viktiga för mig vill jag fortfarande stå upp för. 

 

Jag har ett jobb där jag umgås med hästar. Jag ska ta hand om andras hästar. Jag ska ta hand om andras hästar i ett dressyrstall/traditionelltstall. Jag är natural horsemanship men jag jobbar för några som är min raka motsats. Det kanske inte är så konstigt att jag mår psykiskt dåligt emellanåt? Jag jobbar för några som jag egentligen inte stödjer till ens 1% i deras hästhantering. Hästarna är något av det viktigaste jag har här i livet, dom betyder väldigt mycket för mig och jag vet hur JAG vill umgås med dom. Kan ni förstå att ni jobbar för några andra som säger hur du ska göra när du egentligen vet att det är precis det du inte vill göra? Man kan ju fråga sig hur jag orkar. Jag gör det för Kvicken, jag gör det för att jag vet att jag får åka till honom efter jobbet och se hur bra vi faktiskt har det. 

 

Viktigaste lärodomen idag: Bara för att du jobbar för några så betyder inte det att du inte får ha dina egna personliga åsikter och lägga fram dom. Du är fortfarande din egna person som har alla rätt till att få tycka till och säga hur du känner. Sen kan du aldrig bestämma hur någon annan ska göra eller tvinga någon till något, men du får fortfarande föra dina egna talan. Bara för att du jobbar för några så betyder inte det att alla din rättigheter försvinner eller att du måste sätta dig tillbaka och hålla käften. Du har alla rättigheter i hela världen att vara den du är och det är precis den personen som du ska vara. 

 

 

 

 

 

 

Till att börja med, all fakta/info jag skriver här nedan har jag fått från den här länken: 

http://www.hippson.se/artikelarkivet/hasthantering/tacke-eller-inte-tacke-det-ar.htm

 Artikeln börjar med att "alla klippta hästar behöver ett täcke på sig". Det är för att man tar bort pälsen som sätter skyddet för hästens förmåga att klara av lägre temperaturer. Men lite mer allmänt så spelar en rad faktorer in. Pälssättning, ras, ålder, går hästen i flock, vindskydd m.m. Det avgörande är dock hur mycket grovfoder din häst får vid förändrat klimat. Grovfoder= Hö, hösilage, ensilage= värme vid lägre temperaturer= mindre behov av täcke. 

Dom gör till och med en jämförelse i artikeln som lyder: " om hästen inte är klippt och utför ett medelhårt arbete (motsvarar ungefär upp till medelsvår nivå) behöver den normalt inte täcke på vintern. Goddamn, jag som trodde att alla hästar som tävlas och tränas behöver minst dubbla täcken på sig 😱 Dom menar också att en häst som tränas på detta vis kan behöva ett täcke på sig om det börjar bli runt -10 ute, men att det är bättre att öka grovfoder intaget istället. 

"En hobbyhäst som endast tränas lätt, och därför inte är klippt, behöver inget täcke i stallet under vintern. Men den kan behöva ett täcke i hagen om man istället inte väljer att öka högivan lite". 

I artikeln så menar dom på att en häst som är i tävlingskondition och klippt oftast behöver ersätta sin förlorade päls med ett täcke. "Men med ett termotäcke klarar den då ner till -15 innan den behöver ett extra täcke eller extra Hö. Att lägga på dubbla täcken är alltså oftast helt onödigt." 

Det här tycker jag är väldigt viktigt att tänka igenom. Alltså ÄVEN fast hästen är klippt så behöver den inte DUBBLA TÄCKEN, ETT termotäcke räcker. Vad är det vi ser oftast? Hästar med typ 2-3 st täcken på sig ute, även när det är runt 0 gradigt. Det är helt sjukt. 

Hästen klarar av kyla bättre än regn och blåst. Är det regnigt och blåsigt ute så kan det med andra ord vara bra att lägga på ett regntäcke. När det blåser runt tio meter i sekunden så skulle vi behöva öka hästens foderintag med 10 kilo per dag, vilket säger sig självt, inte riktigt möjligt, för att hästen ej ska frysa. Kan passa på att en normal vindstyrka här i stockholmslän ligger runt 3-5 meter i sekunden, tio meter är därför väldigt mycket blåst också. 

Dom menar att ett tunt täcke egentligen är det som behövs, inget tjockt. Har man vindskydd till hästen så kan det hjälpa som ett täcke för hästen också. 

-Att lägga på hästen ett extra täcke ger bara 10 % mer isolering. 

- Det är dessutom tungt för hästen och kan skapa ryggproblem. 

- För varm täckning kan också öka fuktigheten under täcket och ge svamp. 

- Tänk på att vädra hästens päls varje dag om du har täcke på dygnet runt. 

Det är någon jag brukar få upp på min Instagram (varför vet jag inte) och jag blir lika förtvivlad varje gång. Men den här bilden är ju nästan droppen. 

För det första så har jag extremt svårt att tro att hästen är korrekt riden när den går såhär. Eller rättare sagt, känner mig ganska säker på den saken. Det är ju en extremt spändhet i kroppen om man frågar mig och inget "avslappnat", minns jag rätt så vill man ha en avslappnad häst i dressyren? 

Nackpositionen ska vi inte ens prata om. För mig är det fruktansvärt att se då jag tror på harmoni och en fin mjuk ridning och en naturlig position för hästen. Kan hästen ens andas när den går sådär? Tror fan jag har sätt forskning på just den där positionen och hur det är skadligt för hästen. Eller var det en rollkur video jag kollade på då? Aja, det är inte långt ifrån rollkur i vilket fall som. 

Jag hatar egentligen att göra såna här inlägg men ibland för jag tammefan nog. Ni behöver inte hålla med mig i det jag skriver men det jag skriver är det jag personligen ser. Jag tror dels att jag blir såpass frustrerad som jag faktiskt blir för att "det är såhär det ska se ut" om du frågar marijoteten av hästsverige. Jag blir ledsen, genuint ledsen och förtvivlad.  

 

En lördag som jag i mitt huvud redan hade planerat ut. Jag skulle få sova hur länge jag ville och sedan åka till stallet för att ta en uteritt på Kvicken. Min dag skulle bestå av lugn och tid och massa kärlek till den häst som jag avgudar. Den här veckan så hade jag nämligen halkat efter lite när det kommer till att ge tid till honom. 

 

Men jag vaknade och allting kändes bara fel. Ont i kropp och huvud, irritation över hela kroppen och tunga ögon. Det var som om att jag aldrig fått de där 8 timmars sömn som jag faktiskt fick. Min dag var så välplanerad men jag insåg ganska fort att ingenting skulle bli som jag hade planerat för mig. 

 

Vid halv 12 tiden försöker jag att somna igen. Det går inte. Jag känner hur irritation och en lätt panik börjar att byggas upp i kroppen. Jag börjar att tänka på scenarion som har hänt de senaste månaderna. Hur folk där jag jobbar klappar till sina hästar med en lätthet när dom är missnöjda med deras beteende. Tänk om folk gör likadant i mitt stall på Kvicken när jag inte är där? Han är väldigt speciell och det är inte alla som förstår honom. En oro skapas och hjärnan börjar ta över. Nu är jag irriterad, har en lätt panik och känner en enormt stor oro. Tröttheten tar över och det kliar över hela min kropp. Hela min välplanerad dag är helt plötsligt förstörd. 

 

 

När det blir såhär så är det väldigt viktigt för mig att inte stressa. Jag har redan en hjärna som går på högvarv hela tiden så den är ganska bra på att skapa ångest av sig självt. Det behöver verkligen inte vara stora grejer heller, idag är det en sådan liten sak som att jag vaknade på helt fel sida och fick ångest över att jag inte mådde 100. När är jag inte mår 100% på en helg så är det som om att jag inte tar tillvara på dagen heller, bara det i sig kan skapa ångest. 

 

Men det är okej. Det gör ingenting om Kvicken får gå i hagen idag med sin kompisar, med korten på bordet, så är det inte ens solklart att han faktiskt hade velat umgås med mig idag heller. Bara nu när jag sitter och skriver det här så börjar allting dämpas ner. Jag börjar känna hur det börjar lätta i tankarna och alla måsten försvinner. Redan nu av att säga till mig själv att det faktiskt är okej, det gör ingenting, gör att jag kan slappna av lite till.

 

Det viktigaste är att släppa på alla måsten för just den dagen då. Om du inte har möjligheten att bara skita i hela livet så försök att kapa bort en del av allting som du har planerat iallfall. Vi människor är väldigt bra på att planera vilket skapar problem i vissa fall. Lev i nuet och njut. Harmoni.

 

 

Ständigt så lever jag som i ett fängelse i mitt huvud. Jag vet på ett ungefär hur jag vill leva mitt liv men det är så fruktansvärt svårt i den miljön som jag lever i vissa gånger. Både i jobbsammanhang och det "riktiga livet" upplever jag detta, mestadels i jobbsammanhang dock. Jag vill bara få vara den jag är men jag finner det svårt ibland. 

 

Jag är en person som har väldigt kort stubin när saker och ting stör mig.Hästarna hjälper mig verkligen att kunna hantera mitt humör många gånger. Med hästar så är jag tvungen att ta det lugnt och alltid behålla mitt tänk på en balanserad nivå. Jag kan liksom inte bara flippa ur och bli förbannad, då har jag förstört allting jag har kämpat för att ändra hos mig själv i mitt hästtänk. 

 

Jag tror inte riktigt ni förstår hur mycket jag måste stänga av min hjärna på mitt jobb. Jag är väldigt olik dom som äger stallet. Även fast jag tycker att dom är jätte härliga människor så är det inga människor jag egentligen vill vara omringad av när det kommer till hästar. Dom påminner mig om varför jag förbannar hela hästindustrin, hemskt va? Jag jobbar för några som symboliserar allt jag har lagt bakom mig när det kommer till mitt förflutna i hästvärlden, nu är det som om att jag är 15 år igen och tillbaka på ruta 1. Det tär på mig, vissa veckor är bättre än andra dock. 

 

När jag lever i all stress så påminns jag aldrig om varför eller hur jag ens klarar av det. Men när jag tar helg och hinner sätta mig ner i mitt rum och reflektera så påminns jag, då är det fruktansvärt svårt. Jag blir nästan förbannad på mig själv, men sen tänker jag på det bästa jag har här i livet, Kvicken. Det är han som får mig att kämpa vidare. 

 

Jag brister snart. Jag har fördelen med att oftast vara själv på min arbetsplats vilket innebär att jag kan gå utanför de ramarna som finns. Men när jag inte är själv så blir jag gång på gång förnedrad. Dom tror helt enkelt att jag inte kan ett skit och att jag måste läxas upp om hur man gör. Så snart brister jag, snart kommer jag inte att kunna hålla käften längre, vi får se hur det går. 

 

Någon dag så vill jag bri frisläppt, när får jag själv få ta och bestämma. 

 

Han kom till stallet för cirka 1,5 månad sedan och han är stor, runt 182cm hög. 

I början gick det väldigt bra att leda han ut och in från hagen men nu på senare så är det allt annat än lätt. I och med att han är så stor så är det lite obehagligt att ha han stegrandes på sidan av sig när man leder honom. Han kastar sig och ställer sig rätt upp gång på gång och är nästintill okontaktbar. Just det kan vara extremt farligt då han kan träffa mig med sina hovar. 

Jag har aldrig riktigt behövt leda en sådan häst och ännu mindre än häst som totalt blockar en mentalt. Jag upplever att dom hästarna som jag har varit i kontakt med förr eller senare lägger sitt fokus på en. 

Som den analytikern jag är så har det varit en konstant "utredning" i mitt huvud. Varför gör han som han gör? Hur kan jag göra för att förhindra detta beteende? Hur får jag honom att lägga fokus på mig? 

Till att börja med så har jag kommit fram till att han inte vet vad mitt/hans space är för något. Han kan lätt flyga mitt framför mig och nästan blocka mig med hela sin bog. När detta sker så hamnar han alltså med sin sida framför mig och försöker jag då få honom att flytta sig undan mig så ställer han sig på bakbenen. Hovarna är i detta läge mitt framför mitt ansikte då. Försöker jag däremot bara att gå rakt fram så riskerar jag att få hans hovar i mitt bakhuvud då han ställer sig upp när jag kommer framför honom. 

Det jag har kommit fram till är att han är understimulerad. Han skulle egentligen behöva gå ute mycket längre och gärna med en hagkompis/hagkompisar. Han är psykiskt understimulerad vilket blir problematiskt vid hanteringen av honom. Många skulle se honom sin oduglig och dum men jag ser en häst sin behöver psykisk stimulans. 

Hans ägare och ägarna till stallet har börjat använda kedja på honom. Jag tycker dock inte om kedjor och hans ägare vet det. Hon ber mig att göra precis det jag känner för och skulle aldrig tvinga på mig att använda kedjan på honom. Det uppskattar jag väldigt mycket och jag har inte använt mig av kedjan och det kommer jag inte att göra heller. Jag vill inte skapa respekt utav smärta och rädsla. 

Jag började med att byta grimskaft. Ett längre grimskaft skapar ett längre avstånd mellan oss två vilket är precis det jag vill. Men jag kom också fram till att jag ändå inte når fram till honom när jag viftar med repet. Fan ska jag göra nu tänkte jag. 

Positiv förstärkning. Godis. Ni som känner mig vet att jag väldigt sällan använder mig av godis. Den enkla anledningen är för att jag inte vill vara beroende av godis när jag umgås med hästar. Jag vill att hästen ska vilja vara med mig ändå. 

Jag gjorde dock ett undantag och testade det vid ett intag när han höll på att flippa ur och ställde sig gång på gång alldeles för nära mig. 

Godiset gjorde att han fick fokus på mig och vi kunde gå in till stallet utan problem efter det. 

Idag funkade dock inte godiset vid uttaget och jag kände att jag måste göra något mer än att bara "ge godis". Faktumet är att godiset inte kommer få honom att förstå att vi måste respektera varandras space. 

Ett spö tänkte jag. Fan, ja använder mig ju nästan alltid av spön annars som min förlängda arm så varför inte testa nu. Jag upplever att jag når fram mycket längre då. Jag använder mig ALDRIG av spöet för att någonsin slå till en häst, det finns inte i min värld. 

Nu när dom går i gräshagarna så är det som en lång gång på cirka 30 m raksträcka när man går. Det är oftast där han brukar ställa sig upp/bocka. Det är en begränsad yta vilket gör det hela svårare att komma undan honom när han börjar ställa sig upp. 

Jag lovar att uppdatera hur det går framöver med detta också, mycket spännande. 

Min data är inne på lagning nu och förhoppningsvis kommer jag att börja göra lite mer flitiga inlägg då. Jag har mycket som jag vill gå igenom. 

Känner mig lite halv lost i min hästhantering förtillfället och det är en av sakerna som jag vill skriva ner här. Har mycket att göra med stress och lite tid samt mitt nya jobb som innefattar hästar, allt går ihop. 

Får nöja mig med att Kvicken trivs svinbra med sina kompisar i hagen och att vi ger oss ut på lite ridturer såhär i kylan.

Ibland så vill jag verkligen bara lägga mig ner och sova 3 dagar i streck för att hjärnan snart kokar över. Det jobbiga är att jag inte kommer någonstans i tänkandet heller, blir fruktansvärt frustrerad över det. 

Idag fick iallfall Kvicken välja ridtur och det blev en liten kortis rung i krogarna och jag mera "åkte med" och lät han få välja helt på egenhand. Testa det någon gång, låt hästen få välja ridtur, är mycket spännande. 

Kvicken trivs som fan i stallet också, jag med. Det är underbart! 

I och med att jag alltid har haft Kvicken i ett "eget" litet stall hos min kusin så har det varit en stor fördel. Jag har själv kunnat bestämma hur länge han ska vara ute och när han ska in osv. Det jag inte har kunnat bestämma är hur stor flock han ska ha då jag hade två hästar (Shatte<3) under en period på två år. Men matintag och utevistelse som är två av hästarnas viktigaste faktorer har jag själv kunnat bestämma över vilket har varit guldvärt. 

Sen när vi bodde uppe i Umeå nu under perioden augusti-oktober så hade jag också väldigt tur, eller tur och tur, jag visste att Carro och hennes mamma var bra hästmänniskor redan innan jag åkte upp. Där bestämde vi samma sak också, utevistelse, matintag och så hade vi en flock på 4 hästar vilket är det absolut optimala tycker jag (det får gärna vara fler hästar). Vi höll dom ute väldigt mycket och fodrade runt 4 gånger per dag, dock hade dom alltid lite att småplocka på ända tills jag åkte i början av november igen. 

Jag bestämde mig för att åka hem igen och då började ett nytt kapitel. Vart ska jag stalla upp Kvicken? För mig var 3 faktorer avgörande för att jag skulle flytta hem honom igen. Stora hagar, mycket utvistelse, en flock, litet stall samt bra med matintag. Ett + var bara att han gärna stod i Vallentuna också. Turen har man ju att Vallentuna är en väldigt hästtät kommun. 

När jag började leta efter stallplatser så insåg jag hur jävla svårt det var. Mina krav var för mig minimala, eller rättaresagt en självklarhet. Men ju mer jag sökte desto mer insåg jag att det inte är lika självklart för alla. Jag började få lite smått panik inombords men jag åkte och kollade på ett stall som jag tyckte lät bra. Visserligen låg stallet långt ut på vischan i Vallentuna men det stod i annonsen att hästarna gick i flock och att det var mycket utvistelse och stora hagar. Till min besvikelse så var hagarna helt värdelösa, tyvärr. Med andra ord så gick min dröm i bitar om att jag faktiskt hade hittat det rätta stallet. Besviken som jag var så åkte jag och mamma hem igen. 

Vi satt vid matbordet och jag skulle dagen efter åka upp till Umeå igen. Varav att jag och mamma kikar på en annons som jag tidigare hade sätt. Den lät inte jätte intressant då dom först och främst sökte en liten ponny men mamma sa att "nu ringer vi på den annonsen och ser vad som sägs". Under den perioden så hade jag även tappat min röst så hon fick ringa och prata. 

Eftersom att stallet ligger väldigt centralt i Vallentuna (cirka 5 min med bil ifrån mig) så valde vi att åka dit samma kväll. Det sjuka är att det stallet som ligger där är knappt så att man ser det från vägen även fast jag har åkt förbi där i hela mitt liv. Det är till och med samma ridvägar man rider på som jag och Kvicken har växt upp med. 

Så fort jag träffade Björn som äger stallet så fick jag en fruktansvärt bra känsla. Han visade oss in i det lilla mysiga stallet som han själv byggt och jag föll pladask. Ett stall på 5 st boxar och en stor sommarhage och vinterhage. Självklart finns det större hagar att leta efter men dom uppfyllde mina krav. Dom har även fri tillgång till grovfoder på dagarna.  Han började snacka om att dom självklart går i flock hela bunten och att dom går ute från 8-6 på dagarna. I mitt huvud så plingade klockan, bara till klockan 6? Fan också... Men så sa han det att det är bara under dom här mörkaste månaderna nu och att det inte är jätte noga egentligen. Sen går dom ute på sommarbete hela sommaren och om det funkar så även en bit in på våren också. 

Jag frågade lite vad det är för folk också och han sa att alla mest är hobbyryttare och ett jävligt skönt gäng liksom. Jag föll för stället rätt fort. Även fast jag gärna hade sett att det var mer utvistelse så sa mitt hjärta att, du kommer inte att hitta ett bättre stall. 

Med det sagt så kan jag säga att idag känner jag likadant. Jag kunde inte ha hittat ett bättre stall till Kvicken. Självklart hade det optimala varit att ha ett eget stall men ni förstår vad jag menar. 

Alla är så jävla trevliga och Kvicken stormtrivs. Han är väldigt glad och positiv och hela hans energi är harmonisk. 

Ett + för mig som människa är också att alla som står uppstallade har en hyfsat bra hästsyn också. Vi är måna om att hästarna ska få vara hästar och jag kan sitta öppet och prata om min hästsyn och det är liksom inget konstigt. Alla är så lugna och trevliga och välkomnande.  Det känns fruktansvärt bra och jag kunde inte varit nöjdare.

Jag förstår att inte alla har dom bästa möjligheterna när det kommer till att hitta stall. Det beror nog väldigt mycket på vart du bor i landet och vad du anser är viktigt för din häst. Pengar spela tyvärr också in ibland även fast jag väldigt sällan pratar om pengar när det kommer till hästar. Hästar kostar pengar och det är vi välmedvetna om. Jag är bara jävligt glad över att jag inte ser min häst som en individ som "kostar pengar och därför får han inte gå med andra hästar för att då kan han skada sig".  

Ja det finns det, men det finns fan inte tillräckligt många bra stall. Vi borde sätta högre krav på oss själva som hästägare och verkligen börja se efter våra hästars behov. 

Kvicken och ponnyn Natchos kliar på varandra. 

Kvicken och Frankie äter mat tillsammans. Det är ju Frankie som Kvicken är "beskyddare" till också hehe. 

Jag är lycklig när Kvicken mår bra. 

Veckan som kommer jobbar jag måndag, tisdag, onsdag + att jag nu passar två stycken ponnysar i stallet också, vilket betyder att jag ändå måste dit på torsdag också. Deras ägare åkte till Miami nu över jul och kommer hem dagen innan nyår. Jag blev då tillfrågad om jag kunde ta hand om dom, jag svarade ja. Tänkte ändå att jag är i stallet på dagarna så då kan jag lika bra kolla till dom lite extra och borsta dom efter intaget på mina långa dagar. Förövrigt är det lättare skötsel såsom lite promenader på dom dagarna jag hinner och visitering/bortstning. Det betyder med andra ord att jag nu åker dit på helgerna också och mockar åt båda damerna. Det är egentligen inte så mycket extra jobb men ändå tillräckligt så att jag inte bara kan slappa. 

Utöver det så har jag ju Kvicken att ta hand om också. Han trivs verkligen super bra i nya stallet så jag känner mig jätte trygg med det. Han har tagit på sig rollen som "Frankies beskyddare". Frankie är hans boxpolare och dom två funkar väldigt bra tillsammans. Kan skriva mer om det i ett annat inlägg, blir så jävla mycket att skriva när man är inne på mobilen(min data är sönder). 

Vi har även fått en ny häst i stallet nu. Han heter whiskey och är också ett varmblod, dvs att 4 av 5 hästar är varmblod, jätte kul!! Whiskey är lite yngre än Kvicken, Frankie och Smaiky som är 24,19? Och 21? År gamla om jag minns rätt, whiskey är 9 år. Sen har vi lilla ponnyn Natchos också som är 8 år gammal.

 Det har varit lite strul vid Ihopsläppet nu då alla hästar jagar runt whiskey. Jag har själv inte kunnat vara där efter att vi släppte ihop alla första gången och då gick det helt okej bra. Efter det så har vi separerat på hästarna och numera går Whiskey ihop med Smaiky som är "högst i rang". Igår släppte dom ihop alla hästarna och då hade det tydligen gått väldigt vilt till. Vi får helt enkelt avvakta och ge det lite tid och se vad som händer! 

Annars är det ju jul snart vilket känns skitkul! Jag och mina tjejpolare brukar samlas upp på kvällskvisten och dra ner till lokalapuben för att dricka oss redlösa, iallfall några av oss hehe. 

Sen vet jag inte om jag kommer hinna att fira med min släkt i Haninge heller i och med att jag har två stall att åka till också, får se hur det blir på den fronten. 

Förra året bojkottade jag julfirandet med släkten då jag hade skapat någon slags av socialfobi och iår känns det mer tidspressat. Min syrra är ute och reser i Asien också oh det är inte alls lika kul utan henne heller. 

Kommer att kika in här lite successivt framöver också. Planerar på att skriva ett utförligt inlägg om detta år också, får se om det hinner komma upp i tid. 

Det var sjukt mysigt och vi alla samlades i stallet vid 4 tiden för att sedan rida iväg vid halv 5! 

Vi smyckade hästarna och begav oss ut i Vallentuna trakterna. Kvicken tog sjävklart täten (han går så jävla fort) och det passade ganska bra i och med att vid är väldigt bekanta med områdena! 

Vi står ju komiskt nog i ett stall som ligger väldigt nära i de trakterna som vi alltid har ridit i, väldigt kul! 

Jag red med en riktig fackla också, det var verkligen inga problem, han är väldigt cool på det sättet. 

Folk gör bara som dom alltid har gjort, vardagen rullar på och man orkar inte tänka efter en extra gång. 

Jag hoppas iallafall på en revolution. En förändring bör ske. 

Den här bilden skickade en tjej i stallet imorse på Kvicken och Frankie. 

Dom har inte riktigt kommit till ro än i att vara helt bekväma med varandra men dom fungerar ändå bra tillsammans. 

Han lyckades dra av sig en sko i förrgår också när han stod och betade bredvid mig. Det är med andra ord dax att hitta en hovslagare denna vecka, mycket som ska fixas hela tiden känner jag haha. 

Jobbet går bra även fast det känns lite jobbigt att ha så olika hästsyn ibland. Men så länge jag kan få göra på mitt sätt (jobbar väldigt självständigt) så bör det inte vara några problem. Oftast är jag ju där helt själv då familjen som äger stallet jobbar dagtid. 

Måste bara säga att alla är så jävla underbara där Kvicken står nu. Vi är ju 4 stycken hästar (snart kommer en 5 också) dvs 4 olika ägare + 2 stycken medryttare. Tycker ändå att alla har en bra grund till sin hästhållning vilket jag uppskattar väldigt mycket. Det känns skönt att kunna prata öppet och fritt med folk som förstår var jag säger när jag pratar om hästar. Ofta upplever jag det som att folk inte är jätte intresserade av min hästhållning, jag tror att det grundar sig i att dom inte riktigt förstår vad det är jag menar. Men i stallet som jag har valt åt Kvicken så är alla väldigt öppna samt lyssnar och förstår. 

Jag kommer heller inte att skriva ut hur allting fungerar på mitt jobb.Anledningarna är att jag inte vill peka ut människor som faktiskt är fina individer, men som jag inte delar samma hästsyn med. Jag känner att jag får acceptera hur det ser ut just nu, för som jag skrev tidigare, kan jag få göra på mitt sätt när jag väl umgås med hästarna så är jag ganska nöjd. Sen är inte mitt jobb heller att träna hästarna på något sätt utan det handlar om lite promenader då och då samt in och utsläpp. 

Känns skönt att vara hemma igen, no place like home. 

Han staplade ut från transporten och var självklart lite nervös och orolig men han kom till rätta ganska fort. 

Hästarna stod i stallet och dom vart nyfikna men jag släppte in Kvicken ganska fort i boxen och då ställde han sig och käkade. Han var ganska törstig också så vattnet slank ner fort och fint. 

Idag släppte vi ihop Kvicken och ponnyn Natchos. Dom sprang mest runt och lärde känna varandra. Ingen av dom kände något behov av att spraka mot varandra eller bitas. Det blev mest att lukta på varandra och springa runt. 

Sen släppte vi ihop Smikey som är den hästen som har dom bästa egenskaperna, det vill säga är "högst i rang". Plötsligt blev det lite mer jakt på det hela och Kvicken fick springa på ganska bra. En sak var lite obehaglig,  det är när dom går till ett hörn och ska börja hålla på. Kvicken trängdes in i ett hörn av Smikey och Smikey vände upp rumpan och kickade mot Kvicken en gång men Kvicken tog det rätt lugn och markerade inget tillbaka. Hade Kvicken däremot börjat kickat tillbaka vid det laget så hade det blivit kaos, tror jag. Kvicken skötte sig bra tycker jag, han  försökte liksom gå undan rätt mycket för att visa att han inte tänker försöka sig på någon ledarroll. Smikey hade dock väldigt svårt för att Natchos också ville hälsa på Kvicken vilket ledde till att Smikey blev rätt på honom och "jagade" bort Kvicken. Till slut så kände vi att vi tar ut Natchos så att Kvicken och Smikey får lära känna varandra på egenhand först 

Grejen med hästar är ju att dom sätter sina roller ganska så fort. Dom väntar inte utan dom kör pang på, det är väldigt viktigt för en flock upplever jag. 

Det jag hade svårt att förstå var dock att när Kvicken gick undan så fortsatte Smikey att fösa undan honom ganska aggressivt. Han markerade väldigt starkt på Kvicken men han försökte bara att komma undan. I och med att Smikey var väldigt på så sa Kvicken ifrån en gång. Dom drog en länga i fullt fräs och Smikey var all up i Kvickens ass. Då kickade Kvicken rätt ut, var dock svårt att avgöra på avstånd om han träffade Smikey. Efter den incidenten kom dom upp till grinden där vi stod. Kvicken stannade en bit bort men Smikey kom och ställde sig vid oss. Han kändes helt plötsligt som en annan individ. Han flåsade, skakade, började slänga med huvudet och öppnade käkarna. I det läget förstod jag att han hade blivit sparkad så jag kikade på honom och såg en stor bula längst ner på halsen. Antagligen träffade Kvicken honom där och spräckte ? ett blodkärl ? så att vätska fylldes. Vi valde att ta in Smikey då och jag testade att röra vid svullnaden och han markerade genom att slänga med huvudet, antagligen gjorde det ont. 

Jag tror inte att det är någon fara med Smikey men vid valde att separera dom för dagen då. 

Istället tog vi ut Natchos igen så att han och Kvicken fick lära känna varandra på egenhand. Det funkade jätte bra och jag kollade till dom vid 2 tiden igen och dom gick dom och betade vid varandras sida. 

Vi kommer att ge det några dagar till Smikey's svullnad har gått ner och efter det kommer vi att göra ett nytt försök. Jag är inte alls orolig för att dom kommer att trivas efter ett tag, men man måste också ge dom ett tag till att få lära känna varandra. Som jag sa i stallet idag till Frankies ägare och stallägaren så får man inte begränsa hästarna bara för att det händer något, vilket dom höll med om. Idag var det lite olyckligt att Kvicken fick in en spark på Smikey men hade inte det inträffat så hade vi kunnat ge dom några timmar så hade dom lugnat ner sig. Man måste låta hästarna få sköta det där på egenhand (om det inte blir på liv eller död, då kan man behöva rycka in och separera på dom) och lita på att dom löser situationerna som uppstår. 

Med andra ord så kommer Kvicken och Natchos att gå imorgon också och Smikey i separat hage. Det är en bra chans för dom två att få lära känna varandra lite mer utan Smikey i närheten. Sen vet jag inte riktigt om vi gör så att vi släpper ihop bara Smikey och Kvicken nästa gång eller om vi tar alla tre, återstår att se. 

Är jätte stolt över Kvickisen som verkar ha tagit flytten rätt så bra än så länge. Jag har varit jätte orolig för typ ALLTING men jag litar på hästarna. 

(Frankie som är sjuk just nu går i separat hage men när han är bra igen så kommer dom också att släppas ihop). 

 

Det sjuka är att jag redan har hunnit införskaffa mig ett deltids jobb. Det är i ett stall cirka 1 mil ifrån mig där det står 7 st hästar. Oavsätt om vi inte har lik hästsyn så funkar vi ganska bra ihop. Hon som har stallet är verkligen super trevlig och inte en "diktator" som oftast stallägare är (enligt mig). 

Det ingår vanliga sysslor såsom att sätta på täcken på hästarna, släppa ut, mocka, fixa maten, fixa stallet så att det är fräscht och fint m.m. Jag trivs redan väldigt bra men det kommer bli tusen gånger skönare när man kommer in i rutinerna. 

Mina tider kommer vara måndag-fredag varje vecka samt att jag jobbar 9-3 tre dagar i veckan och 12-3 två dagar i veckan. Det passar mig väldigt bra och det gör även att jag kan betala av kvickens stallhyra i årsskiftet. 

Som jag nämnde innan så har vi ganska olik hästsyn men jag tror faktiskt inte att det kommer att krocka i längden. Jag är glad bara jag får umgås med hästarna och det kan ju jag göra på mitt sätt! Mitt jobb är inte heller att sköta om hästarna på det sättet utan det blir mest in och utsläpp. Självklart kommer jag försöka mig på att skapa en individuell relation till att hästarna, jag älskar ju hästar. 

Övrigt så känns allt väldigt skönt och det är myckey trevligt att vara på hemmaplan igen. Och inte bara det, det är skönt att vara på hemmaplan och ha ett bra stall till Kvicken, ett härligt jobb och fantastiska vänner/familj. 

Med det sagt så uppdaterar jag er imorgon när Kvicken anländer! 

En del av mig tycker att det är super jobbigt verkligen. Jag kommer att sakna allt uppe i Hörnefors, djuren, miljön, människorna, naturen, mitt jobb på dagiset, och allting annat som ingick. Men en annan del av mig tycker också att det är väldigt skönt att vara hemma. 

Jag träffade några kompisar igår på kvällen och det sjuka är att allting känns som om att vi aldrig var ifrån varandra. Visserligen har jag varit hemma några gånger under dessa tre månader men nu förstår vad jag menar. 

I övrigt så är jag extremt tacksam för allting. Jag behövde verkligen göra den där resan för min egen skull. Och hur grym är inte Gunilla som lät mig bo hemma hos dom när hon och jag knappt kände varandra? Äh riktigt tacksam är jag. 

Kvicken kommer på måndag. Jag valde att komma hem tidigare så att jag kan fixa i nya stallet och landa lite. Det är viktigt för mig att vara riktigt närvarande när han kommer hit på måndag. Det känns väldigt jobbigt på ett sätt men det känns också bra. Han är ju redan förbannad på mig så jag tror att han (omedvetet) vet vad som kommer att hända. 

Jag uppdaterar här när han anländer på måndag! 

Jag vet inte vad jag håller på med och jag ska förklara varför här nedanför.. 

Igår regnande det. Jag gick ut till stallet vid halv 12 och slängde ut mat och tänkte sätta på hästarna regntäcke. Jag började med att sätta på regntäcken på Ceasar och pojken vilket inte var några problem. Sedan tog jag Pirre och han var lite skeptisk men var inga problem där heller. 

Sen Kvicken. 

Jag kom med täcket lite casual emot honom och han drar iväg ganska så fort. Jag försöker närma mig men han VÄGRAR. I mitt huvud snurrade dessa tankar "det spöregnar, du är gammal, du ska ha täcke på dig nu". Och vafan tänkte jag så känner jag såhär i efterhand? Okej okej, hold on, storyn är inte slut än. 

Jag går lite bakom honom och börjar att bli irriterad för att jag får noll kontakt med honom. Dum som jag är så fladdrar jag till för att han ska röra sig lite fortare och mitt i allt detta då så kör han en 180 gradare (ytan vi var på var ganska trång och liten, REKOMMENDERAR INTE) så när han vände sitt halva varv och helt plötsligt hade rumpan emot mig så kickade han. Han sparkade alltså mot mig och var 1 cm ifrån att verkligen träffa mig. Och då blev jag ännu mer irriterad. Jag la ifrån mig täcket och började försöka få kontakt med honom men vid det här laget så hade jag redan sabbat heeeeela den dagen för våran kommunikation. 

Poängen med storyn är att jag var dum i huvudet igår. VARFÖR var det så jävla viktigt att han skulle få på sig täcket igår? Varför kunde jag inte bara säga aaah okej, nej men du vill inte ha täcke på dig idag, det är okej. Nej istället skulle jag pressa honom för att jag var i helt fel sinnesstämning. Jag var ett helt jävla nervvrak igår och allt jag har att säga till mig själv och andra är att inte umgås med sin häst då!!! Mycket besviken på mig själv, men men, i fortsättningen så kommer jag bara att få låta han vara dom dagarna han inte vill hänga med mig. 

Btw, hans transport är bokad nu till måndagen den 16. Förstår ni hur nervös och stressad jag är? Eller egentligen är jag inte nervös, jag mår bara dåligt för att jag utsätter honom för det här. Men jag känner någonstans att det är rätt val också, sen om det är för min skull eller hans skull återstår att se lite längre fram. 

Jag kommer iallafall åka redan nu på torsdag eller fredag för att hinna förbereda i hans nya stall och sådär. Har väldigt blandade känslor i dagsläget men självklart ska det bli fantastiskt att få komma hem nu också. 

Jag kommer antagligen att ringa till dom som kör transporten imorgon och se vilken dag som passar. Sen när det är bokat och klart så är vi snart hemma igen. Känns helt sjukt med tanke på att 3 månader har gått så himla fort, men det känns som rätt beslut också! 

Jag är klar här uppe nu och behöver mitt hem, min trygga punkt. Jag har bevisat så mycket för mig själv på bara 3 månader att jag känner att jag är redo för nya äventyr igen. Den här gången blir det dock nya äventyr på hemmaplan, jag är redo för det. 

Tillades att allt är klart så kanske det blir lite tomt här på bloggen, men kommer självklart att uppdatera när vi åker och hur allting gick! 

Det är cirkus 10 grader här uppe i Norrland nu (liknande temperatur i Stockholm) och det känns ju helt fantastiskt! 

Jag längtar dock efter snö men gör ju ingenting om den kommer lagom till jul heller! 

Jag har en liten sak at berätta för er. Nu har det gått cirka 3 månader sedan jag och Kvickis flyttade upp till Umeå och det börjar bli dags för hemgång. 

Dels så känner jag att jag är klar här nu och längtar väldigt mycket hem. En annan del är att är taggad på att skapa mig ett liv hemma igen. Alla mina mål som jag behövde uppnå för min personliga utveckling är nådda. När jag åkte så behövde jag inte min familj eller mina vänner, jag behövde hitta mig själv och bevisa en del saker. Nu behöver jag min familj och mina vänner, svårare än så är det inte. 

En till del är att det ska komma en till häst till stallet. Carros förra ponny Hjalmar som är 24? år nu ska få sina sista år hos Carro! Vääääldigt kul men det är ju också så att det bara finns 4 boxar i stallet, så tyvärr finns det inte plats för allihopa! 

Jag och mamma var och kollade på lite stall i Vallentuna nu i helgen när jag var hemma och firade Jocko som fyller 20 år idag, grattis vapenbroder! 

Några av de kraven jag har är att det ska vara stora hagar, billigt och gärna en flock som han kan gå i. 

Heter man Lisse så är det extremt noggrant med vart han hamnar. Det får inte vara för dyrt, jag behöver varken ridhus eller skrittmaskin eller ett stall med tränare osv. Oftast kan ju det kosta en hel del, uppemot 5000 kr. Men jag finner det extremt svårt att hitta just det jag söker. Är man inne och kollar på hästnet så finns det mestadels stora stall som kostar en hel del, precis det jag inte vill att han ska stå i. Med andra ord så är det inte jätte lätt för en sådan som mig att hitta ett passande stall till honom. Egentligen är det ju inte jag som behöver massa grejer, det jag gör är för hans skull.  MEN, jag har faktiskt hittat ett stall som jag vill att han ska stå i. 

Stallet ligger centralt i Vallentuna (wiho) och jag var där och kollade i söndags innan jag skulle åka hem på måndagen. Annonsen var en annons jag inte hade tänkt att ringa på men som mamma ringde på ändå. Vi åkte dit och kollade och allting kändes verkligen jätte bra! Fina hagar, en ridvolt och 3 stycken valacker som går. Hästarna har fri tillgång till Hö i vinterhagen och alla går tillsammans i flock! Det kändes verkligen så bra så nu väntar jag egentligen på svar om jag får stallplatsen! 😃 Får jag den, då börjar det bli dax för hemgång! 

Jag tänker dock inte sticka under stolen med att det är jätte påfrestande för mig psykiskt att sätta honom på en transport igen från Umeå till Stockholm. Det är en lång resa + att jag kommer att ta bort honom från sin flock. Det känns skit men kan ta det mer i ett annat inlägg lite mer detaljerat om varför jag tycker att det är så jobbigt. 

Men annars så känns det helt okej och jag längtar tills jag är hemma igen med min mamma❤️