lissegotze

I och med att jag under de två åren som jag hade både Shatte och Kvicken i ett eget stall så var det lättare för mig att komma ifrån allt det traditionella. Allting började egentligen med Shatte och han är den jag kan tacka för att mina ögon har öppnats upp när det kommer till hästar och vad vi faktiskt utsätter dom för. Att jag hade dom ensamma och att bara jag var där tror jag nu såhär i efterhand var en stor hjälpande hand för min förändring. Det jag menar är att jag förstår att folk som står i traditionella stall, som är omringade av det traditionella, kanske inte alltid har lika lätt för en förändring när det kommer till hästar. 

 

I och med att jag faktiskt har jobbat i ett stall i 7 månader som är det "klassiska traditionella" (med det menar jag den typiska synen på hur hästar ska leva och behandlas på) så kan jag uttrycka mig på ett annat sätt. Jag har omringat mig med bra hästmänniskor innan, dvs såna som på riktigt bryr sig om hästen och inte allt runt där omkring som prestige etc. Det betyder också att den traditionella hästvärlden har varit något förlutet för mig, något som jag inte har glömt bort, men som jag inte har varit vid på ett väldigt långt tag. Jag ska ta er igenom lite av de saker som jag fick uppleva under dessa 7 månader som jag jobbade i detta stall. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tycker att det är väldigt skönt att kunna känna att jag litar på honom så pass mycket att vi iallfall kan vara på ridbanan i en halsring. Finns ju faktiskt dom som ALDRIG skulle kunna tänka sig att göra det på sin häst. Sen att vi varken travar eller galopperar i den gör inte så mycket, det speglar mer att jag inte är redo än. Men bara den här känslan av att inte hålla i huvudet på honom är både skrämmande och helt fantastisk. Någonstans så känner jag att det värsta som skulle kunna hända är att han flyger iväg och att jag ramlar av, händer det så händer det liksom. Han har iallfall fått friheten att springa iväg utan att jag hindrar honom. 

Jag har egentligen inga direkta mål förutom att det ska kännas bra för honom och mig. 

Under tiden som jag jobbade där var det mycket problem emellanåt. Kunde vara lugnt i två veckor och sen så helt plötsligt så kom det mycket klagomål om skitsaker osv. Jag är en sådan person som har väldigt svårt att ta "skit" och orättvisa så det känns väldigt bra att ha slutat nu. 

Hästhållningen var också rent ut sagt fruktansvärd. Det gjorde inte situationen bättre heller. I flera månader gick exemplevis hästarna i små grusrutor 1 och 1, inte ens två travsteg kunde hästarna ta. För mig som är 100% för en sådan naturlig hästhållning som möjligt var det väldigt svårt att se på varje dag i flera månader. 

Kort och gott så är jag väldigt glad över att inte jobba kvar i stallet. Känns skönt att bara ha Kvicken att fokusera på (hästmässigt) och han mår jätte bra. 

Idag (just nu) släppte vi ut hästarna på bete. Det känns så himla skönt att dom ska gå ute dygnet runt och bara få leva livet hela sommaren😃 

Det blev måttligt med spring så jag slänger ut dom bilderna jag fick här nedanför!

Varmt som utav helvete idag... Garanti på att det kommer att vara varmare nu i maj än i juni... 

Kvicken är iallfall halvt inbetad nu och om vädret tillåter så kommer vi att släppa ut dom på sommarbete snart! Kvickisen är förövrigt SÅ gosig just nu. Han kommer varje dag i hagen och vill umgås, ingen kan vara gladare än jag hehe... 

Jag verkligen avskyr alla dessa tre redskap på en häst. Nosgrimma kan dock vara svårt att välja bort om man rider utan bett då det inte riktigt finns något sätt för huvudlaget att sitta på sin plats annars. Men då skulle jag rekommendera att ha den mycket löst. 

Bett är egentligen till för att kontrollera hästen och skapa smärta. Om vi ska ta oss ur våran naiva bubbla så kan vi ju alla komma överens om att hästens mun INTE är skapt för att ha ett bett liggandes där i. Den är till för att kunna mala ner föda etc. Hästens mun har egentligen inte plats för ett bett i munnen, men det är upp till var och en att välja själva. 

Nosgrimma är till för att täppa igen munnen på hästen så att den inte gapar under ridning= visar obehag för sitt bett. 

Snokrem har typ samma princip som nosgrimman, att täppa igen munnen.

Jag hade önskat att folk faktiskt tog ett steg tillbaka och analyserade över hur dessa redskap påverkar hästen. Jag tycker inte om att förmänskliga hästen men ibland så är det det ända sättet för folk att förstå och kunna känna igen sig i det jag skriver. Man kan ju egentligen bara sätta sig in i hur det skulle vara om någon drog i sin egna mun eller försökte dra igen den så att vi inte skulle kunna prata eller röra oss fritt i käkarna. Förstå vilken panik? 

Jag är ingen perfekt hästmänniska och har mycket kvar att lära ifrån våra fina djur. Men kan man iallfall börja förstå att redskapen oftast inte är till för att hjälpa hästen till harmoni så tycker jag att man har kommit en bra bit på vägen. 

Jag älskar verkligen naturen. Det finns inget bättre än att vara ute när solen lyser och det börjar blomma ute. Jag personligen tycker om när det är runt 12+ så att man fortfarande kan ha på sig en fleece eller något, man är lagom varm liksom! 

Jag planerar redan lite för sommaren och har en någorlunda okej plan. Inget jag vill skriva om här nu för jag har inte riktigt bestämt mig än, men jag lovar att berätta när det är klartänkt. 

Kvicken mår toppen bra och Tasha också❤️ Älskar mina två favoriter 

När man jobbar i ett traditionellt stall som jag gör så är det svårt att kombinera med min egna hästsyn, dvs, en sådan naturlig sådan som möjligt. 

Allt jag står för och tycker att jag är säker i sätts hela tiden på prov. Eller egentligen inte, det svåraste är att umgås med hästar som jag får strikta regler om hur jag ska umgås med. Jag är livrädd för att göra fel när det kommer till de jag arbetar för, men å andra sidan så är jag säker på min sak. 

Det svåra med det hela är att jag inte bara tar ut hästarna utan jag går också med några av dom. Men jag får inte umgås med dom som jag helst hade velat, löst. Jag tycker personligen att man lär känna en häst mycket bättre när man har den lös med sig i en inhägnad. 

I och med att det inte är mina hästar så är säkerheten ett måste. Men vi har väldigt olika syn på säkerhet. Säkerhet för mig är inte att på något sätt orsaka hästen smärta vid något tillfälle utan snarare bygga en relation på en harmonisk kommunikation. En häst som hela tiden kontrolleras är inte en säker häst, en häst som får vara med och umgås på dennes villkor (och mina) blir en säker häst. 

Jag tycker mig känna hästarna helt okej efter dessa månader men skenet bedrar. Jag känner inte en häst som jag jämnt och ständigt måste hålla i grimskaftet på och som mestadels av tiden är monotomisk. Det här är hästar som är lärda på ett sett och som mestadels av tiden "går snällt med en". Men ibland så kickar det in. Dom kan verkligen flippa sönder och där står jag och inser hur viktigt det är att låta hästen få visa känslor NÄR DEN VILL. 

Ingentingen är någonsin hästens fel och jag fattar inte varför folk tror att dom kan umgås med en häst med hjälp av våld. Du kommer aldrig kunna umgås med en häst fullt ut om du tror att hästen är 100% säker för att den går med kedja under hakan och är "snäll", den är inte snäll, den har ont eller är rädd för smärta. 

Alltså, dessa hästar får verkligen flipp, och i och med att dom jämnt och ständigt håller inne sina känslor så blir det fruktansvärt svårt för mig att få kontakt med hästen när det sker emellanåt. 

Jag har liksom inte lärt mig hästens alla sätt för att den aldrig har visat dom förut, därav så går hela situationen såå snabbt, hinner knappt tänka. 

Jag blir själv lite monotomisk i en sådan här miljö, det är inte en trevlig känsla. 

Men min viktigaste lärdom utav detta är att jag nu vet till 100% att det tar tid att lära känna en individ. Många mönster är extremt lika på dessa hästar och det är faktiskt en skrämmande tanke att inse att det är såhär marijoteten av hästar lever. 

Nej, tacka fan för Kvicken när jag känner mig lost, han visar alltid vägen tillbaka till harmoni ❤️ 

Jag åkte till stallet med Tasha och tog av Kvicken täcket nu när det är sol ute. Han lät mig komma in i hagen och plocka av det utan problem, jätte skönt! 

Sedan fixade jag med mockningen osv och tog in han efter det. När jag närmade mig första försöket med grimman så gick han snabbt iväg. Två av dom andra hästarna kom dock fram till mig och var nyfikna och då kom Kvicken också efter någon minut. Han lät mig lägga över grimskaftet på halsen och sedan sätta på grimman. Jag har lärt mig att vill han inte så vill han inte, men vill han så vill han. Ganska lätt tankegång att gå efter. 

Vi tog ett litet ridpass på ridbanan barbacka och det var sååå härligt. Skrittade bara runt (med undantag från typ 10 travsteg) och njöt av solen och hans sällskap. Han fick välja själv när han var klar (runt 20 min senare) och då släppte jag ut honom i hagen helt naken hehe. 

Fantastisk dag och snart ska jag åka iväg till jobbet för att ha möte inför att dom jag jobbar för åker bort i 16 dagar från och med på torsdag. Jag kommer med andra ord att jobba 16 dagar i streck, känns härligt.... 😣 

Längtar till jag kan spola av hela honom och tvätta av honom och låta han torka i den varma vårsolen! Det kommer att vara väldigt välbehövligt hehe! 

Mitt bästa val här i livet är att ha insett att min hästhantering inte handlar om mitt ego. Min hästhantering handlar om att Kvicken ska må bra, för då mår jag bra och får ut det maximala av ren och skär lycka. 

Kvicken skrittade på ute i skogen med öronen glatt lyhörda framåt. Han kändes genuint glad och som om att han trivdes. Jag satt och njöt över att vi äntligen kommit ut i skogen. Men tanken slog mig. Tänk vad lätt det hade varit att förstöra Kvicken helt och hållet? Tänkt vad lätt det hade varit att bryta ner honom? 

Jag kände hur en känsla av obehag började krypa fram. Tänk om inte Kvicken var hos mig? Tänk om någon annan hade honom? Tänk om någon annan tog sig friheten till att förstöra honom totalt genom att bryta ner honom dag för dag? Han hade varit ett lätt byte för alla hästmänniskor då han har vissa tendenser som att nafsa efter en osv... 

Jag satt där uppe och tänkte på hur glad jag faktiskt är att han är hos mig. Jag vet att jag aldrig skulle göra något för att försöka kontrollera honom/ förändra honom till en häst som inte skulle våga känna tillslut. Jag inser mer och mer för varje dag hur lätt det faktiskt är att kontrollera en häst, dom som säger annat har ingen kunskap. 

Mitt hjärta brister när jag tänker på hur mycket vi kontrollerar våra hästar. Det är nästan som om att folk är rädda för att hästarna ska skada sig för att dom kostar pengar, inte för att dom älskar dom. Man kontrollerar vartenda steg hästen tar, men alltså... Det är lite som med barn, man kan bara kontrollera till en viss gräns innan det går totalt åt den motsatta riktningen, att kompromissa kommer man längst på. 

Kvicken måste få vara den hästen som han är. Det kommer dagar när jag har lite svårt att hantera vissa saker men vet ni vad, då avlägsnar jag mig från situationen. Blir jag ledsen för att mina mänskliga känslor tar över så är det bättre att jag går hem och funderar på hur jag kan lösa situationen. Mycket beror på vart du har din sinnesstämning just i den stunden. Men det viktigaste av allt är att alltid försöka förstå hästen och inte förmänskliga den. Låt hästen få vara en häst så kommer iallfall din häst att vara lycklig, och är hästen lycklig, så är jag lycklig ❤️  

Men idag ville han faktiskt komma in me mig, fatta hur lycklig jag blev då?! Vi red ut en runda i skogen och som alltid så skrittar han på fort och friskt. Sen red vi lite på ridbanan i trav. Jag kände att han fortfarande hade mycket energi kvar så testade på att checka av om han fortfarande kan bli avslappnad när jag sitter på honom.

Han sökte sig väldigt fint neråt och hittade en fin rytmn. Jag tror att det är ganska svårt att förstå hur trevlig han faktiskt är att rida om man bara kollar på bilder. Men han är super ambitiös, känslig, trygg och fantastisk att sitta på när han hittar sin egna rytmn, du behöver knappt hålla i tyglarna vid det laget för han bär upp sig själv helt magiskt. 

Jag trivs verkligen att rida på Kvicken. Jag känner honom in och ut och vi funkar verkligen som ett team vid ridning. Jag tror med handen på hjärtat att jag aldrig kommer att hitta en häst som Kvicken som jag litar så otroligt mycket på och trivs så bra med. Han är min favvo-kille. ❤️ 

Jag har kikat lite on och off men inte riktigt hittat någon som stämmer in på det jag har letat efter. Mina krav har varit att hunden ska funka ihop med andra hundar, kunna gå lös, och ha ett stabilt psyke. Allt detta för att underlätta i vardagen med att kunna ha med hunden till stallet osv. Psyket är dock för att hunden kommer att bo hemma med mig och min familj, min mamma ville iaf att hunden skulle vara stabil så att hon inte skulle behöva känna sig osäker. 

Min tanke var någon blandras hund, möjligtvis border Collie blandning. Personligen älskar jag stora hundar så givetvis är det dom jag har kollat runt på , tills i onsdags då min kompis ringde mig och sa att hon har en hund på G. 

En tik på 2 år, Japansk spets och väldigt trevlig tydligen. Jag googlade rasen oh kände direkt "fan vilken liten hund" men jag är ganska öppen av mig så tänkte inte mer på det. I och med att jag jobbar 12 dagar i sträck nu så sa jag att vi kunde åka och kolla nästa helg men icke sa Nicke, hon sa att "förfan, vi åker imorgon, hon finns i Tumba och varför inte bara åka och kolla?". Sagt och gjort, igår åkte vi till Tumba, cirka 40 min ifrån där jag är bosatt. 

En söt liten hund på cirka 35cm i manken (klassas som mellanhund) kritvit och vääääldigt glad. Funkar med barn (dom som hade henne innan har en son på 2 år och hon funkade verkligen superbra med honom även fast han var på henne), älskar mat, kan varva ner i hemmet men är annars ganska aktiv och glad ute, kan vara ensam hemma, åker bil, funkar med andra hundar och är bara allmänt en "lätt hund" att ha å göra med. 

För att göra denna story kortare än vad jag hade kunnat göra den, jag köpte henne på plats, och nu ligger hon hemma här med mig i soffan. Känns helt sjukt och jag är typ i chock fortfarande. Jag har köpt min egna första hund. 

Jag har gett henne ett hem och det är jag så himla glad för. Hos mig ska hon stanna tills våran tid är inne, så är det bara. Hon är en fantastisk hund och jag har en så himla bra magkänsla. Självklart så kommer hon finnas med här på bloggen från och med nu!! 

Välkommen hem Tasha!❤️

Jag måste erkänna att jag är dålig på att aktivera Kvicken såhär på vinterhalvåret. Det blir lite promenader ibland och ridning mer sällan. Helt ärligt så är det inte alla dagar han vill komma in från hagen heller. Det kan hända att jag kommer dit och har planerat på en uteritt men då kan han faktiskt inte alltid vilja komma in. Han visar det helt enkelt via att gå ifrån mig när jag närmar mig honom och tar upp grimman emot honom. I såna sammanhang så måste jag försöka komma till en acceptans att han faktiskt inte vill komma in idag. Vissa dagar är det svårare att acceptera än andra, men vill han inte så vill han inte helt enkelt. Därför är det ibland lättare för mig att åka dit på kvällen när alla hästar redan är inne (när det är intag så brukar han alltid komma in för då vet han att det är mat i stallet som gäller, en rutin ni vet, hästar är ju vanedjur). Problemet då är att det är bäcksvart ute och helt ärligt så är det inte jätte kul att bege sig ut i mörkret och skogarna då. 

 

I början så ville han komma in hela tiden när vi kom till det nya stället i November. Då behövde han mig på ett annat sätt än vad han gör nu. Nu har han sin flock som han går ute med hela dagarna och som han trivs väldigt bra med. För mig är det nästintill omöjligt att kunna ingå i flocken med tanke på hur lite jag faktiskt umgås med honom om man jämför med sina hästkompisar. Jag har inte ork förtillfället för att göra en förändring heller om jag ska vara ärlig. Dom dagarna han vill umgås med mig är helt fantastiska och dom dagarna han inte vill är lite jobbigare psykiskt. 

 

Men å andra sidan så vet jag också att han har det väldigt bra då. Han aktiveras både mentalt och fysiskt när han går i hagen med sina 4 andra kompisar. Jag vet att dom rör på sig hyfsat mycket och han leker också med en av hästarna som heter Whisky. Med andra ord så spelar det ingen roll för just hans fysik om han går 20 min extra med mig på ridbanan varje dag, självklart är det väldigt bra att vi umgås med varandra men allt som allt så gör det inte så mycket just nu. 

 

Nu jobbar jag 12 dagar i streck också och mycket av min orklöshet beror på stress. Jag hinner nästan aldrig varva ner då mitt huvud oftast redan börjar tänka på hur nästa dag ska se ut. Det är väldigt problematiskt och det är något som jag måste börja jobba på personligen. Kvicken är den som betyder allt för mig och det är självklart väldigt jobbigt när man känner att man inte ger den tid som man faktiskt vill ge. Men någonstans så måste jag också känna att det är okej för annars så bygger jag bara upp ännu mera stress. 

 

Jag upplever att det alltid börjar lätta upp lite när timmarna börjar bli ljusare ute. Ljuset är guldvärt när man har häst hehe. Men min vision är att börja rida ut lite mer allt eftersom då det faktiskt är något som han uppskattar när vi väl är ute. 

 

 

 

 

2015 var ett av de värsta åren i mitt liv. Det var ett svårt år på många sätt och vis för mig att hantera. 

 

En av mina finaste vänner togs bort i Juni 2015. Han som lärde mig allt jag kan idag och som jag saknar så otroligt mycket. Allting gick så fort och jag kommer ihåg den tiden som en mycket smärtsam tid. Han började bli dålig i Maj någon gång och det var som om att de nästan två åren vi varit med varandra började att visa precis det jag hade fruktat.

 

Han var aldrig riktigt okej i kroppen under den tiden som han befann sig hos mig. Han visade det tydligt vid ridningen genom att vägra att gå framåt eller rent ut sagt säga till mig att "det här gör ont". De ända gångerna han faktiskt hade en positiv inställning till ridningen var när vi red ut barbacka och i grimma eller lallade runt lite på volten i skritt. Under hela 1,5 år så visade han tydligt att sadeln inte var välkommen upp på ryggen och därför blev det nästan bara barbacka ridning. Sedan gick det bara mer och mer utför det sista halvåret. Sista gången han blev riden var i Augusti 2014. Jag visste redan där någonstans att jag inte ville rida på honom även fast han inte visade mer sypmtom än innan på smärta. Vi gjorde det vi istället båda tyckte om väldigt mycket, promenerade med varandra ute i det fria eller bara umgicks inne i stallet. 

 

I maj någon gång (är fruktansvärt dålig på att komma ihåg exakt när detta började ske) så började han få en svullnad på kronranden som gjorde mig väldigt orolig. Han haltade tydligt och jag gav det cirka 2-3 dagar för att se om den skulle gå ner vilket den inte gjorde. Jag skrev till hans ägare vid den tidpunkten men dom tyckte att jag skulle avvakta ytterlige. Jag googlade satan på vad svullnaden kunde innebära men fann ingenting, det kändes väldigt hopplöst allting. I och med att jag bara var hans fodervärd så var det inte mina beslut att ta ut veterinär osv, allting vilade i hans ägares händer. 

 

I början av Juni så började han se lite bättre ut men han var långt ifrån okej. Han haltade på böjtspår och i trav. Tillslut så sa jag till dom att ni måste en veterinär komma och kolla på honom. En veterinär kom ut och röntgade honom och gjorde en mildare hältautredning. Han hade en hälta som var kraftig och röntgenbilderna visade att artros började att bildas i vänstra fram på honom. Var han inte bättre inom 3 veckor så var det dax att börja fundera på avlivning sa hon... 

 

Mentalt så var det här en av de värsta perioderna i mitt liv. Att behöva ställa in sig på att man ska förlora sin bästavän är helt osannolikt. Jag gick ner i en djup depression för att jag visste att jag stod där helt maktlös, och jag visste att det här skulle vara slutet på våran resa tillsammans. 

 

I slutet av Juni så kom jag dit en sommarnatt vid 2 tiden för att ta in hästarna. När jag kom dit så kom Kvicken först vilket var väldigt konstigt. Jag såg Schatal komma i fjärran staplandes framåt, med sakta försiktiga steg. Med en närmare blick så brast jag ut i gråt. Han kunde knappt gå längre, han kämpade med sina sista krafter och det var så smärtsamt, fruktansvärt smärtsamt. Han tog sig in i stallet och ramlade in i boxen. Jag grät och grät och jag visste att det snart skulle vara över. Den dagen har jag försökt att förtränga, det har helt enkelt gjort för ont för att blicka tillbaka på den stunden som vi delade med varandra där och då. Men idag, nu i detta ögonblick så minns jag, och idag så minns jag, varför jag har valt att förtränga det hela. 

 

Några dagar senare så togs han bort. Jag satt i hans box natten innan och... jag är ledsen hörni men jag kan inte skriva mer. Min hjärna blockar bort allting och det blir tomt. Jag kan än idag inte ta itu med det men det var en av de värsta dagarna i mitt liv. 

 

Han har lärt mig allting jag kan idag och jag är förevigt tacksam för allting han har gett mig. Tills vi ses igen min vackra Schatal. 

 

Jag litar på mitt hjärta när det kommer till att se hur välmående en häst är. Jag litar på att min magkänsla säger till mig om en häst är harmonisk eller i obehag. Men jag har också märkt att många av oss ser väldigt olika saker. Det som jag ser behöver inte alltid betyda att någon annan ser samma sak. 

Det är väl just det som gör mig frusterad ibland. Men jag förstår också att vi är på olika plan och jag försöker att behålla mitt lugn när såna här saker händer, det är dock inte alltid så lätt. 

 

Jag exempelvis blir väldigt glad när jag ser människor umgås med sina hästar lösa i manegen eller när dom rider utan utrustning. Andra kanske tycker att det ser flummigt och "skogsmulle aktigt ut". Det handlar ju delvis om på vilken nivå vi vill prestrera på eller hur vi vill umgås med våra djur. Vissa präglas av fina saker och flashiga hästar medans andra präglas av den mer naturliga friheten.