lissegotze

Det kom en period i min tid med hästarna för 4 månader sedan när jag blev rädd. Jag blev rädd för jag visste för en gångs skull styrkan våra fyrbenta vänner besitter. Jag visste vad de var kapabla till och jag respekterade dom så mycket för det. 
Jag började bli rädd när jag gick upp på storhäst, för de hästarna kunde göra allt i sin makt för att slippa undan arbetet, de kickade, de ställde sig och gjorde det mesta, jag blev rädd för jag visste inte vad som kunde hända näst. Det jag fick höra i dessa situationer var "kom igen, på med spöt, hästen ska lyssna på dig", inget av det här passade in i min värld.

 

Den perioden i mitt liv var jag väldigt stressad, jag antar att min energi smittade över sig och det gjorde inte saken bättre, det slutade med att jag inte ville rida på ridskolan längre, jag ville rida på Kvicken för där var jag trygg och lugn. Hela miljön och situationen med mycket åskådare gjorde mig nervös, för att inte lägga fram det här på fel sätt, jag hade mycket blickar på mig då jag oftast beskrevs som en "duktig" ryttare och vanligtvis älskade jag det men jag började sakta att ogilla det. 

Jag började att inse att nej, jag vill inte ha det såhär, jag brukade vara så lugn med hästar och oftast kunna hålla mig till lugna och stabila ridpass, och att övergå från det till katastrofala ridpass var ett stort slag i magen. 

Det kändes som jag inte visste någonting längre, varför höll jag ens på med hästar när jag ändå var så jävla dålig? Så kände jag just då. 

 

Nu är jag i ett stadie i mitt liv när jag mår bra, jag är lugn och jag vet för en gångs skull vad jag vill, jag vill ha harmoni med hästarna, och inget annat. Jag vill inte ha klassik dressyr på samma sätt som förut, visst kan jag fortfarande rida klassikt men absolut inte på samma krävande sätt som förut, jag anser inte längre att det är så det ska gå till med hästar och ridning. 

 

Jag strävar efter kontakt,förstånd och en sund kommunikation mellan mig och den hästen jag håller på med/rider, och det kommer jag göra från och med nu, jag är inte rädd längre. 

 

 

När jag började rida Schatal (vilket var någon gång runt mars där) var det ganska svårt att komma upp på honom vid uppsittning. Han gick iväg, oftast rakt fram och man fick göra om och göra rätt ett par antal gånger vid varje uppsittning. Sen var det det här när man väl satt där uppe, då skulle vi skritta iväg direkt enligt honom, vi kunde inte stå kvar på samma ställe i mer än några sekunder. 

 

Jag känner väl inte riktigt att det är ett beteende man tränar bort för antagligen försökte han säga mig något som jag inte förstod, utan jag försökte lära mig att förstå honom istället. Var det min energi som visade på stress? Var det jag som gjorde det till en större grej än vad det var?Ja det tror jag. Om man går in med inställningen, "fan, nu kommer jag behöva träna på det här igen, får se hur lång tid det här kommer ta" så kommer han att känna av det. Men jag lärde mig fort att det här egentligen inte var något problem, det var bara jag som visade på stress och att det skulle gå FORT att komma upp, därför gick han också iväg fort innan jag ens hann komma upp. 

 

Det jag gjorde var att bara inte tänka på det, utan stå så avslappnat som möjligt vid varje uppsittning, sen om han gick iväg så backade jag honom bara igen och väntade ett tag med att faktiskt hoppa upp, varför stressa det när jag inte har bråttom överhuvudtaget? Till slut började han stå stilla och nu står han stilla vid varje uppsittning. 

 

Kan även vika in med att jag alltid använder min fina blåa bänk när jag hoppar upp, jag har sträckt mig allt för många gånger när jag hoppat upp utan den och då har det blivit RIP ljumsken i några dagar. Men jag tror att när jag använder min fina blåa bänk så kommer jag även upp i en bra höjd där det blir en väldigt smidig uppsittning, det blir alltså ingen stress för mig heller att "kommer jag ens komma upp idag utan en bänk?" , man ska göra det så smidigt för sig som möjligt tycker jag.

Haha det där blev väldigt luddigt nu, men aja... 

 

 

Jag red killarna i förrigår och tänkte berätta lite om båda passen lite kort bara. 

 

Jag började med att rida Schatal, vi hann komma till volten och då skulle såklart en häst komma travandes längs ena vägen och Schatal fick lite flipp, det blev mycket gnägg och spring, lite uppspelt helt enkelt. Jag valde i det läget att bara få in han på mindre volter och att han skulle ge mig uppmärksamheten. Jag rörde då lite på innertygel och lät yttertygel hänga, tills jag kände att han gav efter och faktiskt slappande av så lättade jag och berömde, fick göra så ett par antal gånger och till slut fick jag en väldigt harmonisk häst. Jag försöker vara så tydlig och enkel som möjligt när jag rider på honom, för han blir lite överallt annars...  Han förstår verkligen innebörden med att ha längre tyglar nu, han söker sig ner direkt och börjar frusta, börjar även känna av att han jobbar mera med ryggen nu, han får in en bra taktkänsla också. 

Dock  blev han så avslappnad i slutet av passet att han höll på att få omkull oss, han snubblade ganska brutalt på sina ben men kom upp på fötter igen som tur var, efter det travade jag cirka ett halvt varv till bara för att se att inget gjorde ont och sen skrittade vi hem, ett lugnt och stabilt pass som jag kommer bygga vidare på. 

 

 

Sen efter det red jag fina Kvirreponken, vi tog oss ner till ängen och bara lekte och gjorde det som han och jag kände för. Det är så väldans skönt att inte alltid behöva tänka när man rider, typ " nu måste jag göra si och så", jag känner Kvirrisen så pass bra att vi mest bara är, jag känner hur jag ska rida honom utan att behöva tänka, lite skillnad när jag rider Schatal ;) Vi körde lite allt möjligt, han gick i en lite längre form, eller man kan säga att han fick bestämma lite själv, tycker det är viktigt :)

 

Sen nu börjar skolan på Onsdag och då ska jag försöka lägga upp scheman på hur jag rider, iallafall Schatal då det är han som jag känner att jag behöver utvecklas med. Jag kan erkänna att jag är lite lat nu när jag inte har rutiner men å andra sidan så känner jag att det är så det ska vara, allvaret börjar ändå någon gång, så varför inte bara göra som man känner för medans man ändå kan och sen kötta sönder när allvaret börjar på riktigt. Juste, Kajsa och hennes mamma kommer att ta hästarna på onsdagar från och med nästa vecka då Kajsas mamma tycker att det är jätte kul att rida, hon kommer att rida Kvirrisen! :)))) 

 

 

Jag vill tacka http://baraelvira.se/ för att hon gjort min design så himlans fin! Jätte nöjd verkligen, rekommenderar starkt om ni vill ha en ny design! :D

 

så vill jag be om ursäkt för att jag ej varit aktiv här på bloggen, men har spenderat 1 vecka i Frankrike och glömde på något sätt att skriva in det här på bloggen..? dum. 

 

Jag har haft det otroligt bra med fint väder och härliga dagar/kvällar, men det är faktiskt skönt att vara hemma igen och få träffa hästarna, och alla andra såklart!.. 

 

På Onsdag börjar skolan igen, går ju att diskutera hur  jag ska komma upp ur sängen på morgonen, får typ skaffa mig elstötar eller något sådant, min enga slap-man kanske.. Otrolig jävla omställning att gå till sängs vid 04:00 och gå upp 12-13:00 på dagen till att gå till sängs runt 11 snåret och upp igen vid halv 8, aja det går bra. 

 

Tänkte försöka rida lite ikväll om vädret tillåter (VAD ÄR DET FÖR JÄVLA SNOR VÄDER???) .Annars äre bara på med galonnerna och regnjackan och bege sig ut, man får ju inte vara kinkig.. 

 

Slänger upp lit mobilbilder, hörs

 

 

 

 

Vi har haft lite problem med Schatals galopp nu på sistonde. Något som han inte riktigt hade när jag började rida honom. Jag försöker se tillbaka på punkter som ser annorlunda ut nu i jämförelse med förut. 

 

Om man slår ihop allt detta så låter det ganska logiskt, det är antagligen jobbigare för honom nu än var det var innan, men jag kan inte förneka den faktorn att något ändå känns fel, för såhär mycket ska en häst inte streta emot. Men det är vårt, för när han får välja att galoppera själv (alltså fattar galopp på egenhand utan kommando) så funkar det väldigt bra, men så fort man ber honom att göra det, det är då det blir kickar och mycket "nej jag tänker inte/jag vill inte". 

 

Schatals ägare Ida ringde upp till ägaren som ägde Schatals mamma (Schatals mamma är tyvärr död nu) och hon sa att hon haft precis samma svårighet med mamman. Det blev till och med så illa att hela hästen låste sig och knappt kunde gå längre. Hon sa att de pushat henne för mycket, de tryckte sig igenom det. Hennes tips till oss var att inte skynda oss igenom prossecen, vilket jag absolut håller med om. 

 

Vi ryttare är så insatta på att det ska lösa sig så fort som möjligt, hästen ska lyssna på oss och där sätter vi hästens språk åt sidan. Men när är det dax för oss att faktiskt lyssna på hästen? Han försöker säga något, visst att det delvis kan ha att göra med envishet men en häst som kickar sådär mycket försöker säga något, vad det nu är vet jag inte, men det är min plikt att lyssna på honom, även om det betyder att vissa säger det som att"hästen har vunnit", vilket jag inte har något problem med. 

Är det så himla viktigt att faktiskt pusha honom igenom detta? Nej det tycker jag inte, jag MÅSTE inte galoppera på honom om han sätter sig emot så himla mycket, är det inte viktigare att känna harmoni nu till en början och sen testa igen för att se om man får samma reaktion? Jag kommer iallfall ta det väldigt lugnt med galoppen ett tag nu framöver, jag vill inte tvinga honom till något som faktiskt irriterar honom på någotvis. 

 

 På den här bilden rider Kajsa och man ser en tydlig bild på hur han håller på. 

 

Skulle nog våga säga att vädret är allmänt skitzofrent just nu, ena stunden varmt och soligt andra stunden regn och mörka moln? Inte speciellt tilltalande... 

 

Båda killarna har fått nya skor nu och tanken var att börja rida dom för 2 dagar sedan men vädret har inte riktigt tillåtit det då det varit riktiga regndagar. Jag hoppas på bättre väder senare nu mot kvällen för då tänkte jag trava båda två lite på lilla volten, endast trav och lite lydnadsövningar. 

 

Jag skrev ju tidigare att jag kommer rida Kvirre på samma sätt som jag alltid gjort, och Schatal är jag inte alls lika säker på hur jag ska rida honom, eftersom att jag har noll utbilding i western/akademiskridkonst så blir det svårt mig, men jag tror att jag börjar med att rida mycket med sitsen på Schatal från och med nu, jag vill inte ta bort glädjen i honom genom att trycka ihop honom och rida "klassisk dressyr" så från och med idag börjar väl mer eller mindre lite expriemnt, jag får helt enkelt testa mig fram och se när han tycker att det är som roligast. 

 

Jag har nämnt tidigare att Schatal kickar mycket i galoppen, skriver om det i ett annant inlägg så inte det här blir så förbaskat långt. 

 

Jag börjar mer och mer komma på vad jag vill med hästarna, hoppning och dressyr spelar ingen roll för mig längre, eller jag vet att jag kommer fortsätta att rida Kvirre på samma sätt som jag gör nu, kommer bara ändra lite på hanteringen från marken och lägga ännu mer energi på det. 

 

Jag och Kvicken har en kontakt som inte riktigt går att förklara, vissa dagar känner jag mig hopplös och jag förstår inte, det är dom dagarna som Kvicken inte riktigt vill vara med mig. Sen finns det dom dagarna som känns rätt, han vill vara med mig och jag vill vara med honom, men jag vet att jag aldrig kommer kunna tvinga honom att vara med mig, han måste vilja det. 

Jag blir frustrerad vissa gånger, speciellt när det kommer till hagen, det är sällan han faktiskt kommer fram och säger "hej, är du här", det är snarare "är du här igen..." Jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Men jag försöker. 

 

Jag vill inte göra illa mina fyrbenta vänner, jag tror att vi människor gör dom mer illa än vad vi är medvetna om, vi förstår dom inte, och jag vet att det gör ont när människor inte förstår mig, förstå då att inte kunna säga det med ord, de måste visa, och alla har inte ögona öppna. 

 

Jag har nu börjat förstå varför jag slutade på Veda, det var inte för att jag var "dålig" som jag kände mig just då, det var för att jag ville inte rida på styrka, trycka ihop hästen för att få en så "korrekt form" som möjligt, de flesta storhästarna gick inte att rida på annat än styrka, vilket jag nu efteråt inser är absurt. Det kändes bara så fel, och jag var borta, kluven. 

Det här.

 

 

Tycker att det är så synd att så fina hästar ska bli så förstörda. 

 

 

Det har gått ett tag nu sen killarna fick nya fötter, det är verkligen dax nu. Det har varit lite problem runt detta då våran hovslagare inte kunnat och inte Schatals heller pga av skador m.m. Men nu börjar det iallfall bli för långt, vill inte riktigt rida utan får longera nu tills de fått nya fötter. Kvicken är snubbligare än vanligt och Schatal märker jag inte av någon skilland på direkt, men kan vara skönt att bara longera och connecta från marken med honom, man glömmer ju lätt bort det när man bara rider och rider, haha. 

Så idag ska killarna longeras och borstas rent x1000. BEHÖVS. 

 

Ingen av oss kan förneka att vi minst några gånger om året (vissa mer än så) går in och kollar på hästnet och drömmer oss bort. 

Jag tycker att det är sjukt kul att bara gå in och kika, kanske tänka "japp, sådär ska min nästa häst se ut" osv, man kan drömma och tänka oavsätt hur priset ser ut, man tillåter sig själv gå in och kika på den där hästen som kostar 150000+. 

Slänger upp lite bilder på de hästarna som faller mig i smaken! Slänger även upp en liten kommentar om varför just jag gillar just den hästen, för ni kanske inte förstår alls varför jag skulle vilja ha en sån häst, hehe. 

 

 

HAHA, rekommenderar ALLA att kolla igenom eran tidslinje på facebook, satan vad flummigt det är. Kunde langa fram en status som "luggen klippt ;D" och hade endast 4 st gratulationer året 2009, hahah! 

Hittade även massa hästrelaterade bilder från år 2009, tänkte dela med mig av dom till er ;) 

 

Kvicken och jag:

 

 

 

 

 

 

Jag och ridskoleponnyn Chicko:

 

Jag och min ridlägerhäst från björkängs:

 

 

 

 

Jag och Leo andra året på björkängs (2010):

 

 

 

 

Så himla kul och ha bilder från de tiderna, var ju inte jätte insatt i hela fotogrejen då men man får vara glad över de fotona som faktiskt togs då ;) 

Tanken var ju att båda skulle badas, men Kvirre ville inte komma in, eller försökte inte ens få in honom han fick liksom välja själv och då blev det att vara ute :) Han e rolig han!

 

Schatal följde dock med in (som alltid, finns ingen gosigare än honom), han blev badad med sitt speciella vit-schampo, han blev förövrigt silvirg när han blev blöt, lite halv coolt. 

 

Laddar upp flera sen

Igår red jag och Kajsa på ängen, det har blivit en vana att hon tar Schatal nu. Jag vill såklart rida min fina kille så mycket så möjligt och Kajsa rider Schatal väldigt bra så ingen skadas av det, heihiheu! 

 

Juste vi hoppade ju här om dagen, ska ladda över videosarna snart och lägga upp någon här på bloggen kanske när Kajsa hoppar Schatal! :) 

 

Igår när vi red på ängen och var klara med killarna så ropade en dam i sina äldre år (runt 50 års åldern) på oss. Hon var inte en trevlig tant och för att dra detta kort så blev det lite tjaffs pga att våra hästar skiter nere på ängen vilket är typ absurt för jag har ridit där i 5 år och ingen har någonsin klagat? Tydligen var det för att hennes hund brukar rulla sig i skiten? Kände lite såhär att då kan hon hålla bättre koll på sin hund men alla har ju som sagt olika åsikter. Samtalet slutade iallfall med att jag var kaxig, att det inte kommer gå bra för mig här i livet och att jag har en diagnos? Kan ju kännas mindre moget av en 48 åring att säga, men det visar ju bara hur långt hon kommit i livet egentligen.

 

Tror att killarna får vila idag, eller rättare sagt jag... haha. Skönt ibland att bara ta in dom, gosa/borsta, sen ge dom krubb och sova lite. Detta är det sköna med att ha egna hästar, det är aldrig ett MÅSTE att göra grejer, man gör lite som man känner. 

 

 

Klockan är nu strax innan 1 och jag har precis vaknat. Rummet har slut på luft och jag andas knappt, en vanlig morgon helt enkelt. 

 

På schemat idag står det lättridning. Kajsa rider barbacka på Schatal och jag ska leda hennes pojkvän på kvickis, då han har velat rida ett längre tag fast det aldrig blivit av, haha. 

 

Får se hur detta slutar.. heh