Kaos
Hej alla!
Jag älskar er två mest av allt.
Just nu är allting kaos och jag mår verkligen inte bra. Jag är oerhört förvirrad och har panik inombords. Jag vet inte hur allt kommer att sluta men jag kommer förklara det mesta när det finns en klarhet i allt.
Just nu vet jag inte hur mycket bloggen kommer att uppdateras men kommer att göra mitt bästa.
Finaste killarna i hela världen
ett avslut
Idag fick jag ett besked från Schatals ägare om att jag inte kommer att få ha kvar honom. Varför behöver vi inte gå in på nu. Jag har skrivit ett inlägg om allt detaljerat, frågan är bara när jag kommer att publicera det. Jag vet ingenting längre känns det som. Jag är oerhört ledsen och förbannad på samma gång. Ena stunden kokar jag av ilska och andra stunden gråter jag pga känslan att inte mera få ha kvar honom.
Han är något av det bästa som har hänt mig.
Min fina fina vän.
Sjuk Schatal
Är helt slut idag.
Han låg ner och sov när jag kom imorse så nej, han låg inte ner för att han inte klarade av att stå! Han och Kvicken låg typ 3 gånger igår i boxen när jag kom ner och det vet jag att han brukar göra så är ingen fara!
Schatal kom in igår med en uppdragen mage och jag och Jocko konstaterade det ganska fort!
När vi står och kikar på honom så ba flyyyger det ut skit, mycket svårt att förklara men det bara flög på väggen och tog stopp där och rann ner. Det var som om att han kissade nykokt spenat (gräs) från röven, märkligt..
Hade koll på han hela natten och har snittat sovit typ 3 timmar totalt så att skriva det här nu är en utmaning... Han bajsade ingenting mer under natten och jag hade en ganska aktiv kontakt med jourveterinären i Rimbo så det kändes bra!
Valde att ta ut en veterinär idag för att kolla upp honom. Hon trodde det var gaskolik och kände på honom osv, gav han smärtstillande och lyssnade i magen! Det lät bra! Vi slangade i honom vatten också i och med att han senast hade druckit vid kanske 10 på kvällen så att han fick i sig vätska!
Sen kollade hon på benet också och sa att hon inte visste vad det var och att vi borde åka till klinik. Han var också halt på båda fram tyckte hon vilket var något nytt för mig då jag inte har sätt det..
Och det här med att han kliar upp sår på rumpan kan vara springmask (vilket är mycket svårt att få bort eller se) eller något annat som jag inte kommer ihåg, är helt slut i hjärnan..
I det stora hela så fick jag väl inte jätte genomgående svar av distriktveterinären som också var ganska otrevlig om jag ska vara ärlig. Med andra ord så finns det mycket att kolla upp på denna lilla häst men det som känns skönt är att det känns som om att läget är helt ok under kontroll med magen på honom nu!
Ledsen om det här inlägget blev stapligt men jag kan inte ens beskriva hur trött i hjärnan jag är just nu. Är mycket som måste tänkas igenom och det tär på mig psysikiskt!
Jag håller er uppdaterade om läget!
Han låg ner och sov när jag kom imorse så nej, han låg inte ner för att han inte klarade av att stå! Han och Kvicken låg typ 3 gånger igår i boxen när jag kom ner och det vet jag att han brukar göra så är ingen fara!
film om bett
Jag missade denna video förut så kolla på den också. Riktigt jävla fruktansvärt.
I den videon kan ni se att dom faktiskt forskar på det och inte tro att allt är påhittat.
Det är såhär hästvärlden ser ut idag, ha det i åtanke också.
Väcks några tankar?
Väcks några tankar?
diskussion om bett
OBS!!!! Långt inlägg!!!
Igår hade jag och två kompisar en diskussion om hästar som sedan utvecklades till varför man har bett i sin hästsmun.
Jag som inte använder bett på mina hästar tycker att det är intressant att höra varför man gör det. Två av mina kompisar använder det i sin hästsmun och jag var helt enkelt nyfiken så jag frågade dom.
Min ena kompis sa att hon använder det för att hon vill tävla (islandshäst) och att man måste ha det på tävling etc. Hon sa även att hon försöker att använda det så lite som möjligt och varierar med bettlöst vilket jag tycker låter super bra. MEN, för mig tar det inte bort det faktum att det används flitigt emellanåt. Hon sa även att hon känner sin häst så pass bra att hon kan avgöra när han har ont eller inte och att han trivs på bettet för att han är så mjuk i munnen och tuggar lugnt på bettet. Jag sa ganska snabbt att "hästen tuggar på bettet för att bettet lägger sig på lanområdet i hästensmun som utsöndrar naturliga reflexer i hästens mun. Det bettet gör är att sända ut falska tuggreflexer till hästens mun som det görs när hästen betar (fast det är inte falska då i och med att hästen faktiskt äter något) och det är då hästen tuggar på bettet". Det var något som hon snabbt sa att hon inte visste om och uppskattade att jag sa det. Det var en väldigt lugn diskussion då ingen av oss vill trampa varandra på tårna men hon sa även att "Lisse, jag kan liksom inte argumentera mot dig egentligen eller tycka att du gör något fel för du är så mild i din hästhantering som möjligt så det finns egentligen inget negativt att säga". Är jag självgod om jag håller med henne? Nej men självklart gör jag fel men jag måste faktiskt säga att jag är stolt i min hästhantering i och med att jag inte använder vissa föremål.
Min andra kompis ville inte diskutera detta med mig vilket jag respekterar men inte riktigt förstår varför. Jag tror att jag kanske är lite väl på i vissa sammanhang. Det måste jag också erkänna att jag är när det kommer till bettfrågan för jag tror så starkt på att man inte behöver (ska) ha bett i munnen på dom. Eller kan det också vara av den enkla anledning att man bara har ett bett pga ren vana? Jag vet inte...
I allt det här så slängde jag även ur mig att jag inte tycker att man är 100% djurvän om man väljer att ha ett bett i hästens mun vilket jag tror att dom tog illa upp av och det ber jag om ursäkt för. Jag håller fast vid min ståndpunkt för det är så jag tror, men jag skulle aldrig kalla några av mina vänner för djurplågare för i det stora hela så vet jag att dom älskar sina hästar.
"Ett betsel är remtyg och bett som används för att behärska och styra en häst." Så skriver wikipedia om man söker på betsel. http://sv.wikipedia.org/wiki/Betsel
Man uppfann bettet för att kunna kontrollera hästen, och med kontrollera så men jag smärta, för det är det som bettet gör i en hästmun.
Sevärd video, mycket bra. Och om ni inte tror på videon, varför? Verkar den inte logisk eller vill ni inte se det bara?
Jag tycker att det är naivt att tro att din häst trivs med ett bett i sin mun. Varför skulle en häst trivas med ett bett i sin mun? Den kanske inte gör motstånd som många hästar gör eller är extremt tydlig med sina känslor (inlärd hjälplöshet) men det finns alltid små tecken att titta efter om du bara öppnar upp dina ögon.
Jag tror att folk blir irriterade på en sådan här video och känner att dom måste försvara ridning på bett för att det som sägs i videon visar på något som inte är okej. Dvs, att något som dom har gjort i hela sitt liv inte är okej och som människa är det aldrig kul att höra. Jag tror inte heller att dessa människor vill behöva plocka bort något som dom har haft på sin häst heller för förändringar är läskigt och något man helst undviker.
Men om vi sätter upp två alternativ. En dag får du ny information om något, i det här fallet om hur bett påverkar din häst i munnen. Det kommer ny fakta om hur det är skadligt för din häst. Något du kanske aldrig har märkt på hästen för att det alltid har "varit okej att rida med bett" och ingen har sagt att det är farligt så länge du inte drar i bettet (videon ovanför visar dock på det motsatta, du behöver inte ha en hård hand etc, ett bett skapar smärta ändå). Men nu är något nytt presenterat, en ganska big deal också. Jag tror inte att någon av oss vill skada våra djur men vissa saker gör man omedvetet men nu får man en chans att tänka till lite extra.
De två alternativen är 1. Jag väljer att inte lyssna för jag tror inte på det här, jag har haft bett i min hästsmun hela dennes liv så varför sluta nu? Den går ju på utan problem. 2. Hmm, fan det här låter ju inte bra, jag får nog börja testa utan för det sista jag vill är att skada min häst.
Med det här menar jag att, får du två olika alternativ när det handlar om din häst, (det finns faktiskt ny forskning på att det är skadligt att ha bett i munnen), varför överväger du ens då att argumentera för något som potentiellt (med potentiellt menar jag er som ställer er tveksam till att det faktiskt är skadligt) är just SKADLIGT? Finns det ens en liiiiiten chans för att skapa smärta hos sin häst varför är man redo att ta den??? Varför sätter man inte bara sig själv åt sidan och slutar tänka "men nej, jag har gjort såhär i hela mitt liv så därför tänker jag inte ändra på mig", och börjar tänka på sin hästs bästa istället? VARFÖR är man inte beredd att ta bort något som faktiskt är skadligt?
Det är för att man inte vill se. Man är så fruktansvärt bekväm i det man gör att man glömmer bort att se vad som faktiskt händer sin häst. Det är så man har blivit lärd, att skapa sin häst smärta utan att man riktigt har förstått det. Mycket av det som händer hästen är grundat på smärta och ändå försvarar folk sig med att sin häst lever som en kung i ett stall med fina nymålade boxar och nya fina täcken. Materiella saker spelar inte någon roll i en hästs värld och det vet man om man har läst på om hästens historia. Man vill inte se att man skadar sin häst för man älskar sin häst, man vill inte på ett ända sätt behöva erkänna för sig själv att jag har skadat min häst i år. Det tär på hjärtat att behöva inse det, jag gick igenom den fasen och det var inte kul. Men jag ändrade mig för mina hästars skull, jag satte mig själv och mina behov åt sidan och gjorde det som på riktigt var bäst för dom. Det ska inte vara ett svårt val. Det är inte ett svårt val om du bara väljer att se.
När någon kommer in och berättar för en att du gör fel eller du skadar din häst så är det inte konstigt att man 1. Inte tror på den 2. Blir jävligt förbannad. Men här gäller det att öppna upp sina ögon och öron och ta in det nya i huvudet. För oavsätt om du inte förstår varför någon presenterar den här nya konstiga informationen så kommer du att behöva reflektera över det och börja analysera. För mig är det i de mesta fall uppenbart när en häst inte vill något eller när den utstrålar smärta, men jag förstår också att det inte är lika lätt för alla att se. De första gångerna baraelvira presenterade några bilder för mig på sin blogg och förklarade varför den hästen såg missnöjd ut så såg jag helt ärligt inte. Jag tänkte bara "men nej, den där ser ju precis ut som en häst ska göra på en bild. Vad är det som visar att den är missnöjd?", jag förstod verkligen INTE. Det som i självaverket var var att jag aldrig blivit presenterad för något annat. Jag hade lärt mig att en häst såg ut sådär utan att tänka på något mer djupare, jag var lärd på det sättet. Men sen är det tammefan upp till dig, blir du presenterad för något nytt som visar på att hästen tar skada av något så måste du vara villig att ta in den informationen och ta till vara på den.
Jag ändrade inte min hästhantering för min skull, jag ändrade mig för mina hästars skull.
Om du verkligen bryr dig om din häst så ber jag dig att vara lite mer uppmärksam på allt som har med hästar att göra och gå in och söka på google om saker som du undrar över eller är nyfiken på. Att ändra sig själv är inte något som händer över en natt men det sätter igång tankar i hjärnan och det är första steget. Jag bestämde mig helt enkelt en dag för att sätta mina behov åt sidan och se till hästens och det är något som har förändrat mig som person också, inte bara min hästhantering. Jag har blivit bättre på att uppmärksamma de små detaljerna för tro mig, det är mycket man missar att se när det kommer till hästar.
Avslut. Det här är inget jag väljer att skriva för min skull och det här är inget jag vill att man ska göra för min skull. Jag vill att hästarna ska få leva ett sådant smärtfritt och harmoniskt liv som möjligt och det är upp till oss människor att se till att det blir så. Det är därför jag skriver det här, till er hästälskare. Mycket ligger i era händer, se till att använda er klokhet väl för era hästars skull, inte för eran och inte för min eller någon annans, utan för eras hästar.
Grundprinciper i min ridning
Jag har några få grundprinciper som jag väljer att gå efter i min ridning.
Här nedanför finner ni dom lite kortfattat
1. Vid ridning så tillkommer inte ett spö. Dvs, jag vill inte rida med spö för att det är lätt att missbruka samt att jag tycker att man inte ska behöva fler hjälpmedel än sig själv. OBS, jag använder dock repgrimma och sadel. Eventuellt annat huvudlag.
2. Vid ridning så tillkommer inte sporrar.
Varför använder ens folk sporrar? Jag ogillar verkligen sporrar starkt då dom trycker in i hästens sidor. Jag kan INTE förstå varför man vill ha ett sådant irriterande och förskräckligt redskap på sin häst.
3. Vid ridning tillkommer inte bett.
Av den enkla anledningen att jag inte vill trycka in ett bett i mina hästars munnar. Jag söker en sådan harmonisk tillvaro som möjligt och då ser jag inte varför ett bett skulle höra dit. Eller, jag ser egentligen inte varför man ska ha bett i en hästmun överhuvudtaget, fruktansvärt onödigt när det finns alternativ som innebär att du inte måste trycka in något i munnen på dom.
4. Vid ridning tillkommer inte en noshrimma.
Anledning är för att: En nosgrimma är till för att täppa igen käften på hästen och inget annat. Rider jag med mitt sidepull eller repgrimma så blir det visserligen som en nosgrimma (behöver finnas något som håller upp huvudlaget) men behöver jag ens nämna hur löst dom spänns? Hästarna har fri tillgång till att öppna käften så mycket dom vill!
Just nu är det dom sakerna jag ställer mig negativ till. Jag anser att det är schysstare mot hästen. Vad andra väljer att göra är inte upp till mig men jag kan säga att jag blir lite extra glad när jag ser att folk plockar bort dom sakerna!
Jobbig period
Nu känns det som om att ingenting fungerar.
Det känns extra tufft i och med att han var den sista hunden jag någonsin trodde skulle göra något så allvarligt. En hund med ett hjärta av guld men som flippade en gång och inte finns kvar vid livet efter det. Jag kommer att minnas alla våra fina stunder tillsammans och bära med mig dom resten av livet, han visade mig hur mycket lycka en individ kan ge.
Jag provjobbade igår på ett nytt jobb som jag verkligen trodde att jag skulle gilla, jag var helt inställd på att jag skulle trivas. Jag skrev upp mig på 6 st nattpass i veckan utan att ens ha provjobbat än. Naiv är bara förnamnet...
Jag vill så gärna hitta ett jobb som jag tycker är ok, behöver inte vara världens roligaste jobb men jag vägrar att känna ångest för att jag måste jobba. Jag har en gräns och när jag mår så dåligt över jobbet redan första dagen så måste jag lita på min magkänsla och sätta stopp. Jag vet inte hur ni fungerar men jag vet hur jag fungerar och det är på både gott och ont.
Sen fick jag ett extremt känsligt och fruktansvärt tråkigt samtal. Hunden Bamse som jag har passat togs bort idag pga en anledning som är väldigt jobbig. Han bet sin matte i armen två gånger igår under en situation. Jag förstår hennes val men det gör inte situationen lättare i och med att allt kom så plötsligt.
Jag hade börjat fästa mig vid Bamse något enormt och var så van vid att ha honom hemma hos mig varje vecka, det här känna Förjävligt.
Floderna har gråtits och mitt hjärta är ännu en gång itu. Jag kommer att sakna honom så mycket, hans plats i mitt hjärta kommer att stanna där så länge jag själv andas.
Det känns extra tufft i och med att han var den sista hunden jag någonsin trodde skulle göra något så allvarligt. En hund med ett hjärta av guld men som flippade en gång och inte finns kvar vid livet efter det. Jag kommer att minnas alla våra fina stunder tillsammans och bära med mig dom resten av livet, han visade mig hur mycket lycka en individ kan ge.
Vila i frid finaste killen.
Shatte börjar bli bättre
Shatte börjar bli bättre i benet nu!! Fortfarande svullnad men mycket mindre än innan! Inte lika halt längre heller!
Han börjar bli fin i pälsen nu också när vinterpälsen försvinner hehe
Fin mankam också! Haha stod och beundrade han idag och kände bara åh herregud vilken fin häst han är.
Testade slänga på han en sadel bara för att se om han fortfarande inte tycker det är okej... Gick bra första omgången men sen när man tar av den och ska sätta på igen så blir han arg. Ett tecken på att den inte ska vara där helt enkelt. Eller enkelt och enkelt, finns nog några orsaker till varför han inte vill ha den på sig...
Tycker han är väldigt söt i den iallfall på något konstigt vis?
Fin mankam också! Haha stod och beundrade han idag och kände bara åh herregud vilken fin häst han är.
Jag tycker att han är fin i sadeln men när jag sätter igång honom sen igen när han är redo (kan ta hur lång tid som helst beroende på hur han känner) så kommer jag ta bort sadeln! Det är för att han visar obehag mot den. Varför? Det kan vi ta itu med någon annan gång varför jag tror att han gör det.
OBS!
Jag menar inte att jag ska sätta igång honom snart bara för han börjar bli bättre i benet! Jag vet inte heller om han någonsin kommer kunna bära mig på ryggen igen men jag måste få tänka framåt också.
Min största prioritet är inte att han ska kunna bli ridhäst, min största prioritet är om det blir så att vi umgås tillsammans från ryggen någon gång igen så är det för att kommunicera på flera sätt och ha kul i det fria. Det är dock helt upp till honom hur han känner för det. Vid minsta obehag kommer jag att ta ett steg tillbaka och börja om från början igen.
Han är min hjälte på många vis och jag kommer aldrig sluta lyssna till honom.
Hästarnas tillstånd
Schatals hov är fortfarande inte bra. Jag har försökt ringa en veterinär som jag hört ska vara bra men han vägrar att svara så jag måste hitta någon annan.
Så allt är verkligen inte på topp nu för mina två killar... Det tär ju lite på hjärtat men dom är fortfarande pigga och glada så det är det som håller mig på benen!
Han äter bra och är pigg och glad annars, galopperade ner för hagen idag och bockade lite, tecken på energi? Jag öppnade upp hagen häromdagen, jag vet hur mycket mina killar älskar att vara uppe i hagen och jag litar på Schatals omdöme när det kommer till hoven, dvs, han rör sig i den mån som han klarar av att röra sig i.
Min farmor hade en fundering på vad det är som han kan ha och hon sa "bockhov kanske?".
Bockhov är något som hästen kan få vid för mycket mat i förhållande till motion. Vad jag kan minnas så fick vi det nya höet i samma veva som Schatals kronrand började svullna upp och i förhållande till motionen så kan höet ha för mycket näringsvärde, dvs att han kan ha fått för mycket mat + nytt och fräscht gräs i hagen på det också. Det är dock vanligast att dom har bockhov redan vid födseln (föl) men kan uppkomma vid äldre ålder som jag har förstått det.
Om det inte är bockhov så kan jag bara chansa på hovböld men det känns också riktigt skumt. Han är lite varm, har ingen puls och går på bra trots svullnaden, dvs är halt men inte blockhalt. Han har inte ont när man trycker "i" hoven eller runt kronranden och om jag har förstått det rätt så har en häst med hovböld riktigt ont i hoven etc då?
Inte bara det inte, Kvicken har svullet öga nu också. Han kan få det såhär nu när insekterna börjar komma och det blir varmare ute men alltså han ser så ynklig ut med sitt lilla vidöppna öga...
Så allt är verkligen inte på topp nu för mina två killar... Det tär ju lite på hjärtat men dom är fortfarande pigga och glada så det är det som håller mig på benen!
Dumhet går inte att bemöta
Varje gång jag blir stressad inombords för att jag tycker att folk rent ut sagt är dumma i huvudet för att dom försvarar en hästs blodiga mun, sår i sidorna pga sporrar eller spörapp på baken, så tänker jag "dumhet går inte att bemöta". Det är precis det det är, DUMHET närmaste den varmaste jävla ekvatorn, HÖGSTA JÄVLA GRAD.
Bild Google.
Jag som en ömsint hängiven animal lover får så jävla mycket slint i hjärnan när folk kan försvara någon typ av misshandel på djur, i det här fallet HÄSTAR.
Det spelar ingen roll om din häst fick ett sår i munnen pga ett bett eller om den var stressad så att du behövde dra den lite i munnen för att få stopp på den, det får bara inte hända. Händer det för första gången i ditt liv så kan jag förstå att du inte vet bättre men händer det en andra gång, tredje gång osv då är det du som är ansvarig för det.
Glada människor, han har säkert precis vunnit sitt race på travbanan. Men glada människor betyder inte automatiskt glad häst. Kolla på hästen? KOLLA. Titta jäkligt noga. Nu ser vi blod vilket gör det hela så mycket värre i mångas ögon men i mina ögon, blod eller ej, det där är INTE en glad häst. Varför kan man inte se det som människa med känslor och empati? För visst har vi känslor och empati? Jag har det.
Varför jag skriver det här inlägget är för att jag var inne på baraelviras blogg och kommentarerna i det fältet får mig att tänka i explosion, hur dum får man egentligen vara?? Vi har regler och grejer för en hästs välmående men vi har ingen regel på hur dum en människa får vara?? Det är det första man borde få gå igenom för att få vistas med en häst och ännu mer få äga en häst.
Jag hatar att trampa folk på tårna nu förtiden, det är för att jag hatar trångsynta människor som inte kan diskutera och jag vill aldrig bli den människan. Men när det kommer till en hästs välmående så kan jag aldrig låta bli, jag älskar djuret för mycket för att kunna låta det vara. Är det inte så det borde vara?
Läsvärt
back in time and now del 4
Juni 2014, båda hästarna står i stallet nu. Jag och Schatals ägare samt min mamma har kommit överrens om att Schatal ska bli min foderhäst så helt plötsligt har jag två stycken hästar? Den känslan är lika fantastisk då som nu.
Första dagen för Schatal i sitt nya hem.
Jag började rida Schatal kanske två dagar efter att han kom till sitt nya hem och problemen var uppenbara. Galoppen funkade knappt längre, varje gång jag la till skänkeln så gjorde han motstånd osv.
Här galopperade han fortfarande men det var enormt okontrollerat.
Hur lycklig tycker ni att han ser ut på dom här bilderna? Jag skulle säga inte alls. Och jag insåg ju det till slut, att helvete, undrar om han stannar och har sig för att jag har bett, eller för att jag rider mycket med handen, kanske för att jag har klämmiga skänklar? Ja jag började analysera allt, jag fattade ingenting. Jag använde spö och Kajsa som red honom ibland var mycket modigare än mig och fick försöka galoppera osv. Här har ni bilder på det från en ritt.
Ja ni ser ju,något stämde inte. Och jag är inte stolt över att säga att jag använde spö och sporrar. Jag fick dock bara ännu mer motstånd, han VÄGRADE att "lyda" mig och stretade emot ännu mer, det var då jag började tänka efter och analysera, vad fan är det som händer.
Samtidigt började jag läsa baraelviras blogg vilket hjälpte mig något enormt. Jag började sakta men säkert få in all information som skrevs om hästen och jag började förändra mig. Jag tog bort spö,sporrar och bett till att börja med, jag lovade mig själv att aldrig rida med det igen och nu sesådär nästan två år senare så har jag hållt det löftet.
Även fast han fortfarande inte ville galoppera osv så var han mycket piggare framåt och jag började att sluta rida så jäkla pressat och "avancerat", släppte på de flesta hämningarna och började lyssna till honom."En häst gör aldrig något utan en anledning", det var/är något som jag alltid har i mitt huvud. Hästar lever i nuet och blickar varken bakåt eller framåt så det som händer i det exakta momentet händer verkligen. Ett till motto jag har är att aldrig se mig som någon ledare/som någon som bestämmer över hästen, vi är nu synkade med varandra och jag lyssnar mer än jag någonsin tidigare gjort.
Jag kan inte ens beskriva hur mycket jag började kolla på videosar om "natural horsemanship", men andra ord hästens naturliga beteende och förklaringar till varför en häst beter sig som den gör. Jag kunde sitta uppe i flera timmar och läsa, kolla på filmer på youtube för att sedan åka till mina hästar dagen efter och försöka mig på det jag sett på film. Jag började med groundwork, på med en grimma och ett ledrep och upp till volten och försöka flytta på hästen med hjälp av min kropp och energi. Studera varenda liten rörelse som min häst gjorde för att sedan gå hem och googla vad just den rörelsen kunde betyda. Allt från att ett öra rörde på sig till att svansen viftade etc, jag ville lära mig ALLT för att bli den bästa hästmänniskan jag kunde bli.
(Det finns dock alltid mer att lära så det här är en process som kommer att pågå i hela mitt liv, det tar aldrig slut med lärodom när det kommer till hästar).
(Det finns dock alltid mer att lära så det här är en process som kommer att pågå i hela mitt liv, det tar aldrig slut med lärodom när det kommer till hästar).
Det var så många gånger min hjärna kokade över, vaddå spänd bog? Vaddå flytta med hjälp av min energ? Men när jag till slut nötte in det i min hjärna så föll allting på plats. Jag började kommunicera med mina hästar på deras sätt och inte mitt sätt för första gången i mitt liv, det var helt magiskt.
Nu började jag även jobba med mina killar lösa i hagen också, jag tänkte alltid att jag tar små steg, jag börjar med att ha dom fastspända i ett ledrep för att sedan ha dom helt lösa och se om kommunikationen sitter lika fint då vilket den gjorde 80% av tiden. Jag vilade aldrig, det här var det ända jag tänkte på, jag ska ALDRIG mer ignorera Schatals känslor eller signaler, jag ska alltid lyssna på honom och utgå efter hans behov och inte mina. Jag ska alltid visa respekt för honom och alla andra hästar jag är med. Det var mitt mål och i allt det här så började jag bli en harmonisk person, inte bara i hästeriet utan i mitt vardagliga liv också. Från att ha varit en förvirrad och aggressiv själ till att helt plötsligt ha all tålamod i världen och kunna hålla mig lugn i de flesta situationerna var en stor förändring för mig. Än idag har jag mycket lättare för att behålla mitt lugn än vad jag hade förut vilket jag tror 100% är för att jag ändrade mitt sätt att tänka på när det kom till hästarna. Jag hade inget annat val än att vara lugn och ha tålamod, bröt jag det så skulle allt jag kämpat för falla sönder.
Från och med nu blev det mycket promenader med båda hästarna och kravlös ridning.
Sen kom den dagen när jag plockade av sadeln på Schatal och började rida i grimma och tyglar. Jag kommer ihåg den här dagen som ni kommer få se på bilderna här nedanför så väl. Aldrig hade vi kommunicerat så fantastiskt fint innan och jag tror faktiskt att jag låter bilderna få tala för sig själva. Bilderna avspeglar precis hur fantastisk den dagen var.
Ni ser, målet var inte längre att ha en häst som lyssnade på min vilja, målet var att ha två stycken individer som kommunicerade tillsammans och förstod varandra. Här hade jag börjat rida på energi istället för styrka, skillnaden är stor om du frågar mig.
Den här vita fina lilla hästen har gjort så otroligt mycket för mig, han öppnade upp en helt ny värld mitt framför mina ögon och jag är så glad att jag valde att öpnna mina ögon och se det istället för att kolla bort och fortsätta som vanligt.
Samma dag red jag Kvicken och här är bilder från det. Ett helt fantatiskt ögonblick tillsammans med honom också.
Mitt i allt så öppnade jag också upp ögonen för Kvicken och insåg att han och jag måste kommunicea mera också. Han och jag fick en kontakt som aldrig någonsin varit så stark tidigare och även han blev en gladare häst i allmänhet. Istället för att gå ifrån mig i hagen så valde han att vara med mig istället och ja ni vet, små saker som egentligen gör ens hela värld?
Självklart har vi haft våra ups and downs tillsammans men det hänger ALLTID på mig och aldrig någonsin straffar jag mina hästar för att jag har en dålig dag. Kom ihåg att alltid ha ögonen öppna för din häst och låt aldrig något passera förbi, ta vara på varenda sekund du har med din häst och älska den som du aldrig har älskat någon förut.
Mitt hästeri idag är att jag utgår efter hästens naturliga behov och jag sätter mina egna åt sidan. Jag försöker att alltid vara så osjälvisk som möjligt och lyssnar alltid till vad mina hästar har att säga, det är det minsta jag kan göra för dom för i slutändan så är det jag som väljer att ha dom i min fångenskap, hur hemskt det än låter så är det sant.
Jag har aldrig älskat några individer så mycket som jag älskar dom två och ibland känner jag att jag inte räcker till, men så länge jag ser och vet att dom mår bra så är jag den lyckligaste tjejen i hela världen.
Föralltid vi tre om jag får välja.
back in time and now del 3
Nu har vi kommit en bit på vägen. Vi har hunnit gå igenom min tid som hästmänniska fram tills nu. Kort och gott kan vi säga att jag var en traditionell hästmänniska som präglats av ridskolor och hästmänniskor som tänker i de traditionella banorna när det kommer till hästeriet. Men det skulle snart förändras, sakta men säkert började jag ändra mig, varför?
År 2013 i början av Februari om jag minns rätt (är kass på år,månad och datum) så flyttades Kvicken till ett stall som heter vågsjölund som ligger i Arninge. Varför behöver vi inte gå in på men det skedde och jag var så exalterad över att få stå i ett stort stall med maaaaaaaaaassa hästar, alltså för mycket hästar om man tänker efter. Kvicken fick för första gången stå i flock med hästar och det funkade väl sisådär, flocken i sig var sjukt oharmonisk och stressad, miljön i stallet var stressad och därav avspeglades det i hela flocken.
Två veckor in i flytten så fick Kvicken byta boxplats i stallet och ställdes mellan Schatal och en annan häst. Schatal tilltalade väl inte mig så enormt mycket till en början men efter att hans ägare sett mig rida en gång på Kvicken så undrade dom om jag inte kanske ville börja rida Schatal två dagar i veckan?! Än så länge älskade jag verkligen att rida och var enormt glad över erbjudandet och tackade ja.
Bilder från något av första ridpassen på Schatal.
Jag var fortfarande kvar i mitt traditionella hästtänk här och som ni ser på bilderna rider jag med mycket hand och säte.
Jag longerade honom även ibland och om jag ska vara ärlig så känner jag inte igen hästen på de där bilderna för han är en helt annan häst idag.
Här slängde jag på honom en snodd, benlindor osv, ju mer grejer desto bättre går hästen eller vad säger ni? Stor SUCK till mig.
Sen helt plötsligt ett ridpass så började Schatal att stanna i hörnen eller vid skänkeln. Jag kommer ihåg det så väl för vi hade haft ett ridpass dagen innan där jag hade fått till en enormt samlad galopp på honom och var sååå nöjd och helt plötsligt började han stanna? Jag var så frustrerad och började banka honom i sidorna men jag fick bara en apatisk häst, inte fan visste jag vad apatisk var då, jag trodde verkligen att han bara ville jävlas med mig och vara dum.
Dock hade Schatals ägare ute en Natural Horsemanship kille på Schatal och det var där allting började tror jag, lite nya tankar sattes igång.
John jobbar med Schatal från marken. Jag hade ingen jävla aning om vad han höll på med just i det där ögonblicket men han förklarade efteråt och jag var öppen för förslag.
MEN ingenting funkade längre, jag kom i konflikt med en människa i stallet och vantrivdes något så enormt där borta. Kvicken var skadad och blev så mager att jag blev rädd för vad som hände, jag såg ju att han inte trivdes men kunde inte sätta fingret på vad det var. Idag vet jag att det var för att miljön var så stressad för honom.
Jag kunde ju dock inte flytta honom själv så frågade min kompis som har en islandshäst om hon ville följa med men det ville hon inte och då sa Schatals ägare men hallåååå, vi finns ju, vi flyttar gärna med Schatal dit. Och så blev det, Kvicken flyttade några dagar tidigare tillbaka till sitt hem och Schatal kom några dagar efter.
Första bilden på honom nere på ängen, dagen han anledde <3
Jag måste säga en sak som jag total glömde bort, under vistelsen på vågsjölund så började jag rida Kvicken bettlöst och träna honom från marken också, det var lite där det började med mitt naturliga hästtänk.
Här var första gången jag hade han lös med mig i ridhuset.
Och här hade jag precis köpt mitt första bettlösa alternativ, sidepull. Jag köpte det för att jag insåg att han inte alls trivdes så bra med bett då han alltid hade munnen öppen och hackade med tänderna på bettet. Jag hade alltså nu börjat komma i andra banor med mitt tänkande.
I del 4 kommer jag skriva om flytten hem till stallet mina killar står i idag och berätta lite i små steg om vad som hände med Schatal och visa bilder.
back in time and now del 2
Kvicken har varit i min släkts ägo sen han var två år gammal och började då som travhäst. Från vad jag har hört från min faster så var han inte tillräckligt bra på travet och hon tröttnade och därav fick han bli en ridhäst istället, vilket jag konstigt nog är tacksam över för vem vet hur det annars hade kunnat sett ut idag?
Under en period så red jag och min kusin Jocko på Kvicken och ponnyn Tilsy som "vi" hade då, var väl egentligen min farmors ponny om jag tänker rätt.
Jag red Tilsy intensivt under en period och Jocko på Kvicken, vi brukade byta lite men jag tror att vi hade kommit överrens om att jag red på Tilsy och Jocko på Kvicken, typ som våra egna hästar liksom. Ha i åtanke att det här är under samma veva som jag även red på ridskola.
Här har ni bilder när jag rider på Tilsy, en liten B-ponny!
Hon bockade extremt mycket och var "busig" oberäknelig osv och därav blev jag lite rädd för henne emellanåt. Men som ni vet (jag måste påminna) så finns det inget som är busigt för mig längre på det sättet, jag ser det som att hästen försökte säga mig något. Varenda liten sak som hästen gör är en berättelse som jag måste vara uppmärksam på, så ska jag dra en snabb slutsats så är jag ganska säker på att hon inte ville ha någon uppe på ryggen.
Sen en dag så ville jag inte rida henne något mer så jag och Jocko bytte häst, hon tog hand om Tilsy och jag Kvicken. Kvicken var jag ALDRIG rädd för och det var nog därför jag trivdes så bra med honom.
Kvicken vet ni ju vem det är men här får ni några bilder från när jag rider honom år 2009, jag var 14 år gammal och hade ridit honom i två år.
(Här är ett bra exempel på en häst som vantrivs med bettet)
Även fast jag tycker att ridningen ser förjävlig ut så måste jag säga att han är bra vacker min fina bästavän.
Åren gick och Tilsy fick fång och avlivades (kommer inte ihåg vilket år) vilket tog extremt hårt på Jocko som nu hade fästs sig vid den vackra lilla ponnyn. Som jag kommer ihåg det så var allt väldigt oklart här, vi hade ju aldrig sagt att Kvicken var "min" häst men Jocko köpte en ny häst och det blev ju som om att Kvicken då faktiskt vart min.
Jag började se Kvicken som min häst och jag vågar inte ens tänka på hur det hade kunnat se ut om jag och Jocko aldrig hade "bytt" häst? Everything happens for a reason eller vad säger ni?
Åren gick och jag och Kvicken fortsatte att hänga med varandra. Vad kan jag säga, även fast jag inte behandlade honom så bra som han förtjänade så har jag alltid älskat honom av hela mitt hjärta och är så tacksam över att jag har ändrat min syn på hästar för idag känns det som om att han älskar mig också.
Slänger upp bilder från dessa åren med honom, bilderna säger mer än ord om våran tid tillsammans under den perioden då jag mestadels red och inte jobbade mentalt med honom.
Typ första bilden någonsin tagen på oss.
Här åkte vi på tävling tillsammans! Om det var första eller andra kommer jag inte ihåg.
Det här är bilder utdragna under 7 år tillsammans. Jag kommer att vänta med att lägga upp bilder från hur det ser ut i dagsläget i och med att det här inlägget kommer bli mil långt annars. Jag vet att jag skrev att del två skulle innehålla om både Schatal och Kvicken men del 3 får bli lite mer om hur jag ändrade mitt hästtänk osv, det är inte förrens där Schatal kommer in i bilden. SÅ än så länge har vi kommit till år 2013, del 3 kommer att handla om 2013-2015, alltså dagsläget, stay tuned.
back in time and now del 1
Jag har ridit så länge som jag kan minnas vilket är runt 5 års ålder. Jag började smått på Vallentuna ridskola och uppgraderade mig senare till Högvretens Stuteri och sedan tillbaka till Vallentuna ridskola när Högvreten bestämde sig för att sälja alla sina ponnysar.
Högvreten var/är en dressyr inriktad ridskola och jag fann min favorit häst där som jag än idag kan tänka på. Han heter Turnpike Smokey och är helt magiskt vacker. Här får ni en bild på honom och hans förra ägare som köpte honom från Högvreten.
Det var sjukt svårt att leta fram bilder på honom men här ser ni!
Efter det började jag rida på Vallentuna ridskola igen med mina bröder Kajsa,Linnea och Jocko. Vi började i en hoppspecial och tyckte nog att vi var bäst i världen haha.. Vi ba "Nu ska vi visa vad vi går för" och vilket vi på ett sätt också gjorde.
Vallentuna ridskola var för mig en av de bästa platserna jag visste, jag red två dagar i veckan och tävlade typ varje helg på ridskolans ponnysar. Jag älskade gemenskapheten och hästarna och tyckte generellt att man inte kunde hitta en bättre ridskola att rida på. Idag vet ni hur jag känner om allt det här, om vi säger det kort, det är inte en sund eller bra miljö för en häst att vistas i om man frågar mig.
Mina två favorit ponnysar var Ludde och Twist. Två stycken speciella individer som jag idag jätte gärna skulle ha haft i min ägo om chansen fann där, så pass mycket föll jag för dom två.
Här har ni Ludde och mig!
Här har ni Twist och mig
Jag behöver väl knappast nämna att jag idag hade valt att rida dessa hästar på ett helt annat sätt va?
Tiden gick och jag skulle gå upp till stor häst, ett stort steg för mig. Jag red stor häst i cirka ett halvår kanske men kände inte alls samma glädje i ridningen längre, jag hörde inte hemma där längre. När hästarna började streta emot så skulle man "trycka på och hålla emot" allt vad man hade och inprincip tvinga hästen till att lyssna på dig fast än att det ska vara tvärtom, du ska lyssna till hästen. Det kändes inte rätt längre helt enkelt och jag började sakta bli olycklig i min hantering med hästar, något var fel men jag kunde inte sätta fingret på vad.
Här har ni bilder på en av mina favorit storhästar Pepsi som jag red rätt mycket!
Jag är inte stolt över den här tiden som hästmänniska men det har skett och kommer aldrig ske igen. Jag visste inte bättre även fast jag alltid känt en sådan enorm kärlek och ömhet till djur så behandlade jag dom inte ens i närheten av hur dom förtjänar att bli behandlade.
För att bara kasta in lite så har jag också varit på 3 olika ridläger i mitt liv. Första var på Grällsta år (?) 2007 (?) och dom andra två var på Björkängsgård runt år 2010 I think. En häst jag föll för var Leo som jag hade två gånger på Björkängsgård, här får ni bilder.
Första året jag red honom
Och andra året!
Han var en mycket speciell häst då tyckte jag, extremt känslig och rädd för saker (oerhört "snäll" dock) men idag ser jag han bara som en häst är, avvaktande till saker som inte är naturliga för dom. Han har en stor plats i mitt hjärta än idag och jag skulle jätte gärna även ha han i mitt stall, men det är ju som mycket annat bara en dröm...
Om jag ska vara ärlig så känner jag inte igen den där personen som jag var då. Jag blir mer ledsen över hur ignorant jag var och trodde att man kunde rida varje häst bara man visade att man "bestämde".Men nu har ni en liten aning om vem jag var innan jag är den jag är idag, mycket har förändrats och det får ni veta i del 2 där jag skriver mer och Kvicken och Schatal. Det här var första kapitlet i mitt hästeri och Kvicken är inkluderad i det men även i del 2 som Schatal är.
Kolla på denna
Fantastisk hage
Igår åkte jag och några kompisar till en gård i Täby! Rönninge by heter gården och jag brukade faktiskt jobba där när jag var yngre, typ varje helg!
Hur fantastiskt? Skulle jag få välja en hage till mina killar så skulle det helt klart vara den här!
Men sen klippte jag av en hästs pannlugg så att den blev rak och då blev det kallabalik och jag ville inte vara kvar för alla typ snackade skit om mig hahah, lite kul när jag tänker efter...
Dom har ponnyridning på helgerna och jag kan väl säga att hästarna såg rätt apatiska ut, gick som på räls liksom.. Men sen när vi gick ner mot en hage som ligger vid en sjö så är det verkligen bara woooow, vilken dröm hage för en häst att få vistas i!
Hagen är stor och hästarna har tillgång att gå ner till vattnet om dom vill, ni ska få se!
Hur fantastiskt? Skulle jag få välja en hage till mina killar så skulle det helt klart vara den här!
Tog en tur i det fria
Red ut på Kvickis en sväng och det var underbart! Han är så jäkla pigg och glad när han kommer ut såhär!
Han får väldigt ofta bestämma tempot helt själv, kan bli lite svårt för mig när han väljer att trava på som en dåre men annars funkar det fint!
Han fick även välja när han ville vända hem igen vilket var vid foderby en bit bort!
Här är bilder !
arbete i hagen med kvicken
Igår var tanken att jag egentligen bara skulle slänga ut hö i hagen till hästarna men Kvicken betedde sig konstigt mot mig, och vad menar jag då med konstigt?
Jo, så fort jag närmade mig så gick han iväg osv, var tydlig med att det är inte okej att du kommer för nära mig.
Det här är inte en önskad relation som jag vill ha till mina hästar så jag började fösa undan honom ifrån mig istället för att försöka närma mig inpå honom, det funkar väldigt sällan och får i de flesta fall hästen att söka sig längre bort ifrån dig om du närmar dig utan en tanke bakom.
Jag insåg ganska fort att min korta lilla arm inte räckte för att få den energin i honom som jag ville så jag tog upp en liten pinne typ 30cm lång (som en linjal) och föste undan honom. Jag fick genast mer fart i honom och han började springa ifrån mig, precis som jag önskade. Varför jag egentligen föser undan honom är för att lägga tryck på honom, minimalt tryck som gör att jag får honom att röra på fötterna, så fort du kan få en häst att röra på fötterna så har du kommit en bit. Eftersom att han är mycket snabbare än vad jag är så blir det automatiskt att trycket läggs av ju längre bort han kommer från mig och när jag närmar mig honom igen då läggs trycket tillbaka så fort jag börjar vifta med pinnen mot bakdelen på honom.
En intressant uppenbarelse kom till mig när jag höll på med detta ett tag, ju längre vi tid vi höll på, desto mindre yta började vi röra oss på och till slut var det som om att vi var på en liten volt och kommunicerade. Mitt första mål efter att ha föst undan honom är att till slut att släppa trycket när jag känner att han har fokus på mig och att när jag gör det så stannar han och vänder sig mot mig med huvudet och kroppen, vi står alltså emot varandra. När han gör det då vet jag att vi nu har uppmärksamhet på varandra.( Det är extremt viktigt att släppa trycket också och låta hästen få ta in hela processen). Märker jag däremot att han inte vänder sig emot mig eller stannar dvs, går iväg från mig istället då får jag repetera allt igen, lägga tryck mot baken igen så att vi skapar rörelse. Det hände faktiskt cirka två gånger men allt är tålamod, om hästen går ifrån dig då har ni inte uppnåt första målet.
Vad gör jag då när han har stannat? Jag väntar såklart. Kollar på honom, granskar varenda liten nerv som rör sig i kroppen på honom. Du kan se om en häst är påväg ifrån dig innan hästen faktiskt är påväg ifrån dig, och då kan du antingen testa att backa först och se om hästen var uppmärksam på din rörelse eller så föser du undan den igen. Allting hänger på att du har koll på att läsa av hästen.
Till slut när jag känner att jag kan börja närma mig och han känns okej med det så tar jag ett steg i taget, i varje steg kollar jag om han är okej med det. Står han lugnt och väntar? Är han påväg ifrån mig? osv. Vi utgår från att han är okej med det. Jag stället mig då lite på sidan av honom, kan gå lite från sida till sida, ingen fysisk kontakt än. Märker jag att han är okej med det, att jag är nära honom då kan jag till slut börja stryka honom med pinnen, vad är reaktionen då? Visar hästen obehag genom att gå därifrån eller bli spänd i kroppen? Ja låt det då ta så mycket tid som behövs, målet är att kunna få en harmonisk häst som tar beröringen med ro. Är hästen okej med att du stryker den med pinnen eller spöet eller vad du nu har så kan du sakta börja försöka beröra hästen med din hand. Jag brukar börja på rumpan för det är där jag finner att hästen oftast har minst problem med berörning. Sen om hästen visar att det här är okej, då kan man börja klappa eller dra med handen på de ställena som hästen kanske är lite mindre bekväm med.
Det här var då något jag gjorde på Kvicken igår. När jag först höjde pinnen mot honom blev han genast stel, men ju mer jag strök honom desto lugnare och mer bekväm med honom. Till slut stod jag och klappade igenom hela honom utan problem. Det här är självklart något jag inte gör under en längre period då jag vet att just Kvicken har svårt med berörning men det känns skönt att checka av att han har kommit till en acceptans vid berörning. Självklart har jag ingen fysisk kontakt med honom om han visar obehag.
Sista målet är, att hästen följer dig när du börjar röra dig ifrån den. Här vill du mer checka av att hästen har börjat lita på din närvaro och bekväm med att följa dig. Det handlar inte om ledarskap utan om att hästen finner din närvaro lugn och harmonisk att vara i.
När allt detta har skett (det kan ta flera dagar eller veckor beroende på hur du och din häst kommunicerar) så är det faktiskt en helt magisk känsla. Från att din häst springer ifrån dig till att den följer dig, det är en wow känsla. Igår tog det här mig cirka 20-30 min kanske, kan verka mycket men är egentligen ingenting med tanke på hur pass mycket eran relation stärks.
En av mina tankar i huvudet när jag gör detta är att "gör dig själv så intressant som möjligt, få hästen att börja undra över vem den här konstiga varelsen är", det brukar oftast funka mentalt för min del.
