lissegotze

Samma dag som Shatte somnade in så flyttade vi Kvicken till min kompis carros stall uppe i Angarn här i Vallentuna. Som ni vet (eller inte vet) så har Carro sina två hästar Pirre och Cesar där. 

Hela den torsdagen var väldigt jobbig  för mig då jag både skulle behöva gå igenom att förlora min ena halva samt flytta min andra halva till ett helt nytt ställe med 8 nya hagkompisar. 

Ni läste rätt, Kvicken går nu med 8 nya killkompisar uppe i en stor hage på bete nu i sommar.

Ihopsläppet gick över förväntan och inga skador skedde. Dom andra hästarna var självklart på Kvickis lite men han skötte det bra. Efter ett tag ville han bara stå och beta och få vara lite ifred... 

Jag har inte haft tid att bearbeta någonting känns det som.... Jag har jobbat hela helgen nu så jag har egentligen stängt av alla känslor som går att stänga av. Jag vågar inte ens tänka på Shattes namn i mitt huvud... Jag är så rädd att falla sönder i bitar då, och jag kan inte det, jag har fortfarande ett ansvar, det är att ta hand om Kvicken så bra som jag bara kan. 

Kvicken mår bra. Han går och betar i hagen och närmar sig flocken mer och mer för varje dag. Det här kommer bli bra tror jag. 

Bilder från torsdag-lördag

Lilla araben Midnight och han<3

Sen bara älskar jag den här bilden som min bonuspappa tog på Kvicken och Herkules i hagen häromdagen. Ser lite ut som att dom är två westernhästar ute på en ranch någonstans i USA... Kvicken har fläckar som ni ser på bilden, det är tydligen trivselfläckar har jag fått höra..

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget, min hjärna är tom men ändå en stor röra. 

 

Igår fick min finaste kille somna in. Han blev aldrig bra. Det började med hälta i vänsterfram, sedan vänsterbak och nu för tre dagar sedan även högerbak. Jag tog in dom sent i måndagsnatt och han kunde knappt gå, han kämpade för att röra sig framåt. Han hade så fruktansvärt ont. Jag har aldrig känt sådan smärta förut, jag kollade på honom och brast ut i gråt, han kämpade verkligen. Dagen efter fick han gå på metacam (smärtstillande), då kunde han röra sig någorlunda. För två dagar sedan fick jag då reda på att han skulle få somna in på torsdag (igår), ett beslut som hans ägare tog. 

 

Det går inte att förbereda sig på att aldrig mer få se sin bästavän vid liv. I onsdagsnatt klockan 12 var sista gången jag såg honom. Det var då jag sa hejdå. Jag satt med honom i boxen och berättade för honom hur mycket jag älskar honom, om och om igen. Han stod lugnt och åt på sitt hö, ibland la han huvudet mot min axel och gav ifrån ett lätt puff. 

 

Torsdag förmiddag fick han somna in. Jag kunde inte vara med honom, jag kunde inte se min bästavän försvinna mitt framför mina ögon. Han fick somna in i hagen där han känner sig trygg. Janne min halvpappa var vid hans sida hela tiden, jag klarade inte av det. 

 

Jag bär runt på smärta och saknad nu. Jag upprepar för mig själv det jag tyckte höra han säga när jag lämnade och sa hejdå till honom i onsdagsnatt"Han sa, det här är inte sista gången vi ses, han sa, det här är inte sista gången vi ses", om och om igen. En röst som inte kom ifrån mig själv, utan en röst som kändes som hans egna. Det är rätt Schatal, vi kommer att ses igen. När vet jag inte, men jag vet att våran tid bara är över i detta liv. 

 

I all sorg och smärta känner jag också en enorm tacksamhet och kärlek till honom. Jag är så tacksam över att han kom in i mitt liv och vände hela mitt liv upp och ner, på ett positivt sätt. Jag älskar verkligen honom med varenda del av mitt hjärta. 

 

Det kommer att vara jobbigt framöver, jag kommer att känna tomhet stundvis och smärta stundvis. Jag har förlorat många under dom 20 åren jag har levt, men döden är alltid lika skrämmande. Just nu är jag tom, det var mycket som hände igår, hela mitt liv är förändrat. Jag måste bearbeta det här i min takt nu. 

 

I slutändan så är min tacksamhet och kärlek till honom det starkaste jag någonsin känt. Schatal, Schatal, Schatal.... förevigt vid min sida. 

 

Han har aldrig varit så vacker som han var i onsdags när vi tog några sista bilder... 

 

 

 

Jag och Schatal har haft väldigt fantastiska stunder när jag har suttit på honom men i augusti 2014 så är det troligen sista gången jag satt upp på honom. Dels för att jag ville börja om från början med honom (dvs börja från uppsittning till att börja med) och dels för att han nu inte är ridbar. I onsdagsnatt när jag tog in hästarna så såg jag att Schatal var extremt halt i vänsterbak den här gången, jag vet inte varför men han ville verkligen inte stödja på benet. Igår såg han lite bättre ut. 

Kvicken rider jag på lite sådär ibland när det behagar. Det jag också vill tillägga är att jag liksom inte "rider" för att träna hästen i alla gångarter osv utan jag "rider" för att umgås på olika sätt. När jag och Kvicken beger oss ut så blir det ofta uteritter eller lite lätt ridning på volten. Visserligen är han 23 år gammal nu men det är inget man märker av överhuvudtaget. Han uppskattar mer när han får välja väg själv och oftast blir det då uteritter när vi bara tar det lugnt och är i varandras sällskap. 

Nu är det så himlans varmt också att det skulle kännas taskigt att be Kvickis gå i något högre tempo och få flås. Jag menar i hagen så står båda killarna oftast under ett träd mitt på dagen nu när det är uppemot 30 grader ute och vilar. Jag har gjort så att jag har åkt dit mitt på dagen och spolat av båda killarna, gissa om det har varit uppskattat? Yes. 

Men som sagt det här med ridning, jag föredrar liksom att rida något lättare pass eller bara skritta ut i skogen. Att träna en häst för att förbättra dennes fysik är jag helt för, men att träna en häst för sitt egna syfte, för att man själv tycker att det är jätte kul är jag väl lite sisådär mot. Jag tycker att hästen ska få välja om den vill ha dig på ryggen eller inte och det är ganska lätt att avgöra om du väljer att se det. 

Men i det stora hela så har jag inte ett stort behov av att rida, självklart är det kul att känna en samhörighet med sin häst, att känna när den rör sig under dig osv, men det är inte prio 1 i mitt hästeri. Jag älskar att bara få vara med mina killar, sen om det är uppsuttet eller ståendes från marken kvittar egentligen, bara jag får vara i deras närhet. 

tror jag att jag överanalyserar saker. Det ligger i min personliga natur att analysera nästan precis allt jag gör och vad andra gör. Jag tycker om att tänka och komma fram till slutsatser eller helt enkelt bara att spåna i saker. Jag är en riktig tänkare, jag brukar säga att man hjärna aldrig vilar. Även när jag sover så sover jag aldrig riktigt djupt, utan jag drömmer cirka 9/10 gånger och har extremt svårt att komma in i en djup sömn. 

 

I hästeriet är ju det självklart både på gott och ont. Det goda är att jag analyserar hästens beteende och natur och det onda är att jag ibland glömmer bort att bara vara också. På senaste tiden så har jag varit ganska så stressad inombrods vilket innebär att jag inte riktigt lever i nuet. Det är så lätt att allting bara går på räls, mocka, fylla på vatten, öppa upp hagen och hälsa på hästarna för att sedan åka hem igen. Visst får jag dåligt samvete ibland men idag kom jag även på att det inte spelar någon roll om jag är i stallet i timmar eller 20 minuter. Det viktigaste är att jag är i nuet när jag umgås med mina hästar, det är inte förrens då som jag slappnar av helt och faktiskt njuter av deras sällskap till tusen. 

 

Idag spenderade jag inte så värst lång tid i stallet.Bara det här att stå och klia på både Kvicken och Shatte med en borste i 5 minuter var för att se hur mycket dom uppskattar det nu när myggbetten är som värst, gjorde min dag. Jag fick en sådan trivsam stimulans i min hjärna som gjorde att jag kände glädje och en sorts harmoni. Det är så lätt att glömma bort hur viktigt det faktiskt är att slappna av när du umgås med dina hästar i all din egna stress och hets. 

 

Självklart så pendlar våran inre känsla från dag till dag men det får mig också att faktiskt inse att det är sååå viktigt att försöka slappna av och bara vara i nuet när du är med dina hästar. Det är okej att inte alltid analysera saker som händer men det är också väldigt lärorikt. Det är viktigt att hitta den där balansen emellan allting så att det fortfarande är avslappnat men ändå lärorikt på samma gång. 

 

 

 

Något jag har funderat på ett tag nu är, vet man alltid bäst när det kommer till sin häst? Jag ställer mig frågandes till det här. Jag ställer mig frågandes för att jag ser folk skriva i diskussioner på facebook, bloggar ,instagram osv att "jag känner min häst och den mår helt perfekt bra", för att sedan se bilder på hästen där den är fullpackad med utrustning och där den utstrålar 0 harmoni på 90% av bilderna. 

 

Vi alla ser olika, men när det kommer till att läsa av en hästs språk så måste vi bli bättre, vi måste bli mer engagerade för våra hästars skull. Jag tror att det faktiskt är många som känner sin häst mycket väl och ger den rätt förutsättningar, men något i mitt huvud sätter stopp för att tro på det här fullt ut. Jag kan inte till 100% tro att du känner din häst väl om du väljer att packa på den extremt mycket utrustning för att sedan försvara det med "men han är väldigt pigg så jag måste kunna hålla honom" eller "jag kan rida utan utrustning också men han trivs bra med det jag sätter på honom". Oavsätt vad, så tror jag att vi alla kan komma överrens om att hästar trivs bäst UTAN utrustning? Eller finns det någon som tror att hästen faktiskt förderar att få på sig, träns, sadel, martingal, gramantygel osv? 

 

Så vad ska man göra då? Sluta rida? Släppa ut hästarna i det fria? Hörrni, lugna ner er, det här är det vanligaste motargumentet man stöter på när man ska försöka förklara varför all utrustning kanske inte bör användas. Nej, man måste inte sluta rida eller släppa hästarna i det fria för att man inte tycker att en häst inte ska stå på box, inte ha bett i munnen, inte skos, inte tävlas, inte ridas med hjälptyglar, det betyder bara att man väljer att plocka bort mycket saker för att göra livet ännu mer naturligt för hästen. Folk som plockar bort saker för hästen är inga dåliga människor, det är bara det att dom antagligen har studerat och läst på om hästens naturliga behov och historia. 

 

Jag vet att jag har mycket kvar att lära, det kommer säkerligen aldrig att ta slut på lärodomar. Jag försöker alltid att göra det som är bäst för mina hästar men jag tror att många gånger så misslyckas även jag. Skillnaden är att jag inte väljer att hugga direkt om någon ifrågasätter det jag håller på med. Ett exempel var för några veckor sedan när jag la upp en bild på Schatals svullnad i kronranden i ett hästforum på facebook och folk kommenterade ganska fort att "den där hästen har jätte dåliga hovar", jag blev sååå ledsen och upprörd över det här. Jag tog verkligen till mig vad varje individ skrev och idag har han faktiskt fått sina hovar kollade på av en hovspecialist, varav han sa att dom är framskutna i trakterna vilket gör att det blir "ankhovar". Med det menar jag att även om folk kommenterar något som du gör med din häst så behöver du inte bli arg eller inta en försvarsställning, utan sug in dig informationen istället och börja googla eller sök information. Fråga folk vad dom tycker om hovarna istället för att säga "jag känner min häst bäst och jag vet minsann att han inte lider av dessa hovar som han har", det handlar inte om din stolthet utan det handlar om att värna om sin häst. 

 

 

Sen är ju jag väldigt frågandes till bett,sporrar,spön och nosgrimmor. Det finns människor som väljer att fortfarande använda bett, sporrar, spön, nosgrimmor och nu allt vad det finns för att gynna människan även fast mycket ny forskning och information visar på att det inte är det bästa för hästen. Är man nonchalant och tycker att det bara är skit så tycker jag att man ska tänka om, forskningen ljuger inte och jag tycker att man ska ta in det mesta som faktiskt är skadligt för hästen istället för att försvara det. Många kommer med argumentet "men min häst trivs med bett så därför kommer jag att har kvar det". Medans jag känner lite såhär, det finns hästar som är extremt tydliga med vad dom känner och tycker (Shatte är ett exempel) och så finns det dom som inte är lika tydliga med vad dom känner. Det blir väldigt mycket lättare för oss människor att avgöra en hästs missnöje om den är tydlig, men det finns mycket signaler som många inte kan eller ser heller. Det finns hästar som finner sig i det mesta men bara för att den gör det så skulle inte jag säga att det är en nöjd häst i alla situationer, utan jag skulle snarare säga att den har anpassat sig till människans behov och accepterat det, men bara för att man accepterar så betyder det inte att man är nöjd. 

 

I slutet så vill vi nog alla våra hästar väl. Men för att komma till ett mål så räknas vägen dit också. Det är viktigt att vi blir mer öppna för förslag istället för att låta information gå in i ena örat och ut i det andra. I många fall så är vi nog inte bäst för våra hästar. Vi måste lära oss att bli bättre på hästars signaler och kroppspråk, det är nog förrens då vi kommer att behandla våra hästar med den respekt dom förtjänar. 

 

 

 

 

Dagarna går i en sakta takt framåt, ibland känns det som om att tiden inte går någonvart överhuvudtaget. Jag är fast i allt jag gör känns det som, motivationen är hög men ibland är det så svårt att börja någonstans. 

 

Jag går mest runt och väntar på att något ska hända, för jag vet att saker kommer att hända men jag vet inte när... Allt med Schatal känns hyfsat bra just nu, förutom att han fortfarnade är halt men enligt veterinär så kan ju en sådan här läkningsprocess ta upp till 3-4 månader. Såhär står det i protokollet som Schatals ägare fick hem efter första veterinärbesöket: Bedömning: "Hästen kan ha vrickat sig och pga det fått förändringar / reaktion på skelettet. Förändringar är i närheten av ledkapslar och sidoligament. Dessa skador kan vara smärtsamma och behöver ca 3-4 månader att läka och lugna ner sig." 

Rörelsekontroll: Halt vänsterfram 2 grader. Longering: Halt vänsterfram 3 grader. 

Och om jag har förstått det rätt så är bedömingen med grader såhär: 

Så, med det skrivet så är lilla Shatte fortfarande halt cirka sådär 1 månad efter första veterinärbesöket. Han är dock pigg och alert men jag antar att han fortfarande har ont, vilket såklart är förjävligt. 

Jag vågar inte skriva ut här än hur allt kommer att bli med honom men jag är förberedd på det mesta, om man nu kan bli förberedd... 

 

Kvicken mår bra och uppskattar att bli kliad på nu, han till och med söker sig till en för att bli kliad på halsen, haha dessa knottbett.. 

Han är ju annars en häst som inte uppskattar fysiskkontakt sådär värst mycket men nu när det kliar så är det frittfram att få röra vid honom utan protest! 

 

 

 

Promenad vet jag inte riktigt om vi kan kalla det då han stannade varje meter för att beta det goda gräset... 

I vilket fall som så är det en enorm skillnad att gå med Kvicken nu. Förut gick han antingen på en eller 2 meter framför en. Jag har fokuserat väldigt mycket på att han ska gå bakom mig, varför? För att minska stressen i honom samt att vi ska respektera varandras space. Han blir i många fall stressad och klampar rakt på en och därför fokuserar jag på att han ska hålla sig bakom mig till en början, känns han lugn och harmonisk då får han jätte gärna gå vart han vill, farmför, bakom, på sidan, så länge han respekterar min yta och jag hans.  

Jag märker oftast en stor skillnad på honom efter att vi har umgåtts och fokuserat på vissa saker. Som efter promenaden när vi är tillbaka i stallet så är han mycket mer tillgänglig för att umgås. Han blir mycket mer uppmärksam på mig och accepterar mycket lättare att jag vill borsta på honom eller bara stå på sidan av honom. Jag tror ju starkt på att du inte måste ha fysisk kontakt med en häst för att kunna umgås, utan det handlar också om att bara kunna vara i närheten av hästen och att hästen är okej med det. 

Jag och Jocko åkte en vända till Vaxholm till att börja med och sen tänkte vi vafan, vi åker till någon badplats och doppar fötterna! Vi tog dock årets första dopp!! Fyfan vad det var skönt!! Vi hittade en helt fantastisk plats också där vi var ensamma i det fridfulla! 

Här får ni bilder så att ni ser hur våran dag har varit! 

Filmade lite nu på kvällskvisten för att visa hur det ser ut där hästarna står! Låter videon tala för sig. 

 

I ung ålder, präglad av samhället och dess idér, så är det inte alltid lätt att hitta nya vägar som skiljer sig från det normala. Du får ett sätt visat för dig och sedan är det det som gäller. Många gånger kanske det är just rätt sätt, och många gånger är det just fel. Egentligen tycker jag inte att jag har någon rätt att säga vad som är rätt och fel, men jag har idér om vad jag tycker är bäst. Det kvittar egentligen också vad du tycker är rätt och fel när det kommer till djur, låt djuret tala om för dig vad som är rätt och fel och låt dig sedan tycka vad som är rätt och fel. 

Det blir fel att tycka vad som är rätt och fel om man inte lyssnat till djuret först. 

 

Hjärtat slår extra slag för djur, det har det alltid gjort, i mitt fall. Jag har alltid sett djur som mina vänner, jag har alltid älskat djur. Jag har alltid försökt behandla djur med all den kärlek jag har, men på fel sätt. Närkontakt, krama, pussa, hålla om, klappa, allting ömsesint och fysiskt va något jag använde mig mycket av. Tittar jag tillbaka idag så kan jag se att det är så mycket fel med att ha fysisk kontakt med många djur, om inte dom visar dig annorlunda, dvs, ber om allt det som jag har skrivit där ovan. 

 

Att visa kärlek är normalt för oss människor, speciellt via fysisk kontakt. Det är också något vi vill föra över till djuren, hästarna. Vi vill pussa på mulen och klappa dom på halsen, visa kärlek genom att krama om halsen på dom. Redan här börjar det bli fel. Människor är en helt annan art än hästar, bara för att vi tycker om vissa saker så betyder det inte att dom gör det. Hästar uppskattar mera när vi bara befinner oss i deras sällskap utan berörning, just av den enkla anledningen att de inte är närkontakt djur på samma sätt som vi. Hästar ser inte materiella saker, fina stall, fina tecken, 3 rätters middagar vaje fredag osv, dom har en önskan. Vem är då jag att kunna avgöra vad deras önskan är? Jo, det är logiskt. Frihet, få använda varenda sinne i deras hjärna på ett naturligt sätt, aktivera den fysiska delen som dom vill och beta x-antal timmar om dagen samt vara med flocken. Det är en hästs önskan, att få leva i harmoni och utan smärta. Det är LOGISKT, det är logiskt för att om man läser på om hästens historia så börjar man sakta men säkert att inse att vi skiljer oss långt ifrån varandra i det naturliga beteendet. Det vi dock har gemensamt är en hjärna och känslor, en förmånga att kunna bearbeta saker i hjärnan och känna saker fysiskt och psykiskt. 

 

Jag har alltid älskat djur men jag har betett mig så jävla fel emot dom. Jag har sällan slagit ett djur, förstår ni? SÄLLAN. Det är ens sjukt att jag har det på mitt samvete att jag några gånger har piskat till hästar, sporrat dom i sidorna osv, det är något jag är så fruktansvärt arg över att jag har gjort. Ingen förtjänar att bli slagen, men det ett djur ännu mindre förtjänar är att bli slagen av den anledningen att "den måste gå mer framåt i ridningen eller, den gör inte som jag säger.", det är förbannat jävla hemskt att folk nöter in det i våra huvuden. Snälla, för våra djurs skull, sluta använda dig av redskap som skadar denne, bara för att det ingår i det traditionella hästeriet så betyder det inte att det måste ske. 

 

 

 

Kolla vad göllig han är 

Vi möttes upp i hennes stall ute i Brottby som ligger i Vallentuna! Hon har sina två hästar Pirre och Cesar som står där ute! Vi och de andra i stallet släppte ut alla hästarna på bete och det var så mysigt, dom njöt om vi säger så. 

Här får ni lite bilder från gårdagen som var helt fantastiskt! Landet är den bästa platsen att vara på tycker jag, speciellt på sommaren när grönskan har blommat ut! 

Vi sprang lite också så att hon fick kolla på hur han ser ut i rörelse. Han är halt båda fram. Efter det så fick han lugnande och röntgades i vänsterfram. Jag, hennes lärling och hon var närvarande när det skedde. Jag stod och höll i hans huvud medans dom kikade på bilderna. 

Son jag uppfattade det så har han artros i vänsterfram. Jag frågade hur det kan uppkomma och det kan ha med att göra att dom vrickar sig i hagen eller får en smäll etc. Det finns andra sätt som artros kan bildas på tex ju äldre dom blir osv. Artros är kroniskt som jag har förstått det och kommer aldrig riktigt försvinna. Det som kan hända är att den inte utvecklas och blir större. Problemet är dock att han har ont i samband med artrosen och att han är halt. Dvs, att är han inte bättre om en månad så kan det hända att han blir utdömd. Artros är beläggningar som bildas på leder osv, googla på det om ni vill få en klarare bild av vad det är. 

Som det ser ut just nu så kommer han att gå på smärtstillande i cirka 2 veckor. Han kommer att bli bättre med smärtlindring men för att inte hänga sig fast på den så kommer han att gå utan någon vecka innan nästa veterinärbesök sker. Är han inte bättre i benet då så vet jag faktiskt inte vad som kommer att hända... Men nu gäller det att ta en dag i taget och se vad som händer. 

Jag och hans ägare har även kommit fram till att han kommer att få stå hos mig under den här tiden. Vi alla tycker att det känns onödigt att göra ett miljö byte som kan skapa mer stress eller onödiga konsekvenser för hans skull. 

Jag är givetvis väldigt glad över att få spendera mer tid med honom, det är guldvärt. Men som sagt, efter eb månad så kommer det göras en till koll på honom och vi får se hur läget är då. Tills dess så är det bara att avvakta och njuta av våran tid tillsammans. 

Snart lämnar han mig, snart är tryggheten borta. Tryggheten att veta att han står i stallet, tryggheten att träffa honom när jag vill, tryggheten att veta att min bästavän fortfarande är vid min sida. Det gör så fruktansvärt ont. Jag vet inte hur jag ska klara det här. Allting närmar sig med bestämda steg och här är jag, livrädd och sårbar. 

Jag har under en längre period inte mått speciellt bra, men jag har haft min familj, mina vänner och mina två hästar som har gjort att jag har klarat mig. Men nu försvinner Schatal från mitt liv utan att jag vill det. Hur ska jag överleva? 

Dom orden cirkulerar runt i min hjärna varje minut. How i'm gonna survive? Jag vet inte. 

Bara tanken på att förlora honom är något jag knappt klarar av, men att det snart blir verklighet känns inte verkligt. Jag kan inte förstå, jag kan inte och vill inte det här men jag måste leva med det. 

Jag hade svårt att välja filter på dessa bilder. Det velade mellan väldigt starka och skarpa färger och milda och kalla. Jag gjorde helt enkelt så att jag gjorde dom i båda alternativen. Jocko fotade x-antal bilder men jag tror allt som allt så blev det kanske runt 30 st som jag sparade. 

 

Här får ni bilderna!

 

En sak vet jag säkert, det var att jag ville ha några sista bilder med mig och Shatte tillsammans. En fin dag som denna plockades kameran fram och Jocko fick fota! Här nedanför får ni smakprov. PS. Har bilder på mig och Kvicken också!